Henrik (Henry), engelska konungar:
H. I Beauclerc, Vilhelm Eröfrarens och Matildas af Flandern son, föddes 1068. Som han ej efter fadern (d. 1087) erhållit några besittningar, köpte han för sitt fädernearf af sin äldste broder, Robert, distrikten Côtentin och Avranchin i Normandie och bistod honom i hans strider med brodern Vilhelm den röde (Rufus), som ryckt till sig Englands krona. I fördraget mellan Vilhelm och Robert 1091 blef H. dock utesluten från tronföljden, och snart efteråt fråntog man honom äfven hans län i Normandie, hvilket gjorde, att också han, efter Vilhelms föredöme, vid dennes död trängde Robert från tronen. Den 3 Aug. 1101 valdes han i Winchester till konung och kröntes d. 5 Aug. i Westminster. Genom att återkalla ärkebiskop Anselm och lofva följa Edvard Bekännarens lagar vann han presterskapet och folket samt lyckades derigenom få öfverhanden öfver Robert, som han 1106 tillfångatog och frånryckte Normandie. Efter sin ende sons, Vilhelms, död (1120) lät H. erkänna sin dotter Matilda såsom arfvinge till England och Normandie 1126. Sina engelska undersåtar uteslöt H. från högre andliga och verldsliga ämbeten. Han skyddade dem likväl för de normandiske baronernas förtryck och betryggade dem i åtnjutande af rättvisa och ordning, hvilket gjorde, att han, ehuru hård, obarmhertig och skoningslös, mycket saknades efter sin död. Han afled nära Rouen d. 1 Dec. 1135. A. B. B.
2. H. II. den föregåendes dotterson, son af Gottfrid Plantagenet, grefve af Anjou, och Matilda, föddes i Le Mans d. 5 Mars 1133. Han erhöll sin första uppfostran i Frankrike, men blef 1141 öfverskickad till England, der hans utbildning öfvervakades af hans lärde farbroder, Robert af Gloucester. Från år 1147 började han taga verksam del i striden mot sin moders medtäflare om Englands krona, Stefan af Blois. Sedan han af den franske konungen 1151 såsom län erhållit hertigdömet Normandie och s. å. genom faderns död kommit i besittning af Anjou och Maine samt 1152 (genom sin förmälning med Eleonora af Aquitanien), af Poitou och Guienne, tvang han Stefan genom fördraget i Winchester 1153, att erkänna honom såsom sin efterträdare, och efter dennes död, 1154, besteg han tronen samt utfärdade genast en "karta", som bekräftade Henrik I:s frihetskarta. H:s regering var uppfylld af inre och yttre strider, framkallade bl. a. af hans försök att höja konungamakten gent emot kyrkan och länsadeln (jfr Becket och England, sp. 543) samt af eröfringar. Så gjorde han 1157 en olycklig expedition till Wales; 1171--72 kufvade han större delen af Irland, och med konungen af Frankrike var han flere gånger i fejd. 1173 utbröt en af denne underblåst stor resning, hvars syftemål var att sätta H:s äldste son, Henrik, som var förmäld med franske konungen Ludvig VII:s dotter Margareta, på tronen. Men grefven af Leicester, som höjt upprorsfanan i norra England, blef slagen d. 26 Aug. 1173 och skotske konungen Vilhelm Lejonet nedgjord och tillfångatagen, vid Alnwick (1174); samt tvungen att hylla H. såsom sin länsherre, hvarefter grefven af Flandern och H:s söner nödgades sluta fred. H:s sista år oroades (sedan 1183) af tvister mellan honom och hans söner, framkallade af hans partiskhet för den yngste sonen, Johan, hvilken han t. o. m. ämnade göra till sin efterträdare, och hans vägran att tillåta den äldre sonens, Richards, äktenskap med franske konungens dotter Alice. Richard ingick förbindelse med franske konungen mot sin fader, och H. nödgades sluta en skymflig fred, som, jämte upptäckten att äfven Johan afföll från honom, grämde honom till döds. H. dog i Chinon d. 6 Juli 1189. Han inlade stor förtjenst om rättsskipningen, bl. a. genom att afskaffa gudsdomarna och införa jury samt en högsta domstol. (Se England, sp. 543.) A. B. B.
