Sida 344
338
Viktor rydberg
tysta strid; alla föremål synas höja sig, för att ännu en gång få rodna i solens sken. Och medan taflan småningom mörknar, hvila ännu bergtopparnes snöfält i blekröd belysning, endast härigenom urskiljbara från himlens matta bakgrund. Intet missljud stör denna naturens högtidsstund. Endast ett vattenfall sorlar i grannskapet. Men ett värdigt staffage till denna tafla är det lif, som förnimmes på den lilla kyrkogården. När blicken, drucken af nejdens i kvällen händöende skönhet, återvänder från sin utflykt och riktas på taflans förgrund, kyrkogården, se vi Moldes blomstrande barnaskara nalkas med korgar fulla af blommor. Det är lördag, och ingen lördag under sommaren försummar stadens ungdom att smycka sina kära hädangångnas grafvar med buketter och kransar. Det är en fest i sitt slag och en skön fest, i hvars midt jag gärna dröjer — och nedlägger pennan.»
Fotvandringarna skänkte Rydberg, som kanske allt för mycket lefvat i kammarluft, en fond af kroppslig och andlig hälsa. Det heter ock på ett ställe i brefven:
»Jag kan icke beskrifva de känslor af friskhet, spänstighet och lefnadsglädje, som en fotvandring genom ett skönt landskap i godt sällskap förlänar. Må hvarje resande, som har goda ben och godt om tid, själf försöka det. Må hvarje far, som har en morsgris till son, skicka pojken ut på fotvandring under en eller ett par månader på sommaren. Det ger organismen friska krafter, det öppnar blicken för människolifvets och naturens företeelser, det skänker förmågan att taga sig fram på egen hand och det låter i den torraste ökensjäl källor af poesi framspringa.»
Källa: Project Runeberg ·
