Sida 589
»DJÄFVULENS HISTORIA» 297
Därefter skulle lian öfvergått till den senare periodens skrifter, de under och efter den babyloniska fångenskapen tillkomna urkunderna. Det är framför allt — liksom i »Medeltidens magi» — det persiska inflytandet på utvecklingen af den judiska demonologien, »dualismen», som Rydberg vill betona, därvid han vill göra gällande, att äfven efter persiska väldets slut den judiska demonologien fortfor att utvecklas på persisk botten. Motsägelsen mellan monoteisnien och erkännandet af andra gudars realitet löstes genom de senares nedflyttning till onda makter, underordnade Jehovah.*
För denna afdelning af Demonologien var ock ett längre utkast om änglarne och den himmelska hierarkien afsedt.
Det andra kapitlet skulle omhandlat hvad Rydberg kallat mellanlänkar mellan Gamla och Nija testamentet, hvartill räknas Henochs bok (som omtalar himmelska änglars affall till materien i Jareds tid); vidare ormmyten i skapelseiirkiinden och himmelska änglars affall före Adams skapelse samt den judisk alexandrinska riktningen, allegorismen, och dess inflytelse på bibeltolkningen med afseende på änglaläran.
* På senare tid har den framstående franske religionshistorikern Darmesteter påstått, att Zend Avestas hittills antagna äldsta del, Gàthàs, som innehåller kärnan i den persiska religionen, skulle vara tillkommen under inflytande af judisk alexandrinsk filosofi under första århundradet efter Kristus och Bibeln sålunda vara förebild för Avesta. Särskildt vill han häfda, att den ursprungliga, den äldsta Mazda-religionen skulle saknat onda andar eller demoner, som sedan gåfvos Ångra Mainyu (Ahriman) till tjänsteandar. (Le Zend Avesta, Paris 1892—93.) Denna åsikt har emellertid från flere håll gendrifvits, bl. a. af professor Erik Stave i dennes afhandling »über den Einfluss des Parsismus auf das Juden-thum». (Haarlem 1898.)
Källa: Project Runeberg ·