Åbo domkyrka är genom ålder, historiska minnen, storlek och arkitektur Finlands märkligaste kyrka från medeltiden. Tidpunkten för dess grundläggning är icke med säkerhet känd. En påflig bulla af år 1229 upplyser visserligen, att påfven Gregorius IX på biskop Tomas' begäran anbefallt det dåvarande biskopssätets förflyttning från Räntämäki till en lämpligare ort, men antagligt är, att kyrkan grundlades först i midten af 13:de årh. Den omnämnes första gången i ett indulgensbref af 1259, och 1291 kunde det då skeende biskopsvalet förrättas i kyrkans sakristia. Den vid detta tillfälle valde biskopen, Magnus, är den förste finne, som beklädt ämbetet. Han tyckes med kraft hafva arbetat på det nya templets fullbordande. — För att gifva gudstjensten der större glans och betydelse utfärdades i början af konung Magnus' regering tvänne nya påfvebref med löfte om riklig syndaförlåtelse för dem, som besökte kyrkan på vissa större högtidsdagar. År 1300 invigdes den till Finlands domkyrka, Jungfru Maria och S:t Henrik till ära. S:t Henriks reliker, enligt traditionen förvarade i ett silfverskrin, öfverfördes dervid (d. 18 Juni) från martyrens graf i Nousis. Dagen firades sedermera årligen med stora högtidligheter, och då mycket folk tillströmmade från alla landsorter, gaf detta första upphofvet till stadens sommarmarknader. (Om relikerna se vidare Henrik, sp. 1044.) — I likhet med det stora flertalet af landets öfriga medeltidskyrkor var Åbo domkyrka ursprungligen byggd såsom treskeppig hallkyrka i öfvergångsstilens former med utomordentligt enkla detaljer. Skeppen åtskildes från hvarandra genom fem par fyrkantiga tegelpelare, och kyrkans höjd inuti var icke stort mer än hälften af den nuvarande. Redan 1318 landstego ryssarna vid Åbo och tillfogade den nya domkyrkan så stora skador, att den länge stod öde och förfallen. En vidt omfattande ombyggnad blef af nöden, hvarvid kyrkan betydligt höjdes och förvandlades till basilika med sträfbågar öfver sidoskeppen. Den del af midtskeppets öfvermur, som då uppfördes, qvarstår ännu. Fönstren hade spetsbågig form och voro omramade med enkla, rätvinkliga profiler. Man har icke skäl att antaga, att kyrkan vid denna tid varit försedd med absid. Huruvida kyrkan ursprungligen egt torn är numera svårt att med bestämdhet afgöra. Vissa omständigheter tala för att man byggt tornet senare. År 1466 omnämnes det, i sammanhang med en då företagen större reparation, såsom redan uppfördt. — Johannes II Petri (d. 1370) lät nedrifva den gamla altarväggen och påbörjade kyrkans förlängning. Arbetet fullbordades af hans efterträdare Johannes III (biskop 1370–1385). Genom denna tillbyggnad, som utgör templets vackraste och rikast behandlade del och är utförd i rent gotisk stil, erhöll byggnaden en totallängd af nära 60 m. (tornet oberäknadt). Korslutet bildades såsom en half sexhörning, omkring hvilken sidoskeppen fördes i form af omgång med gallerier sålunda, att den yttre afslutningen utgjorde hälften af en tiohörning. Det vackra inre perspektiv, som framkallades genom den af höga fönster belysta omgången, framstår ännu rikare genom den mera utarbetade form, som tillbyggnadens detaljer erhöllo. Pelarna äro af tegel, åttkantiga, med framspringande gotiska stafvar i hörnen. Den omständigheten att desamma lemnats utan bruköfverdrag tyder på att arkitekturformerna i det inre på denna tid hade teglets vackra naturliga färg, hvarigenom kyrkan, oafsedt sina inre målningar, altaren, helgonbilder och andra prydnader, framstod långt rikare och vackrare än h vad nu är fallet. — På bredden utvidgades templet kort derpå genom nya sakristior och flere kapell-tillbyggnader, hvilka småningom till större delen omslöto kyrkans båda långsidor. Främst bland dessa nämnes det heliga lekamenskapellet på kyrkans norra sida, med en längd motsvarande två travéer och ett djup något större än sidoskeppens bredd. Kapellet uppfördes 1421 af den om kyrkobyggnaden så förtjente biskopen Magnus Olai Tavast, hvars namn det ännu bär. Genom kapellbyggnaderna beröfvades kyrkan småningom någon del af det ljus, som inströmmat genom sidofönstren. Då sidoskeppens tak måste höjas, i samma mån kyrkans bredd ökades, blefvo icke allenast sträfbågarna, som dittills varit synliga på yttre sidan, nu öfverbyggda, utan man var derjämte nödsakad att yttermera höja hvalfven i midtskeppet. Denna sista höjning af kyrkan verkställdes 1466 af biskop Kort Bitz, efter det en härjande eldsvåda två år tidigare förstört domkyrkans tak.
