Sida 269
ROMERSKE KEJSARE I MARMOR
267
»gal' lagens helgd oläkligt sår, då han lånade åt brottet lyckans och snillets förledande skönhet».
Samtidens store edsbrytare, Napoleon III, Rydbergs politiska »bëte noir», såg ju i Cæsar sin store anherre och hade till och med skrifvit sin »LHistoire de Jules César» för att visa, att när försynen uppväcker män som Cæsar, Karl den store och Napoleon, så sker det för alt utstaka för folken den väg de böra följa, att med sin själs stämpel prägla en ny æra och att i få år fullborda många seklers verk.
Det är Rydbergs motvilja mot Cæsar såsom imperialismens föregångare som kommer till uttryck i de ofvan, på tal om Napoleon III, anförda orden, att Cæsars skugga vore dömd till ett evigt triumftåg, följd af alla släktens samvetstommaste själar.
Och så har Rydbergs afvoghet mot det andra franska kejsardömets Cæsar kastat sin slagskugga äfven på den romerska republikens kullstörtare, och han polemiserar till och med här direkt mot Napoleons »L'Histoire de Jules César» och dess falska moralfilosofi.
Vida mera sympatisk tecknar han — och detta i motsats till Ampere — bilden af Augustus.
Ampère ser åter företrädesvis i honom Napoleon 111 :s föregångare, och i det ban tecknar en vrångbild af Augustus, polemiserar han medvetet mot härskaren i Tuilerierna. Framför allt vill ban ur Augustus' bilder läsa hans låga sinnelag.
Poesien har gifvit oss ett mer än idealiseradt, ett falskt porträtt af Augustus. Lyckligtvis finnas andra hans porträtt i marmor, och de ljuga icke; de anklaga
Källa: Project Runeberg ·