Åbo,kamer., den, som på viss tid eller lifstid såsom landbo eller under ärftlig besittningsrätt innehafver annans jord. Sedan numera vid upplåtelse på viss tid eller lifstid af nyttjande-rätten till jord de i allmänna lagen meddelade bestämmelser om landboförhållandet i allmänhet ej tillämpas, användes uttrycket åbo, till skilnad från arrendator, företrädesvis om den, som innehafver annans jord under ärftlig besittningsrätt eller stadgad åborätt (se d. o.). Någon gång tages uttrycket åbo i så vidsträckt betydelse, att det användes äfven om egaren till en jordegendom, för såvidt han bor å densamma och sjelf brukar den. G. T.