Maria (Marie), franska furstinnor:
1. Maria af Brabant, konung Filip III:s gemål, dotter af hertig Henrik III af Brabant, föddes inemot år 1260. Två år efter sin förmälning (1274) anklagades hon falskligen för att hafva förgifvit Filips äldste son i ett föregående äktenskap, med Isabella af Aragonien, men försvarades på riddaremanér af en brabantsk ädling, hvarefter anklagaren, en konungens gunstling, hängdes. M. öfverlefde sin gemål i 36 år och dog 1321. Hon var moder till Ludvig, grefve af Evreux, och Margareta, engelske konungen Edvard I:s gemål.
2. Maria Stuart, konung Frans II:s gemål. Se Maria Stuart, drottning af Frankrike och Skotland.
3. Maria af Medici, konung Henrik IV:s gemål, dotter till storhertigen Frans II af Toscana och Johanna (ärkehertiginna af Österrike), föddes i Florens d. 26 April 1573. Hon förmäldes med Henrik IV i Dec. 1600. Äktenskapet blef ej lyckligt, ty M. var häftig, trätgirig samt i högsta grad svartsjuk och Henrik en otrogen make. Stormiga uppträden förekommo mycket ofta, och M. t. o. m. stämplade mot sin man samt var invecklad i Birons förräderi. En bland orsakerna till hennes missnöje var att Henrik, troligen af sparsamhetsskäl, ej ville låta kröna henne. Ändtligen gaf han efter, och kröningen förrättades d. 13 Maj 1610 i S:t Denis. Dagen derpå mördades konungen, och man har påstått, att M. varit medbrottslig i mordet. Men alla säkra bevis derför saknas. Hon öfvertog nu regeringen för sin omyndige son Ludvig XIII och behöll till en början sin gemåls ministrar, men snart råkade regeringen i händerna på marskalk d'Ancre, hvilken var gift med M:s disyster, Eleonora Galligai, som helt och hållet beherskade M. Sedan han genom sin usla styrelse blifvit störtad (1617), aflägsnades M. från hofvet. Hon hölls fången i Blois, men missnöjda stormän befriade henne (1619), och hon blef till namnet ledare för ett uppror mot sin son. Detta kufvades, och M. försonades genom Richelieu med Ludvig. Sedan dennes gunstling Luynes aflidit (1621), blef hon åter regeringens ledare samt skaffade då sin gamle anhängare Richelieu inträde i rådet (1624). Då denne snart förskaffade sig högsta makten, sökte M. störta honom, men insattes som fånge i Compiègne (1631). Derifrån flydde hon s. å. till Bruxelles och begaf sig sedermera till England, hvars konung, Karl I, var hennes svärson. Hon begärde många gånger att få återvända till Frankrike, men Richelieu förstod att hindra detta. Förföljd af denne sin oblidkelige fiende, måste hon slutligen fly äfven ifrån England och begaf sig då till Köln, der hon dog d. 3 Juli 1642, så utarmad, att, enligt sägen, ofta det nödvändigaste saknats henne. -- Hon var såsom i allmänhet hennes slägt mycket konstälskande och uppbyggde bl. a. Luxembourgpalatset i Paris. Om hennes barn se Henrik, franska konungar 4, sp. 1060.
4. Maria Teresia, konung Ludvig XIV:s gemål, äldsta dottern af Filip IV af Spanien och hans första gemål, franske konungen Ludvig XIII:s syster Elisabet, föddes i Madrid d. 10 Sept. 1638 och förmäldes 1660 med Ludvig XIV, enligt en bestämmelse i Pyreneiska freden. Med anledning af de spanske habsburgarnas österrikiska ursprung kallades hon i Frankrike M. T. »af Österrike» (d'Autriche). Hon utmärkte sig för stor fägring samt ett behagligt och mildt väsende. Karakteristiskt för båda makarna är det yttrande, som hennes otrogne make skall hafva fällt vid underrättelsen om hennes död, d. 30 Juli 1683: »Detta är den första sorg hon förorsakat mig!». -- M. T. skänkte sin gemål sonen Ludvig (se Ludvig, franska tronföljare, 1).
5. Maria Leszczynska [lesjtsji'nska], konung Ludvig XV:s gemål, dotter af polske konungen Stanislaus Leszczynski, föddes i Posen d. 27 Juni 1703, förmäldes 1725 och dog i Versailles d. 24 Juni 1768. Hennes lif förbittrades genom hennes gemåls otyglade lefnadssätt och hans älskarinnors oförskämda öfvermod. Af hennes tio barn var det endast fyra döttrar som öfverlefde henne. Genom sonen Ludvig (se Ludvig, franska tronföljare, 3) blef hon farmoder till Ludvig XVI, Ludvig XVIII och Karl X.