Byggnadsverksamheten i Åbo domkyrka afstannade nu under en längre tid. Templets inkomster åtgingo förnämligast till erforderliga restaureringar. De rikedomar, som under den katolska tiden samlats af nitiska biskopar, hade redan till en del förstörts genom flere härjande eldsvådor. Genom den af Gustaf Vasa verkställda reduktionen beröfvades kyrkan slutligen större delen af sina forna egodelar. Under hela 1500-talet hvilade ett högeligen oblidt öde öfver templet. 1509 plundrades det af danskarna. 1546 härjade en »grufvelig vådeld», som upprepades 1594 och 1601. Dessa olyckor jämte annat hade gjort, att byggnaden befann sig i ett så bedröfligt tillstånd, att biskop Rothovius år 1630 i ett bref till Oxenstierna klagar öfver att kyrkans inre icke mera var skyddadt ens för regn och snö. Ännu en gång erhöll dock domkyrkan (i början af 1600-talet) en betydande utvidgning genom den af handlanden i Åbo Jakob Wolle uppförda oktogonen, som numera bildar kyrkans kor. Altaret äfvensom de rikt snidade korprydnaderna öfverflyttades dit 1649. I de efter reformationen till grafkor inredda helgonkapellen ersattes altarena småningom af de grafmonument m. m., som nu utgöra deras förnämsta prydnad. Det Horn-Kurkska eller s. k. Kankasska graf koret uppfördes först, 1655–57. — Tornbyggnaden har i likhet med den öfriga kyrkan flere gånger härjats af elden. Första gången nedbrann spiran 1681. Den återuppfördes till en höjd af 90 m. Andra gången brann tornet 1738, och spiran erhöll vid den 1759 verkställda ombyggnaden en enkel kupolartad form med smärt, genombruten spira. Efter den sista branden, 1827, återuppfördes öfre delen i den mindre tilltalande form densamma nu innehar. Tornkroppen är af enkel parallellepipedisk form, med mäktiga dimensioner och endast sparsamt genombruten af ljusoch ljudöppningar. Upptill afslutas densamma genom en balustrad, hvilande på kranslist, som uppbäres af konsoler. I den öfre delen qvarstå lemningar af nischer och stafverk, vittnande om en rikare utstyrsel i äldre tider. — Det yttre af domkyrkan är numera till större delen af oputsadt tegel. Sträfpelare finnas egentligen endast å oktogonen. Denna, som före 1827 års brand var täckt med en åttasidig kupol och spira, har nu ett enkelt tälttak. I det inre äro skeppen i saknad af hvarje prydnad och hvitfärgade. Oktogonens väggar äro prydda med målningar af R. V. Ekman, föreställande scener ur Nya testamentet och ur den finska kyrkohistorien. Altartaflan, Kristi förklaring, är målad af Westin (1836). Den nuvarande orgeln är byggd af den svenske orgelbyggaren Andersson. — År 1865 sammanträdde, första gången »komitén för återställande af Åbo domkyrkas fornminnen», som gjort till sin uppgift att medelst i landet insamlade medel återställa domkyrkans af eldsvådor mer eller mindre förstörda fornminnen. Den har synnerligen vackert låtit restaurera Tottska, Stålhandskeska, Tavastska och Kankasska grafkoren. Till de tre sistnämnda hafva praktfulla glasmålningar blifvit skänkta af målaren V. Svertschkov. I Kankas-koret hvilar i en sarkofag af svart marmor drottning Katarina Månsdotters stoft, dit flyttadt 1867 från Tottska koret. Någon genomgripande restaurering af skeppen och tornet har, ehuruväl påtänkt, ännu icke kommit till stånd. A. N. & G. N.