Sida 93
Till och med i den förtviflans natt, som omslöt den gamla kvinnan, lyste ännu ett förfärligt hopp. Af allt det hon fordom trott på, hade hon endast fasthållit minnet af att det gafs en rättfärdig Gud, som lofvat straffa och förgöra de onda människorna. Till denna förstörande makt stod nu hennes enda hopp.
När hon de mörka kvällarna irrade omkring på stranden med en förbannelse öfver lifvet och kärleken, bidade hon håmnarens stund. Hon trodde fullt och fast att den icke länge kunde låta vänta på sig, så onda som människorna voro.
Med stormen och mörkret, som hon fordom kämpat emot, ingick hon nu förbund. De voro ju den rättfärdige gudens tjänare, som skulle straffa de onda människorna. Hon släkte ljuset i fönstret, hon hörde med glädje stormens raseri, och med dess dån förenade hon sitt rop: den ensamma människosjälens skri efter förlossning ur mörkret, som omgaf henne på alla sidor.
En höstafton, när den korta skymningen med ett hastigt språng gick ned i natten, bröt stormen lös. „Gamla fröken“ stod i solnedgången på stranden och betraktade skyarna som, flammande i blodrödt och violett, redan flere kvällar bådat oväder. Hon såg fiskarena i byn draga
Källa: Project Runeberg ·