Sida 347
ÅTERBLICK 341
kändt och sprunget ur hjärtat, så visst som det är tillägnadt i tanken.
Men hufvuddragen äro den liberala o piil i onens.
Och hade hos Rydberg som hos så många andra samtida 1848—49 årens öfverspända förhoppningar aflösts af ett visst missmod*, så såg ban nu åter med förtröstan hän emot den liberala sakens framlid. Hans berömda roman från 1859 slutar ju ock med de orden, att »den politiska, religiösa och vetenskapliga frihetens sak väl ännu kämpar, men icke längre förtvifladt utan med segervisshet». •
Bland de stridsmän, som låtit inmönstra sig i denna frihetens här, var Viktor Rydberg en af de mest öfvertygelsetrogne. Han »lefde och andades» för dess idéer; han kände sig såsom en kämpe för denna världens små och därmed på samma gång en kämpe i Nazarénens här, fast han ofta drog svärdet mot dem, som voro satte att förkunna dennes lära.
Icke sällan är det en helig vrede som genomglödgar hans framställning; man märker, att harmen skapat hans ädla, allt mera formsköna prosa.
Men äfven dikten i bunden och obunden form får tjäna hans idéer och varda spjut dem ban slungar mot de fientliga leden »i krigarens lofliga uppsåt att såra och döda».
Ty såsom hans yngre skaldebroder sjungit:
Med mejsel och pensel, med lyra och dikt har konsten sin heliga medborgarplikt.
Härom i det nästa kapitlet.
* Jmfr hans ord i minnestalet öfver Strandberg.
Källa: Project Runeberg ·
