Sida 116
i i 124
VIKTOR RYDBERG
sviken. När jag hör dessa förebråelser, har det varit mig en glädje att ihågkomma skaldens ord, hvars sanning häfden bevittnar, att Sveriges bonde har i striden varit Sveriges mur och att all landets ära vuxit ur hans fria bröst. Nedsätta vi honom, nedsätta vi oss själfva; och den aktning herr krigsministern i nationens namn kräft för den indelte soldaten vågar jag för min del taga i anspråk, åtminstone inom denna kammares debatter, för den svenske bonden.
I det s. k. villkor, som utskottets utlåtande uppställt för beväringslagens antagande, ser jag icke, hvad åtskilliga talare sett i detsamma, en vägran att offra, hvad offras bör på fosterlandets altare. Jag ser däruti endast en allvarlig, i bestämd form uttalad öfvertygelse, att landets trygghet, det stora mål, som vi ju alla vilja, icke kan vinnas med mindre än att man här samtidigt löser tvänne med hvarandra i närmaste förbindelse stående frågor — frågan om en skattejämkning af sådan art, att den sätter folket i stånd att känna försvarsväsendets ökade börda mindre tung, samt frågan om själfva arméorganisationen. För själfva försvaret är den förra också onekligen lika viktig som den senare. Att rotehållarne under debatten om henne framdragit sina knektekontrakter och påmint om en verklig eller förment laglig rätt, som genom dessa kontrakt skulle vara dem tillförsäkrad, är jag så långt ifrån att anse som något oerhördt och straffvärdt, att jag tvärtom håller för att om de icke gjort detta, det likväl skulle varit regerings och riksdags plikt att icke förbise denna sida af saken, ty äfven clen viktigaste och största skyndsamhet kräfvande lagstiftningsåtgärd måste tillse, att ingen ingången förpliktelse blir ens till skenet bruten.»
Källa: Project Runeberg ·