Sida 173
SPRÅKRENSNING
103
af sådana ord som anbelanga — hvilket uppträder i den högtidliga skruden af icke mindre än två tyska för-stafvelser — eller af klangen i plebiscit, som hör till de senaste gödningsämnen våra öfversättare hämtat från Frankrike för att upphjälpa vårt språks magra jordmån. Andra föredraga framför slika ljud dem af dyrd och är il, helst de äro arf från fäderna.
Dock — om ett språks ordförråd är ett arf från fäderna eller icke, kan ju vara likgiltigt. Med god smak läses mången svensk bok, hvars »svenska» i detta hänseende är jämbördig med latinet i följande kända dikt:
Gingimus in gatis com cameratibus omnes, slogimus in stenos klackis, käppisque påkisque, uno ore fullissimo tjutentes atque skojantes. Tum veniunt vektari, saxas lyktasque bärentes, of. juvenes muntros saxis gripantque feruntque in horridam finkam . . . Pliktavimus duo riksdaler.» *
Det var icke endast eller ens företrädesvis de romanska låneorden striden gällde. Mot dem hade ju sedan gammalt förts en strid i vårt land. På dem syftade Olof Rudbecks:
»När somliga hafva lärt åtskilliga språk och skola skrifva några svenska rader, så lappa de där in ord ur alla dessa, så att det rätt ser ut som en pickelhärings dräkt eller tiggares, hvilken hafver sammanlappat sina kläder af alla de slags lappar han funnit på gatorna.»
På dem syftar ock Tegnérs:
»Tvätta det främmande smink, kanske det snart är för sent».
* Polemiken med Hjärne var för öfrigt rätt hvass och
rolig.
Källa: Project Runeberg ·