3. H. III, den föregåendes sonson, son till konung Johan utan land och Isabella af Angoulême, föddes d. 1 Okt. 1207 och kröntes efter sin faders död, d. 28 Okt. 1216 till konung. Under hans minderårighet fördes styrelsen till 1219 af påflige legaten Gualo och grefve William af Pembroke samt derefter af öfverdomaren Hubert de Burg, understödd af ärkebiskop Stefan Langton. Stridigheter med Frankrike störde denna förmyndarestyrelse, och utländska favoriters inflytande samt påfvestolens utpressningar väckte mycket missnöje. 1227 blef H. visserligen förklarad myndig, men styrelsen råkade i händerna på hans gunstlingar, och de Burg blef skymfligt och otacksamt afskedad 1232. För att undvika ett borgerligt krig nödgades H. emellertid 1234 aflägsna sin
gunstling biskopen af Winchester. Hans slöseri invecklade honom i svårigheter, och påfvens utpressningar tyngde hårdt på presterskapet. Rättsskipningen råkade i förfall, brott af alla slag frodades, och påfven, invecklad i sin stora strid med kejsar Fredrik II och ständigt i penningnöd, fördubblade sina fordringar. H:s mot Englands verkliga intressen riktade dynastiska politik, hans försök att återvinna de hans fader frånryckta franska besittningarna och hans mottagande af Siciliens krona för sin andre son, Edmund, 1254, framkallade en förening mellan baronerna och presterskapet. Konungen blef, genom de s. k. oxfordsprovisionerna, beröfvad all myndighet. Den sicilianska planen blef formligen förkastad, och fred slöts med Frankrike, i hvilken man afstod från alla anspråk på Normandie och andra distrikt. Emellertid uppstod mellan baronerna, oenighet som H. begagnade för att låta påfven lösa honom från samtycket till "provisionerna" 1261. Han började straxt regera som förut. Ett borgerligt krig utbröt, och Leicester slog samt tillfångatog H. i drabbningen vid Lewes 1264. (Se England, sp. 545.) Efter Leicesters död i slaget vid Evesham 1265 blef H. försatt i frihet. Han tillbragte sina sista år i fred och lugn och dog d. 16 Nov. 1272. Hvar aktningsvärd såsom enskild person, men utan några regentegenskaper, svag, ledd af gunstlingar, häftig, oklok, var han ej skapad för en tron i kritiska tider. H. var (sedan 1236) förmäld med Eleonora af Provence. A. B. B.
4. H. IV, efter sin födelseort kallad Bolingbroke, son till Johan af Lancaster och Blanche af Lancaster samt sonson till konung Edvard III, föddes 1366. Han lemnade Richard II verksamt bistånd vid dennes statskupp 1397 och blef till tack derför utnämnd till hertig af Hereford. Den svage Richard fruktade emellertid den kraftfulle och företagsamme H. och begagnade tillfället af en tvist mellan honom och hertigen af Norfolk för att landsförvisa honom samt frånhända honom vid hans faders död arfsrätten till dennes titel och besittningar 1398. Men 1399 höjde H. upprorsfanan i norra England, medan Richard befann sig på Irland, och tog konungen sedermera till fånga, gjorde anspråk på kronan, åberopande sin härkomst från Edvard III, eröfringens rätt och nödvändigheten af reformer, samt blef af ett parlament utkorad till konung och krönt d. 13 Okt. 1399. Han sökte befästa sin makt genom en klok eftergifvenhet för parlamentets önskningar och genom att uppträda såsom ortodoxiens kämpe, hvilket nödgade honom att mot sin vilja förfölja lollardernas sekt och låta tända de första kättarebålen i England. Och han behöfde understöd, ty uppror gjordes mot honom först af Richards parti (Januari 1400) och sedan (1403) af hans forne anhängare grefven af Northumberland och dennes son Henrik Hotspur, understödda af skottarna i norr och Owen Glyndwr, walesarnas furste, i sydvest. En förening af den norra armén med den senare förhindrades genom