Sida 92
misstänkligare. Ryktet att „gamla fröken“ nog kände till flere hemliga konster ån skrifkonsten, fick allt större spridning och vann ytterligare bekräftelse genom Mina, som numera blifvit bofast i byn. Ty Mina kunde icke under saktmod och tystnad bära den skymf, som vederfarits henne.
När „gamla fröken“, efter det olyckan skedde, icke mera ville hafva något med människorna att skaffa; när hon jagade bort barnen, som kommo med bok i hand; när hon stängde sin dörr liksom sitt hjärta för allt lefvande, skulle Mina bakom den slutna dörren lära sig ärbarhet och goda seder. Men den gamla hade glömt att ungt blod är hett, att kvällens mörker år lockande, att språnget från fönstret till marken icke är högre än att det lätt kan vågas, och att unga tankar icke nå längre än till stundens fröjder. „Den som går får blifva“, hade den gamla sagt, når Mina återvände, och så slog hon dörren igen för den sista, som klappade därpå.
Nu var fröken Henriette ensam. Hon ville hafva intet gemensamt med människorna och lif-vet. Människorna hade endast gjort henne ondt. Alla som hon älskat, hade förintats eller svikit. Hon skulle aldrig älska någon mer, ty kärleken medförde endast kval och synd. Lifvet hade bjudit henne endast möda och sorg. Det låg för henne som ett omätligt mörker, meningslöst och utan innehåll. Hvad skulle hon med det?
Men det stora, mäktiga lifvet eger en bunds-förvandt, som sviker sist af alla. Det är hoppet.
Källa: Project Runeberg ·