Sida 268
266
VIKTOR RYDBERG
Ampère hade Irols sin kärlek till folkfriheten bländats af Caesars storhet och förklarat, att hans enda fel, det som kostade honom lifvet, var, att han ville kallas »konung» och därmed satte fåfängan i ärelystnadens ställe. Han skrifver:
»Hvem var Cæsar? Man får fråga historien härom, icke hans byster och statyer. Cæsar var en man vida öfver det vanliga måttet, men intet af hans porträtt tillkännagifver en ovanlig människa.»
Rydberg är mera benägen att läsa karakteren ur Cæsars föga sympatiska anletsdrag. Han hyser i grunden motvilja mot den store fältherren. Han ser i den åldrade Cæsars kolossalstod i konserva-torernes palats icke en kornblixt af det snille, »som med ljungeldar splittrade Galliens och Germaniens härar, krossade Pompejus1 krigarfräjd, störtade fristaten och tillintetgjorde återstoden af romersk dygd», icke en skymt af den älsklighet, hvilken hos den unge som den gamle Cæsar intog motståndaren, icke hans skönhetskänsla eller stor-sinne. I detta benhårda anlete skönjer lian blott räknemästarens snille, endast ett samvete, som ej viker för stora brott, när de skänka en tron, endast den lidelse, hvarmed »månskenshjässan» hotade stadsboarnes hustrur.
Den afvoga stämningen i Rydbergs kyliga, delvis spefulla teckning af den store romerske fältherren — idealet från skolbänken — berodde i främsta rummet därpå att han i denne republikens baneman och kejsardömets grundare såg urbilden för alla folkfrihetens svekläggare, den som
Källa: Project Runeberg ·