Åbo (F. Turku), Finlands forna hufvudstad, säte för Finlands ärkebiskop, guvernören öfver Åbo och Björneborgs län, Åbo hofrätt samt flere offentliga inrättningar, ligger i en långsträckt dalsänkning vid Aura ås mynning, på åns bada sidor, mellan omgifvande höjder. Stadsområdet upptager 2,753 har, hvaraf på den egentliga staden komma 1,083 har. Staden är indelad i 9 stadsdelar. Inom dess linier funnos 1890 1,000 gårdar och utom linierna 65. Boningshusens antal var: inom linierna 1,993 och utom linierna 126; 313 voro af sten, 11 af sten och trä, resten af trä. Stadens faktiska befolkning, som 1840 var 13,145, 1870 19,617, 1880 22,701, steg vid folkräkningen d. 1 Dec. 1890 till 31,671 pers. Af dessa talade 33,74 proc. svenska, 62,83 proc. finska, ett fåtal ryska eller andra främmande språk.
Då man från sjösidan anländer till staden, passerar man genom en vidsträckt skärgård, bland hvars öar och holmar märkes det vackra, medelst en bro med staden förbundna, på sommarvillor rika Runsala. Vid åmynningen resa sig Åbo slotts gråa murar (se Åbo slott), medan längre fram det af huggen granit palatslikt uppförda, i trädplanteringar inbäddade straffängelset å Kakolaberget tilldrager sig uppmärksamhet. Bland vid åns stränder belägna industriella inrättningar äro Crichtons mekaniska verkstad med skepps- och ångbåtsvarf, Aura sockerbruk samt John Barkers et C:os efterträdares bomullsspinneri och väfveri de förnämsta. En större ångfärja förmedlar trafiken mellan åstränderna ofvanom den på venstra sidan belägna ångbåtshamnen. Följer man den ännu ganska breda och djupa, mellan prydliga kajer af huggen granit framflytande ån vidare uppåt, ligger till höger Sampalinnaberget, vid hvars fot den i grönska inbäddade Sampalinnapaviljongen är uppförd; högre upp på bergplatån anlägges f. n. en stor idrottsplan. Sedan man passerat under stenbron, afsmalnar ån i betydlig mån. Högre upp förbindas stadens å ömse sidor af ån belägna hälfter af Kyrkbron, med brokistor af trä. Öster från Kyrkbron ligger en öppen, med planteringar betäckt plats, Nikolaitorget, af gammalt stadens centrum, med många monumentala byggnader. Den på en kulle belägna domkyrkan (se Åbo domkyrka) är der afgjordt dominerande; i öfrigt märkas vid nämnda torg svenska klassiska lyceets hus, rådhuset och det forna akademiehuset, der numera guvernörsämbetet, domkapitlet, Åbo hofrätt och postverket äro inrymda. I sistnämnda byggnad finnes f. d. universitetets, numera svenska klassiska lyceets solennitetssal, en af Charles Bassi i enkel, men vacker renaissancestil byggd sal, med friser af Finlands förste skulptör, Cainberg. Platsen prydes af två bronsstatyer: Porthans (1864; mod. af K. E. Sjöstrand) och Per Brahes (1887; mod. af V. Runeberg). Söder om Nikolai-torget utbreder sig det med planteringar försedda Vårdberget, på hvars spets ligger universitetets f. d. observatorium, numera navigationsskolans hus, ett verk af Engel. Vid en promenad österut längs Nylandsgatan når man Kuppis park med restauration och S:t Henriks helsokälla, der enligt traditionen de hedniske finnarna döptes af finnarnas apostel, biskop Henrik. På den motliggande vestra sidan om ån äro de monumentala byggnaderna fåtaligare. Invid stenbron ligger stadshuset (restaureradt af F. A. Sjöström). I närheten finnas det monumentala sparbankshuset (af ark. Seb. Gripenberg) och Fruntimmers bibelföreningens bönehus (af ark. F. A. Sjöström). Från stenbron leder Auragatan vesterut till Alexanderstorget, stadens största öppna handelsplats, vid hvilken teaterhuset, grekisk-katolska kyrkan samt ett större folkskolehus äro uppförda. Stadens längsta gata är Slottsgatan, som löper v. om ån, nästan parallelt med densamma, till slottet. Vid rålinien i v. ligger jernvägsstationen. Länssjukhuset och kommunens sjukhus ligga utanför staden. Anblicken af den mestadels med låga trähus mellan breda gator bebyggda staden är i arkitektoniskt hänseende föga imponerande, men i synnerhet under den vackra årstiden ter den sig dock täck med sina många trädgårdar och öppna platser, t. ex. sedd i fogelperspektiv från Vårdberget. De för staden karakteristiska bergkullarna hafva på senare