Sida 346
32 6
VIKTOR RYDRERG
begränsningens mästerskap, och artiklarne mista icke något i inre halt för det de minskas i omfång.
Äfven i språkligt afseende undergår författaren under dessa år en märklig utveckling. De första åren, särskildt 1856, 1857, äro uppsatserna stundom utmärkta för en onödig ordrikedom samt för alldagliga bilder och omskrifningar (t. ex. i uppsatsen om Béranger), men under årtiondets sista år och omkring 1860 har Rydberg redan utvecklat sin publicistiska stil till fullkomligt mästerskap, och det är icke blott allvarets ton ban vet att anslå, äfven åt ett lekfullt skämt inrymmer han gärna plats.
Hvad som dock framför allt bör fastslås, är, att hans publicistiska skriftställeri, nu som senare, heltigenom bär prägeln af en varm och'innerlig öfvertygelse.
Denna öfvertygelse var den liberala åskådningens i statslif, i kyrkolif, i vetenskap.
Jag kommer härvid att tänka på några ord som den berömde engelske historieskrifvaren Froude yttrar om Friedrich von Schiller, att denne stod fjärran ifrån folktalarnes alldagligheter (»common-places»), han var en poet, som såg händelserna med skaldens sympatier, men de breda trosartik-larne, dem de liberale framstegsapostlarne predikade, voro hans, och han tvillade icke på deras värde för mänsklighetens frälsning.
Så var ock förhållandet med Viktor Rydberg under åren omkring 1860. Man finner knappast i hans artiklar från denna tid — frånräknadt några småuppsatser i Tomtebissen — en enda rad, som låter dagens politiska »jargon» klinga igenom; allt det öfriga bär ett personligt drag, är innerligt
Källa: Project Runeberg ·
