Sida 551
BIKELNS LÄRA OM KRISTUS
543
uppenbarelsen framträda i former, allt renare afspeglande dess eviga innehåll. Blott clet tvifvel är ett tvifvel till döden, hvilket reflexionslöst slår öfver till absolut för-nekelse. Men detta slags tvifvel har ingen näring i förnuftet, upptändes aldrig af forskningen. Det är i sig själft oförnuft, och det väckes, det utvecklas genom det oförnuftiga i en härskande dogmbyggnad. Tusen sinom tusen af »dessa små», som annars skulle trott på Jesus det är: på Gud i människan, på det sanna, det goda, att de äro himmelska och eviga makter, fast de låta sig förnimma i jordiska och förgängliga hjärtan — blifva dagligen, redan inom skolans väggar, offer för det tviflet: den späda tankens första ansträngning riktar sig i tysthet mot dessa läror, som sägas vara gudomliga, men lämna hjärtat kallt, medan det outvecklade förnuftet redan som instinkt reser sig emot dem. Det händer då lätt, att det gudomliga blir ett tomt, föraktadt ord, emedan det oförnuftiga en gång usurperat dess namn; och utan tro på det eviga, utan medvetande om det idealmänskliga träder den unge snart därefter ut i hvardagslifvets strid, i kamp för förvärfvet, för tillfredsställande af sinnelifvets, det fenomen-mänskligas behöfver. Blifver han under dessa förhållanden en god Jesu efterföljare, en det sannas själf-uppoffrande vän oc-h kämpe, så har det skett i trots af en osund dogmatisk och i grunden antireligiös uppfostran.»
Snart afhördes emellertid motskrifter med tyngre vetenskaplig rustning och bättre ammunition än »Väktarens».
»Svensk Kyrkotidning», Rydbergs gamle antagonist, som kort förut angripit Ljungberg och det »tänkarsnille» han hyllade, ägnade i n:o 9 och 10 för 1862 en med W—m (Claes Warholm) märkt
Källa: Project Runeberg ·
