Sida 117
RIKSDAGARNA 187 1
117
Orsaken till att denna präktiga inledning uteslöts var, att när Rydberg uppropades, tiden var mycket långt framskriden. En skildring, i tidningen Svenske Medborgaren, af hans uppträdande berättar, att debatten pågått måndag, tisdag och onsdag; det var natten till torsdagen, och man längtade efter slutet på striden: ett sorl började förnimmas, hvilket hotade öfverrösta de mindre betydande talarnes skäl för eller emot, då vid midnattstiden en man med ungdomligt utseende reste sig upp från sin plats ocli vände sig mot talmansstolen. »Herr Viktor Rydberg har ordet», förklarade talmannen,
och med ens blef i kammaren en tystnad så stor,
%j j
att man kunnat höra en knappnål falla.
I sitt tal * anmärkte Rydberg, att som tiden var långt framskriden, han blott ville yttra få ord, mera ur militärisk än ekonomisk synpunkt. Om regeringsförslaget ägt karakteren af öfvergångsförslag, skulle han kunnat gifva det sin röst. Men så vore ej fallet. Han förvånade sig öfver att i en tid, då ett folk i vapen vunnit seger öfver Europas mest beundrade yrkeshär och då alla militära auktoriteter erkände folkbeväpningen såsom det yttersta palladiet mot yttre våld, hade krigsministern framlagt ett förslag, som afsåge att behålla och mot framtida rubbningar bevara vår indelta och värfvade armé, under det han ej sökt aflägsna obehöfliga utgifter (t. ex. minskande af gardestrupperna). Framför allt vore talaren emot be-väringsinrättningens sammanflätning med den indelta armén; ty därigenom skulle den aldrig kunna uppspira till ett träd, som bure sin krona på egen stam, och själfva rottrådarne — krigsministerns vackra tanke från år 1868:
* Intaget i hans Samlade skrifter, XIV delen.
Källa: Project Runeberg ·