Sida 184
21 G
VIKTOR RYDBERG
I de senaste orden har Rydberg berört en sida, som kanske icke nog beaktats af de utmärkte språkforskare, hvilka antingen i språket företrädesvis se en naturprodukt och som vilja låta det gällande språkbruket utan vidare utgöra normen eller som häfda det praktiskas, begriplighetens, lätthetens synpunkt.
Man förbiser stundom å denna sida, vill det synas mig, i någon mån faran af ett språks uppblandning med främmande material och den skada detta vållar ej blott i afseende å begripligheten för bredare lager, utan ock för värnande af den språkliga skönheten. Det kan icke vara likgiltigt, om språkets egendomliga kynne förryckes genom inkastade, osmälta tillsatser från skilda håll. Laurentius Petri, Stiernhielm, Spegel, Svedberg, Rudbeck, Ihre, Tegnér, alla ha de haft öra för denna den språkliga harmoniens, d. v. s. skönhetens, sak, och Rydbergs gallring slöt sig därför till god svensk arfsed.
Att han i sin språkrensning gick till öfverdrift — som alltid fallet är då det gäller en ny sak — insåg han själf. Redan det ofvan anförda uttrycket »krafternas parallelogram» i brefvet till Hjärne vittnar därom. Jag minnes ock några ord, dem han yttrade till mig 1876 och hvilka jag då nedskref:
»Min språkuppsats i Svensk Tidskrift 1873 var med flit paradox för att inskärpa nödvändigheten af en rensning, och detta starka sätt använde jag för att väcka eftertanken.
Får jag tid att fullborda ett annat språkligt verk, till hvilket åtskilliga förarbeten äro undangjorda, ärnar jag intaga en mera förmedlande ståndpunkt, icke med afseende på målet, men väl i afseende på tid och medel.»
Källa: Project Runeberg ·