Sida 591
»DJÄFVULENS HISTORIA» 299
fallet skepnad. Förut måste denna berättelse, så härligt sinnrik i all sin enkelhet, uppfattats af de tänkande och bildade som en genomförd allegori, i hvilken ormen är symbolen af det från sedligheten skilda mänskliga förståndet, af den stora mängden åter som en bokstaflig händelse, timad den tid, »då djuren kunde tala». Sagan själf förråder, med all sin sinnrikhet, sitt ursprung från en tid, då gudsbegreppet uppgick i föreställningen om makt och skaparkraft, utan att vara förenadt med sedliga föreställningar. Gud framstår i sagan som afund-sjukt bevakande, att icke människan genom ätandet af kunskapens och lifsens frukt blir allvetande och evigt lefvande som han. Denna sagans karakter påträngde sig många dess läsare och har alstrat ofiternes och andra gnostiska sekter, som i ormen sågo en god, i Elohim en ond makt. Hvad i sagan förvånar, är det djup af sinnrikhet, af beslöjad sanning, som förefinnes under denna sedligt bristfälliga, men i sin naivetet njutning-skänkande yta. Ytterligare bestyrkes ormbildens helgd hos israeliterne däraf att serafim som omgifva Guds tron äro ormlika väsenden, ormade eldslågor.
Namnet Serafim påminner om Serapis, som, enligt Plutarchos Isis & Osiris 28, afbildas med en orm. Ingen af de bibelns skrifter, som äro äldre än babyloniska fångenskapen, anspelar med ett enda ord på någon hos israeliterne existerande tro, att ormen vore djäfvulen. Och bland de G. T:s skrifter, som tillhöra en yngre epok, är det en af de allra yngsta, nämligen den under grekiska bildningsperioden skrifna Vishetens bok, som antyder en sådan uppfattning. (»Genom djäfvulens afund är synden kommen i världen.» Vish. B. 2: 2-i.) Men Vishetens bok är sannolikt yngre än själfva Henochs bok och skrifven i en tid, då judarne hunnit bearbeta den
Källa: Project Runeberg ·