Sida 89
fin den ensamma människoboningen på stranden ledde numera ingen väg, vinden hade i den lösa sanden sopat igen hvarje spår, som fordom trampat upp stigen. Ingen vänlig grönska slog mera sin krans kring det lilla huset, de unga buskarna och träden läto icke mera sina grenar svälla ut tätare för hvarje år till skydd mot sol och blåst; allt var vissnadt, förtvinadt och dödt. Solen brände och vindarna ruskade efter behag om den ensamma boningen. Stormen röt kring knutarna, sökte hvinande upp springor, som ständigt förstorades, lät regnet piska och snön yra öfver väggar och tak och bar under mörka höstnätter med väldigt dån ända hit upp skummet från de stora vågor, som den rullade mot stranden och sedan girigt i långa drag sög tillbaka i djupet igen.
Källa: Project Runeberg ·