Sida 143
FRANSK-TYSKA KRIGET
143
Som bekant gäckades detta hopp.
Fastän Rydberg icke älskade kejsardömet i Tuilerierna, var han dock löga mindre benägen lör dess »spegelbild från gatan», smånapoleonerne, »bluskejsarne» i Belleville, de lumpne skränradikaler, hvilkas typiske representant är den ännu alltjämt ljugande och smädande grefve Henri de Rochefort, kryparen för folkmassan, hvars porträtt Rydberg ypperligt tecknat i en uppsats i november 1869 (Skrifter XIV: 319).
Så stundade det krig, hvartill Napoleon eggats af sin gemål, sin krigsminister och sin utrikesminister, och som åsyftade att afleda uppmärksamheten från inrikespolitiken, höja regeringens sjunkna anseende, vinna »revanche pour Sadowa» och häfda Frankrikes ledandeställning i den europeiska konserten.
Den 15 juli gåfvo kamrarne, trots Thiers' motstånd, krigsbevillningen, och den 19 utbröt kriget.
Stämningen öfver hela Norden var afgjordt franskvänlig. I Köpenhamn mottogs krigsunderrättelsen med formligt jubel. Att Danmark, som nyss lidit blodig orätt från tysk sida, skulle göra gemensam sak med sin platoniske vän i Paris, upp-hofsmannen till Pragerfredens § 5, ansågs såsom gifven sak. Det har påståtts, att detta — och därmed törhända Danmarks undergång som själfständig stat — blott afvärjdes genom en ännu lefvande dansk diplomats (P. Vedels) besinningsfulla klokhet. Men äfven Sverige-Norges deltagande i striden mot den germaniska stormakten, som allt sedan Preussens »skamliga våldshandlingar mot Danmark», för att begagna Rydbergs egna ord, var
Källa: Project Runeberg ·