Sida 142
142
VIKTOR RYDBERG
I en artikel den 22 maj detta år framhöll han, att det oansvariga allenastyrande!: »äfven när det alstrar bländande storverk, diktaturen, äfven när den smyckar sig med demokratiska attributer, den centraliserade förvaltningen, äfven när den uppträder med varsamhet och humanitet mot det suveräna folket och inlägger förtjänst genom att befrämja affärernas lugna gång, icke lyckas vinna anhängare inom det släkte, som uppvuxit under detta system, än mindre försona sina gamla motståndare och allraminst utplåna minnet af de nesliga medel, hvarmed det kommit till stånd och hållit sig uppe».
Och han ställde sig tviflande till frågan, huruvida kejsardömet kunde rädda sig genom en uppriktig anslutning till framåtskridandets idéer, liksom senare till Emile Olliviers — den forne frihetsmannens — ställning såsom imperialismens främste rådgifvare.
Vid midsommartiden samma år framhöll han i en artikel (Skrifter XIV: 315) faran för Europas fred af »den personliga regeringen i Frankrike», hvilken lätt nog kunde vilja stilla den inre oron genom ett diaboliskt medel: att tvinga folkets uppmärksamhet på den yttre politiken och låta dess friskaste krafter förblöda i ett krig. Den fredliga folkstämningen i Frankrike, underhållen af författare, de där i likhet med Erckmann-Chatrian o. a. skildrade krigets elände och begabbade sabel-skramlande chauvinister, liksom ock det starkt rustade Tyskland, som hade nationen själf till arméreserv, »syntes dock utgöra anledningar till det hopp, att Napoleon III skulle akta sig bringa Europas fred till o lf er åt sin dynasti».
Källa: Project Runeberg ·