drabbningen vid Shrewsbury, i hvilken Hotspur blef dödad, hvarefter Northumberland underkastade sig och fick förlåtelse. Men faran var dermed icke förbi: norden var i ett tillstånd af jäsning, kriget i Wales fortfor, och en fransk flotta härjade ostraftadt södra kusten. H:s vaksamhet och drift öfvervunno dock allt. En komplott, som gick ut på att bortföra den unge grefven af March, genom sin börd den närmaste tronberättigade, omintetgjordes (Jan. 1405), och ett nytt uppror i norden, ledt af Scrope, ärkebiskop af York, och grefven af Mowbray, krossades samma år. Genom tillfångatagandet af skotska tronarfvingen och sedan hans franske fiende hertigen af Orléans blifvit mördad, tryggades H. från alla faror från utlandet; Glyndwr drefs undan till sina berg, och en sista resning i norden undertrycktes, hvarefter H. ändtligen (1408) fick lugn. Under sina sista år plågades han af sjuklighet och måste lägga en del af regeringsbördan på sin äldste son, Henrik, med hvilken han för öfrigt icke lefde i det bästa förhållande. Död d. 20 Mars 1413. H. var försigtig, slug och beslutsam, af naturen böjd för ett ärligt och mildt handlingssätt, men någon gång hänsynslös och grym. Han hade den klokheten att inse, att den makt han inkräktat endast kunde ega bestånd på konstitutionel grund. -- 1381 förmäldes H. med Mary Bohun. Hans dotter Filippa var förmäld med unionskonungen Erik XIII. Shakspeare har dramatiskt skildrat H. i skådespelen "Konung Richard den andre" och "Konung Henrik den fjerde" (I, II). A. B. B.
5. H. V, den föregåendes och Mary Bohuns son, född d. 19 Aug. 1387, deltog i sin ungdom i sitt lands inbördes fejder, slogs mot walesarna och var närvarande i drabbningen vid Shrewsbury 1403. Berättelserna om hans ungdoms utsväfningar sakna grund, och orsaken till det missförhållande, som egde rum mellan fadern och H., tyckes hafva varit faderns afund öfver sonens popularitet. Det sakförhållande att H. några år före faderns död var den egentlige ledaren af statens angelägenheter gifver stöd åt dessa påståenden. Den 9 April 1413, kröntes H. till konung. Under sin styrelse åtnjöt han parlamentets enhälliga understöd och fortsatte kättareförföljelserna. Hans lifs stora mål var Frankrikes eröfring, och vid sin tronbestigning gjorde han offentligt anspråk på franska tronen. I denna afsigt utfärdade han ett slags allmän amnesti och vädjade till hela nationens understöd. Parlamentet beslöt kriget, och 1415 gick H. öfver med en här till Frankrike, intog Harfleur och slog fransmännen d. 25 Okt. vid Azincourt, en seger, som ej hade vidare frukter. 1417 angrep H. åter Frankrike, intog efter ett envist och modigt försvar Rouen 1419 och tvang, med hertigens af Burgund bistånd, franske konungen Karl VI till fördraget i Troyes (1420), enligt hvilket H. skulle förmäla sig med Karl VI:s dotter Katarina, genast öfvertaga regentskapet öfver Frankrike och efter Karls död erhålla franska tronen. Denna vanärande öfverenskommelse återupplifvade det fransk-nationella partiets verksamhet, och under H:s frånvaro 1421 led hans broder, hertigen af Clarence, ett nederlag vid Baugé i Anjou d. 22 Mars. Under det derpå följande
fälttåget dog H., på höjden af sin lycka, i Vincennes d. 31 Aug. 1422, beklagande, att han icke fått lefva för att äfven eröfra Jerusalem. H. var en stor härförare, en skicklig statsman och diplomat, ädelmodig och högsint samt blef derför en af de mest populäre bland Englands konungar. Men dessa goda egenskaper hindrade honom ej att vara en religiös förföljare och störta sitt land i ett orättvist och hopplöst krig. Shakspeare har behandlat H:s lif i skådespelen "Konung Henrik den fjerde" (I, II) och "Konung Henrik den femte". A. B. B.
