Sida 90
Stormens och vågornas larm, måsarnas skri och någon ensam strandfågels pipande voro de enda ljud, som hördes här. Inom hus ljödo icke såsom förr unga, muntra stämmor eller glada barnröster eller det brådskande trampet af små barnfötter, som icke hade tid att gå; utanför hade koskällans muntra ringning, fårklockans korta, klanglösa pinglande och hönsens galande och skrockande äfven tystnat. Och farstudörren var stängd dagen om. Men mörka höst- och vinterkvällar, när månen kom fram mellan molnen eller snön lyste upp marken med sitt svagt blå-aktiga sken, syntes i närheten af den ensamma boningen en skugglik gestalt af en kvinna. Än stod hon långa stunder orörlig invid hafsstranden, såsom ämnade hon gå in i och förena sig med det omätliga, bottenlösa mörkret därute; än vandrade hon, vridande sina händer, rastlös fram och åter på stranden, som om hon aldrig kunde stanna, aldrig finna ro. Mången gång grydde redan dagen, innan den ensamma skuggan försvann, liksom andra skuggbilder för ljusets ankomst.
Men folket i byn berättade sällsamma historier om „gamla fröken" på Skärnäset, om den vackra, ståtliga löjtnanten och om „unga frun", som varit ihålig bak liksom huldran i skogen. Ingen visste riktigt, hvart hon tagit vägen, ty hon var försvunnen, redan innan mannens döda kropp blifvit lagd i jorden. Mycket hade den tiden talats om henne och assessorn. Han hade också rest bort, utan att återkomma. Örnhamn hade
Källa: Project Runeberg ·