Sida 181
SPRÅKRENSNING
181
franska, hvilket var ett kraftfullt och samklingande helt, som rörde sig logiskt riktigt, till ett tungomål af mera torr, högtidlig, kansliartad, pedantisk hållning.
Gentemot denna historiska teori gjorde sig dock äfven andra gällande. Sålunda märkes först den »naturhistoriska» ståndpunkten (då hyllad af Schleicher, Max Müller och antagen af M. B. Richert), som i språket såge en naturprodukt, hvilken fritt borde få frodas enligt bruket och ej skolmästras; sedan en därmed närsläktad ståndpunkt, hvars teori Adolf Noreen närmare utvecklat (i Nord. Tidskr. för 1885) och som han kallar den »rationella»; dess regel lyder: »bäst är hvad som kan af den förevarande publiken exaktast och snabbast uppfattas och af föredraganden lättast produceras», den närmar sig »bruket», men endast i den mån »det befunnits vara bra», och hvad som är bra, afgöra språkfilosofer och språkkonstnärer.
Det var närmast denna senare uppfattning, om än med enstaka lutning åt den naturhistoriska, som kom till orda i d. v. adjunkten Esaias Tegnérs uppsats Om språk och nationalitet, hvilken lästes i Svensk Tidskrift för 1874. Med erkännande af det i många afseenden förtjänstfulla i Rydbergs uppsats och under medgifvande af att ett utrotningskrig mot utländska ord må föras, men icke emedan de äro osvenska, utan emedan de äro opraktiska, gör Tegnér gällande, att orden icke hafva annan egenskap än att vara tecken.
Det tecken är det bästa, som bäst gör den talandes mening förstådd af den, till hvilken han talar. Då inom Sverige så många finnas, som ej förstå annat språk
Källa: Project Runeberg ·