6. H. VI, den föregåendes och Katarinas af Frankrike son, född d. 6 Dec. 1421, utropades 1422, efter faderns död, till konung af England och Frankrike. Han kan knappast sägas hafva utöfvat regeringen, hvilken under hans långa minderårighet fördes af förmyndare och sedermera af hans gemål och gunstlingar. I England fördes styrelsen af H:s farbroder hertigen af Gloucester, under ständig strid med Henry Beaufort, biskop af Winchester, som sjelf ville stå i spetsen för regeringen; i Frankrike innehades ledningen af en annan konungens farbroder, hertigen af Bedford, hvars planer på Frankrikes fullständiga eröfring omintetgjordes genom jungfruns af Orléans uppträdande (1429) och hans ej långt derefter inträffade död, 1435. (Jfr England, sp. 547, 548.) H. hade 1431 blifvit krönt till konung i Frankrike, 1442 förklarats myndig och 1445 blifvit förmäld med Margareta, dotter till hertig René af Anjou. William de la Pole, grefve af Suffolk, som genomdrifvit förmälningen, erhöll oinskränkt inflytande öfver konungen, medan hertigarna af Gloucester och York anförde oppositionen. När Suffolk föll (1450), på grund af det missnöje hans utländska politik framkallade, trädde York fram som de missnöjdes hufvudman och blef under konungens tillfälliga sjukdom 1454 utnämnd till protektor samt började 1455, sedan han förlorat denna ställning, öppet krig och gaf så uppslaget till "rosornas strid" (se England, sp. 548), hvilken slutade med H:s och hans ätts afsättning från tronen. Sedan vid Tewkesbury H:s gemål, Margareta, blifvit fången och hans son Edvard dödad, dog han sjelf kort derefter som fånge i Towern, d. 21 Maj 1471. H. var mild, fläckfri och ädelmodig, full af goda afsigter samt en ifrig befrämjare af lärdom och gudsfruktan, men han saknade alla egenskaper, som dessa oroliga tider kräfde af en regent. H. är hjelten i Shakspeares skådespel "Konung Henrik VI" (I-III). A. B. B.
7. H. VII, grundläggaren af Tudorernas dynasti, var son till Edmund Tudor, grefve af Richmond (ättling af Owen Tudor, som äktade Henrik V:s enka, Katarina), och Margareta af Beaufort (en ättling af huset Lancaster) samt föddes d. 26 Juli 1456. Under konung Richard III:s regering (1483--85) uppträdde han såsom earl of Richmond i spetsen för oppositionen, och då Richard ville korsa hans plan på äktenskap med Richards brorsdotter Elisabet (se England, sp. 548--49), grep han till vapen. I Bretagne, der han uppehöll sig, utrustade han en mindre härsmakt, landsteg i södra Wales, slog Richard III vid Bosworth (d. 22 Aug. 1485) och utropades på sjelfva slagfältet till konung. Parlamentet erkände honom såsom sådan och han förmälde sig med Elisabet. Han fick dock icke styra sitt rike i fred. Lambert Simnel, en bagareson, som utgaf sig för grefven af Warwick, son till hertigen af Clarence, samlade huset Yorks anhängare omkring sig och landsteg, understödd af en skara irländare, i England, men blef slagen och tillfångatagen vid Stoke, i grefskapet Stafford (Juni 1487). Dernäst uppträdde Perkin Warbeck, en flamländare, som utgaf sig för att vara en af Edvard IV:s mördade söner, mottogs och erkändes såsom sådan både af franske och skotske konungen samt erhöll mycket understöd i England. Skotske konungen Jakob IV inföll äfven för att hjelpa honom 1495 med en här i England, men slöt 1497 fred och öfverlät Perkin åt hans öde. Då denne vågade landstiga i Cornwall, blef han tillfångatagen och slutligen afrättad, 1499. År 1492 gjorde H. en kort expedition till Boulogne, men lät förmå sig till fred mot utbetalningen af stora penningsummor. H. var en sparsam och beräknande herskare, men hans girighet förledde honom till orättvisa utpressningar. Hans dotter Margaretas giftermål med Jakob IV af Skotland (1503) åstadkom ett århundrade senare de bägge kronornas förening. H. dog d. 22 April 1509. A. B. B.
