Sida 91
öfvergått till en annan egare och det sades, att assessorn tagit afsked från sin tjänst och numera alltid lefde i utlandet.
Vid talet om löjtnanten drömde alla byns gossar om att blifva lik honom, som också en gång bara varit en pojke här i byn, ehuru han sedan blef den ståtligaste herre de sett. Men hvarför en sådan herre dränkte sig, kunde de icke förstå; ty man och man emellan gick ryktet att han dränkt sig, ehuru i tidningarna lästes, att han „vådligen omkommit". Både gamla och unga blefvo illa till mods, när berättelsen kom till den punkten, att man ännu under månljusa nätter kunde se löjtnanten sitta därute på Stenörn. Ingen tog någonsin mera vågen förbi Stenörn efter skymningens inbrott, hällre rodde man den långa vägen om udden. Men „gamla fröken" gick därborta på stranden för att passa på, om icke någon af misstag kom så nära, att spöket kunde hoppa i båten. Då skulle båten gå till botten med roddaren, ty spöket var tungt som bly, och när sålunda en annan människa drunknat på samma plats, skulle löjtnanten få ro i grafven. Men den som drunknade, fick sitta där i hans ställe.
Det var för att locka någon annan i för-därfvet, som „gamla fröken" hade släkt ljuset i fönstret, sade folket. Den lilla fladdrande lågan därute hade ju städse gifvit anledning till mycken misstro. Att den tändes, hade folket funnit myk-ket besynnerligt, men att den släktes, var ännu
Källa: Project Runeberg ·