tider delvis blifvit prydda med trädplanteringar, bekostade ur fonder, som uppkommit genom enskilda donationer. I samband dermed kan nämnas, att offervilligheten äfven i öfrigt i Å. visat sig i ganska många donationer för upprätthållande af välgörenhetsinrättningar och främjande af allmännyttiga kommunala ändamål. Å. förbindes genom en jernväg, hvars andra ändpunkt är Tojala station s. om Tammerfors, med det finska jernvägsnätet och står under seglationstiden i direkt ångbåtsförbindelse med de närliggande kustorterna samt med Helsingfors, Stockholm, Torneå, Lybeck, Köpenhamn, England o. s. v. Passagerare-ångbåtar lägga till vid ångbåtshamnen invid ån, der djupet är omkr. 4,5 m., men större fartyg stanna i Slottsfjärden utanför slottet eller å redden vid Runsala ös yttersta udde, Kuuva udde. — Stadens handel är betydlig. 1892 uppgingo tullafgifterna för inkommande varor till öfver 2 mill. kr., eller högre än för någon annan stad i Finland, med undantag af Helsingfors. Importvaror äro bomull, jern och stål, väfnader, socker, spanmål, mjöl, gryn, kaffe, tobak o. s. v. Bland exportvaror utgöres hufvuddelen af trävaror, hafre samt jernoch industrialster. Stadens hamnar besöktes 1891 af 760 fartyg (förutom kustfarare), af hvilka 436 ångare och 324 segelfartyg; af fartygen voro 570 finska. Stadens flotta räknade 1892 35 ångfartyg samt större och mindre segelfartyg, om 10,340 tons. Äfven i industrielt afseende är Å. en för Finlands förhållanden betydande ort. Tillverkningarna representera ett värde af omkr. 9 mill. kr. Bland industriella inrättningar må nämnas flere mekaniska verkstäder, det ofvannämnda sockerbruket och bomullsspinneriet, en korkfabrik, N. Bomans ångsnickeri och flere tobaksfabriker (t. ex. Rettigska fabriken).
Undervisningsanstalter finnas till stort antal; med svenskt undervisningsspråk: ett klassiskt lyceum, ett reallyceum, en statens och flere privata flickskolor, en privat samskola, navigationsskola, döfstumskola, privat handelsinstitut; med finskt undervisningsspråk: ett klassiskt lyceum och en flickskola. Folkskolorna, som 1892 besöktes af 2,639 barn, kostade staden i underhåll 102,000 kr. (deraf nära 27,000 kr. statsbidrag). Bland föreningar för allmännyttigt syfte må nämnas Finska hushållningssällskapet (se d. o.), som har egen gård i staden, Åbo konstförening (grundl. 1891), hvars galleri tillsvidare är förlagdt till stadshuset, samt Bestyrelsen för Åbo stads historiska museum. Stadens budget för 1892 upptog inkomsterna till i rundt tal 490,000 kr. och utgifterna till i rundt tal 930,000 kr. Bristen betäcktes hufvudsakligen genom uttaxering efter skatteören.
Det är troligt, att den plats, der A. är beläget, redan under Finlands hedniska tid hade betydelse såsom handelsplats, men sina egentliga anor räknar Å. från tiden för kristendomens införande i landet. Staden torde ursprungligen varit belägen något högre upp vid ån i närheten af S:t Marie kyrka, der å biskopsgården Korois ännu på 1700-talet ruiner af gamla byggnader funnos, men flyttades omkr. 1300 till sin nuvarande plats, der slottet samtidigt uppfördes till innebyggarnas skydd. Under de strider, som åtföljde den katolska kyrkans och det svenska väldets befästande i Finland, led staden genom angrepp och plundring från ryskt håll. Den finska biskopskrönikan omtalar, att staden 1198 härjades af ryssarna och 1318 uppbrändes af dem, hvarjämte domkyrkan plundrades. Efter freden i Nöteborg 1323 följde en tid af ostörda framsteg. Landets uppspirande verldsliga och kyrkliga förvaltning koncentrerades i Å., som äfven i kommersielt afseende blef en betydande medelpunkt. Det heter i en gammal anteckning, att Å. först blef »funderadt» på handeln i Österbotten. Med hansestäderna, i synnerhet med Danzig, var samfärdseln liflig. Bland medeltida kyrkliga inrättningar må nämnas: dominikanklostret, grundlagdt 1249, katedralskolan, S:t Görans hospital för spetälska samt Helgeandshuset för fattiga och sjuka. År 1509 träffades A. af en svår olycka, i det att staden natten mellan d. 2 och 3 Aug. öfverfölls af den danske sjöhjelten Otto Rud, som lät plundra densamma, brandskattade befolkningen samt