8. H. VIII, den föregåendes och Elisabets af York son, föddes d. 28 Juni 1491 och uppsteg 1509 på tronen. H. var kroppsligt och andligt rikt utrustad och erhöll en förträfflig, t. o. m. lärd, uppfostran. Hans teologiska insigter satte honom i stånd att med framgång upptaga stridshandsken äfven med en sådan motståndare som Luther. Han gynnade lärdomen och dess idkare; hans glada lynne och öppna sätt vunno allas tillgifvenhet. Hans fåfänga och ärelystnad drefvo honom att söka återvinna Englands gamla eröfringar i Frankrike, och han höjde verkligen England från en makt af tredje rangen till en lika inflytelserik ställning, som de största stater den tiden intogo. Men hans utrikes politik var på det hela hållningslös och vacklande. Såsom medlem af den heliga ligan bekrigade han 1512--14 Frankrike och dess bundsförvandt Skotland; och ehuru han sjelf vann en seger öfver fransmännen vid Guinegate (1513) och hans general grefven af Surrey slog Jakob IV vid Flodden (s. å.), vann han genom detta krig inga verkliga fördelar. H. hade kunnat iakttaga en hedrande neutralitet och handla som skiljedomare i tvisterna mellan kejsar Karl V och konung Frans I, men i stället invecklade han sig i deras krig, i hopp om landvinningar i Frankrike. I deras första krig (1521--26) stod han på kejsarens sida, i det andra (1527--29) på Frans I:s, i det fjerde (1542--44) åter på kejsarens. De enda följderna af dessa krig blefvo tryckande skatter och utpressningar. En vändpunkt i H:s från början omtyckta regering bildades af hans skilsmässa från hans första gemål. Han hade 1509 förmält sig med sin äldre broder Arturs enka, Katarina af Aragonien. Leda vid den sex år äldre makan,
upplågande kärlek till den sköna Anna Boleyn, möjligen ock politiska skäl (H. hade med Katarina ingen manlig arfvinge), slutligen tvifvel rörande lagligheten af hans äktenskap framkallade beslutet om skilsmässa. Då konungens gunstling, kardinal Wolsey, icke af påfven kunde utverka äktenskapsskilnad (1529), blef han störtad. Presterskapet tvangs (1531) att erkänna konungen såsom kyrkans öfverhufvud, och 1533 äktade H. Anna Boleyn, sedan den nye ärkebiskopen, Thomas Cranmer, förklarat äktenskapet med Katarina för ogiltigt. Då påfven hotade med exkommunikation, upphäfdes 1534 den påfliga myndigheten i England, och genom en parlamentsakt icke endast infördes en ed, som skulle fastställa tronföljden hos arfvingarna af konungens andra äktenskap, utan det blef ansedt för högförräderi att förneka konungens andliga supremati. Såsom offer för denna suprematsakt föllo biskop Fisher och sir Thomas More, de ädlaste kämparna för den gamla tron (om reformationens vidare utveckling under H:s regering se England, sp. 550). Konungen ledsnade snart vid Anna Boleyn, som anklagades för otrohet och afrättades d. 19 Maj 1536, hvarefter H. gifte sig med Johanna Seymour. Parlamentet utgaf en ny successionsakt, som gjorde den af det andra äktenskapet födda prinsessan Elisabet arflös och tilldelade konungen rätt att i brist på afkomma af hans tredje äktenskap sjelf förfoga öfver tronföljden. Johanna Seymour dog efter att hafva gifvit lifvet åt en son, prins Edvard, d. 12 Okt. 1537, och för att vinna Tysklands protestantiska furstar förmälde H. sig 1540 med Anna af Kleve. Men detta äktenskap upplöstes snart, och Cromwell, som tillställt detsamma, störtades. H. ingick derefter, 1540, ett femte äktenskap, med Katarina Howard, hvilken, med rätta anklagad för otrohet, afrättades 1542. Han äktade året derefter Katarina Parr, enka efter lord Latimer, som genom förstånd och saktmod lyckades bibehålla hans förtroende. Under konungens sista år lutade maktens ledning åt reformpartiets ledare, erkebiskop Cranmer och earl Hertford. 1542 blef H. invecklad i ett krig med Skotland, hvars konung, Jakob V, ej ville förena sig i hans reformatoriska sträfvanden. H. dog d. 28 Jan. 1547. Han var egensinnig till öfverdrift, nyckfull, sinlig och grym. Genom sin brytning med påfven och feodaladelns qväsande förberedde han emellertid en ny sakernas ordning i England. H. är hjelten i Shakspeares skådespel "Konung Henrik VIII". A. B. B.