Sida 180
21 G
VIKTOR RYDBERG
ser, ändelser, kön och kasus, häfdar han, att ett språk icke i ymnighet lånar från utlandet utan att dess benbyggnad och ädlare delar däraf lida. De inhemska orden drifvas tillbaka af inflyttarne, utödas eller nedsättas till heloter och språkets rika medel till ordbildning lämnas åsido. Muskler, som icke spännas, slappas. Ordbildningens lagar fornas och vissna. Men erfarenhet från 1600-talet visade, att gamla ord voro som Aronsstafven, de kunde grönska på nytt. Det gällde att kämpa mot vanan, trögheten, den förtyskade smaken och ej rädas för att det enkla och naturliga kunde förefalla tillgjordt. Perukernas sista släkte klagade bittert öfver flärden hos dem som nyttjade eget hår.
Allt hvilade på hvilken smak som skulle få öfverhand, om svenskan skulle nedsjunka till ett tiggarspråk eller »hedra fader och moder».
Den lära Rydberg här häfdade var, kan man säga, den litterärhistoriska skolans, samma skola, som Grimm, Rydqvist och Carl Säve tillhörde, den som ville leda språkutvecklingen ined blicken riktad mot en förfluten klassisk period, hvilken Rydqvist för svenskan satte till omkring 1300. En liknande teori hyllades ock af den store franske språkforskaren Littré, och Rydberg är angelägen att (i en ledande artikel 2 juni 1873) redogöra för dennes inträdestal i franska akademien, där Littré påpekat vikten af att ett språk håller sig så rent och omängdt af främmande beståndsdelar som möjligt, och för Champagnys svarstal, i hvilket särskildt framhållits, huru franska språket lidit genom inympning af främmande ord och genom den latinska ordfogningsläran,som förvandlat 1500-talets
Källa: Project Runeberg ·