Sida 204
21 G
VIKTOR RYDBERG
Genom etherns rymder, bergens inälfvor, hafvens djup gå, bildligt taladt, osynliga nervtrådar. Ej en känsla, ej en tanke, vare sig ren eller oren, god eller ond, dallrar genom en människosjäl, utan att fortplanta sina vibrationer i det oändliga. Det är mystikerns uppfattning af naturen, när han vågar kläda den i ord. För honom lefver naturen på sitt sätt människans lif, likasom människan på sitt sätt lefver naturens. Och mystici äro i viss mån alla. Hela folk hängifva sig åt denna aning, när de hemsökas af en stor olycka. När olyckan blifvit så stor, att förståndet, det på fakta grundade beräknandet, ej kan finna någon anledning till hopp för framtiden, träder folkmystiken fram och beder en medkännande natur om tecken. Det är vidskepelse, lät vara, men grunden för denna vidskepelse ligger djupt, ligger kanske på hälleberget af en dunkelt förnummen sanning.»
Stundom spetsar Rydberg sin penna till strid för friare sociala synpunkter, såsom då han skämtar med Nya Dagligt Allehandas rädsla för att »låta damerna lära något» och ernå en grundlig bildning eller i samma artikel tager till orda för Rousseaus »irrlära», att äfven »bättre mans barn» böra få lära ett handtverk, såsom nu började bli god ton i England. Äfven ägnar han — sina sympatier trogen — i »Ett och annat» särskild uppmärksamhet åt sporten, åt engelska roddtäflingar, åt alpvandringar, segelfärder o. s. v., och gärna erinrar ban härvidlag om de antika folkens sinne för allt slags idrott. Han omnämner den kärlek till skutan som framträder i Catullus' kärlekssång till den lilla lustjakt, med hvilken han 58 före Kristus befor Adriatiska hafvet, Medelhafvet och Svarta hafvet,
Källa: Project Runeberg ·