Sida 183
SPRÅKRENSNING
183
själfständiga lif ocli utveckling ur egna tillgångar. Hotar döden ett inhemskt välbilcladt och skönklingande ord, ser han dess bortgång med lugn, ty allt är förgängelsens lag underkastadt, och tomrummet fylles af en utländing, som emottages gärna, emedan hvarje ord har sin lilla roman, som vinner i omväxling, när det råkat in och skall göra sig hemmastadt på främmande mark. Det vore väl, om detta åskådningssätt läte förena sig med ett annat, som erkänner det rättsgilla i motståndet, hvilket i början omedvetet och sedan med allt klarare medvetande söker mot nötning och sönderslitning skydda det band, som i tungomålet sammanhåller de bortgångna släktena med de kommande och gör det för de senare möjligt genom århundradena att utan mycken ansträngning njuta hvad deras fäder djupast tänkt och skönast diktat. Att dessa motståndskrafter uträtta något, det lär oss historien. Medan språket med hvarje mansålder nästan till oigenkännlighet förvandlas hos några indianska och afrikanska stammar, kan än i dag den helleniske bonde, som tjänar främlingen till vägvisare, taga Pausanias till hjälp. — — — De, som förkunna de i talspråket rådande fysiologiska lagarnes ohejdeligt upplösande kraft, böra dock icke förgäta, att de bevarande och utvecklande psykiska krafterna i språkorganismen tillväxa i samma mån som folket varder i stånd att lefva ett innerligt samlif med det ädlaste i sin litteratur. Skaldegåfvan ålägger den, som benådats med henne, många dyra förpliktelser, och bland dem är den att freda modersmålets orclskatt, återlifva sinnet för uttryckets bildliga friskhet och värna om de formernas fina skiftningar, hvilka den odlade känslan, om än icke hvardagslifvets värf, kräfver.»
Källa: Project Runeberg ·