bortförde en stor del af domkyrkans prydnader och dyrbarheter. Under Gustaf Vasas befrielsekrig slets Å. mellan de stridande, tills slottet på hösten 1523 föll i hans händer. En lysande punkt i stadens historia är hertig Johans och Katarina Jagellonicas hofhållning på Åbo slott 1562–63. Mot slutet af 1500-talet var Å. en af hufvudskådeplatserna för striden mellan konung Sigismund och hertig Karl. Stadens utsträckning var ännu under början af 1600-talet ganska inskränkt. Hufvudqvarteren lågo kring domkyrkan, medan området v. om Aura å var nästan fullkomligt obebygdt. Men under Gustaf II Adolfs och Kristinas tid skedde stora framsteg. Genom stapelstadsförordningarna utvidgades de från medeltiden härstammande handelsprivilegierna. Yrkesverksamheten reglerades genom skråordningar, af hvilka den äldsta är skräddareämbetets skråordning af 1625. Hofrätten grundlades 1623 och universitetet 1640. Per Brahe d. y. arbetade såsom generalguvernör (1637–40 och 1648–54) verksamt för Å:s utvidgning och reglering. Han påbjöd, att staden till stor del skulle »förändras och rifvas»; nya gator och qvarter anlades, i synnerhet på vestra sidan om ån. Det svenska språket började från denna tid vinna en större utbredning bland befolkningen, hvars numerär steg till omkr. 6,000 personer. Under »Stora ofreden» ödelades Å. genom vådeld, fientlig ockupation, innevånarnas bortflyttning till Sverige och det fullkomliga afstannandet af all affärsverksamhet, men efter freden i Nystad 1721 återvann staden småningom sina krafter, och kriget 1741–43 fördröjde endast i ringa mån dess fortfarande uppblomstring. I Åbo undertecknades d. 16 Juni 1743 preliminärerna och d. 7 Aug. s. å. den definitivfred, som afslutade nyssnämnda bedröfliga krig: Sverige afträdde till Ryssland Finland ö. om Kymmeneelf och s. om Saima samt dessutom Nyslott med område. Svenska underhandlare voro H. Cedercreutz och E. M. von Nolcken, ryska A. Rumjantsev och J. L. Pott von Luberas. För riksdagsmannavalen, som under frihetstiden icke sällan åtföljdes af skarpa partistrider, delades borgerskapet 1734 i tre klasser l. »societeten: svenska handlande borgerskapet, handtverkarena och finska borgerskapet, en indelning, som länge blef bestående och karakteriserar de rådande sociala förhållandena. Bland de tre »societeterna» var det svenska borgerskapet genom större förmögenhet inflytelserikast. År 1791 steg folkmängden till 8,504 och 1805 till 11,300 personer. Handeln bestod hufvudsakligen af import från utlandet och inrikes handel på Stockholm. Åtskilliga industriella inrättningar funnos. Efter kriget 1808–09 förlades det nybildade högsta styrelseverket, regeringskonseljen, sedermera senaten, till en början till Å., men flyttades 1817 till Helsingfors. I Åbo sammanträffade i Aug. 1812 kejsar Alexander I och kronprinsen Karl Johan, hvilken senare d. 30 Aug. mot löfte att uppträda i striden emot Napoleon fick formlig försäkran om Rysslands hjelp till Norges eröfring, hvarjämte i en hemlig artikel ett familjefördrag afslöts till skydd för Karl Johans dynasti. Den trångt byggda staden, som ofta förut härjats af vådeld, blef d. 4–5 Sept. 1827 nästan helt och hållet lågornas rof. Omkr. 800 gårdar lades i aska. Derpå följde universitetets flyttning (1828) till Helsingfors, hvarigenom Å. förlorade sin ställning såsom det finska bildningsarbetets centrum. Staden återuppbyggdes efter en ny plan och har sedermera småningom arbetat sig upp, så att den nu värdigt intager sin plats såsom Finlands andra stad. — En upplysande skildring af Å., sådant det var mot slutet af 1600-talet, finner man i Daniel Juslenius' disputation »Aboa vetus et nova» (1700; öfvers. med titeln »Åbo förr och nu» i »Suomi», 1841). Bestyrelsen för Å. stads hist. museum offentliggör sedan 1884 »Bidrag till Åbo stads historia», i hvilken publikation bl. a. ingår C. von Bonsdorffs »Åbo stads historia under sjuttonde seklet» (1889–92). Ett mindre bidrag är M. G. Schybergsons »Riksdagsmannavalen i Åbo under frihetstiden» (i Sv. litterat. sällsk:s i Finland »Förh. och upps.» 5). Se för öfrigt: »Åbo, handbok för resande» (1892), utg. af Turistföreningen i Finland. M. G. S.