Sida 178
178 VIKTOR RYDBERG
beclja i fråga om människan, då hon med sina önskningar vänder sig till Gud eller till frälsaren. Den nya öfversättningen har här, som på oräkneliga andra ställen, under intrycket af tyska kommentarer tillgripit tyskt låneord, där ett nordiskt ord bättre skulle återgifvit meningen. Samma företeelse har jag funnit i så många andra verk, att ni ej må undra, om jag under mina ensliga sysselsättningar med dessa otacksamma och tråkiga saker gripits af någon rädsla för språkets framtid och kanske i otid ropat mitt gif akt! i stället för att afvakta, att en fackman med än större grundlighet i ämnet och med större lugn framträdde och toge saken om hand. Ur denna synpunkt har ni kanske rätt, då ni talade något om sjukliga kammarfantasier, men har icke detta symptom framkallats af en sjuklighet i själfva språkutvecklingen?
Strax efter julen reser jag till utlandet och stannar där omkring ett halft år. Under den tiden måste jag låta försvaret för mina åsikter hvila, ifall de nu skulle angripas. En glad öfverraskning skulle det vara mig, om jag vid hemkomsten funnit, att någon tagit under armarna, hvad som kan vara godt och rätt i dessa åsikter, äfven om han tillrättavisat, hvad för honom synes vara öfverdrift. Tänk, herr doktor, med vänlighet på er vän
Viktor Rydberg.»
Ungefär samtidigt skref han i bref till Hans Forssell, tidskriftens utgifvare (6 dec. 1873):
»Min uppsats om språket kommer säkerligen att såra till höger och vänster. Anmärkningarna drabba ju alla skriftidkare i hög, mig själf icke minst. Dessutom gifvas ju fackmän med ett heligt område äfven här, som kunna förgrymmas öfver att en man utom skrået salt sin fot därinom. Men om dessa fackmän visste med
Källa: Project Runeberg ·