6. Maria Antoinetta (Fr. Marie-Antoinette), konung Ludvig XVI:s gemål, född d. 2 Nov. 1755 i Wien, var dotter af romerske kejsaren Frans I och hans gemål Maria Teresia af Österrike. För att befästa det 1756 ingångna förbundet öfverenskommo det österrikiska och det franska hofvet redan under M.-A:s barndom om ett giftermål emellan henne och Frankrikes dåvarande dauphin (tronföljare), och d. 16 Maj 1770 firades deras bröllop i Versailles. I detta äktenskap föddes 4 barn. Af dessa dogo två i späd ålder; de andra voro Maria Teresia Charlotta, f. 1778, förmäld 1799 med sin kusin, hertigen af Angoulême (se d. o.), och Karl Ludvig, f. 1785 (se Ludvig, franska konungar 17). M.-A. var skön, snillrik, viljestark, af naturen ömsint och vänfast, men hennes uppfostran var i hög grad försummad, och detta i förening med hennes ungdom, vållade, att hon, ställd vid sidan af en make, som var henne i alla afseenden underlägsen, ej förmådde motstå de dåliga inflytelserna af Frankrikes förderfvade hoflif. Visserligen fyllde hon obrottsligt sina pligter som maka, och hennes älskvärdhet gjorde sig alltid gällande, särskildt under det mera förtroliga lifvet på hennes förtjusande lustslott Lilla Trianon, men hon blef slösande och omåttligt begifven på nöjen samt indrogs derigenom uti de mest frivola och intriganta kotterierna vid hofvet. Genom förbindelsen med dessa skadades oskyldigt hennes eget rykte, och till följd af deras intriger förmåddes hon att missbruka sitt inflytande öfver konungen för att bereda förmåner åt ovärdiga gunstlingar samt enligt deras råd inverka på offentliga angelägenheter, om hvilkas verkliga betydelse hon ej hade någon föreställning, såsom då hon 1776 störtade Turgot och derigenom förhindrade de reformer, som möjligen kunnat förekomma revolutionen. På sådant sätt samt genom hennes benägenhet att befordra Österrikes intressen och äfven genom förtal, som utspriddes af hennes fiender inom hofvet, bl. a. hennes svåger grefven af Provence (sedermera Ludvig XVIII), förlorade hon den folkgunst, som hennes älskvärdhet först beredt henne, och allmänhetens dåliga mening om hennes karakter fann t. o. m. ett offentligt uttryck genom parlamentets dom i den beryktade halsbandsprocessen (se d. o.) 1785--86. Vid revolutionens början skadade hon ytterligare både sig och Frankrike genom att göra gemensam sak med de aristokratiska hofkretsarna, hvilka hindrade konungen från att sjelf träda i spetsen för reformrörelsen och derigenom leda denna i en förnuftig riktning. Sedan hofadeln till stor del emigrerat för att från utlandet bekämpa revolutionen, öppnades visserligen hennes ögon för de faror, som måste blifva följden af dess sjelfviska och okloka tillvägagående, och hon sökte t. o. m. begagna sig af Mirabeaus hjelp för att rädda konungadömet. Men det är ej antagligt, att hon förstod att uppskatta, hans råd, och de förbindelser, som hon sedermera, ingick med det konstitutionella partiets ledare, voro bevisligen på hennes sida blott ett spel. Hon var ständigt öfvertygad om att Frankrikes och konungafamiljens räddning kunde beredas endast genom de främmande makternas mellankomst, och att utverka denna blef under revolutionens fortgång det ständiga målet för hennes sträfvan. Ehuru detta blott tjenade till att förvärra olyckan, skulle ett annat handlingssätt svårligen för henne varit möjligt efter den riktning hela hennes föregående lif erhållit och under intrycket af alla de faror, som revolutionen beredde henne. Med den ovärdige Filip af Orleans i spetsen hade nämligen alltifrån den stora folkrörelsens början en mängd demagoger ständigt uppretat folket mot »österrikiskan», och natten emellan d. 5 och 6 Okt. 1789 var hon nära att mördas af parispöbeln, som uttågat till Versailles, samt räddade sig endast genom att halfklädd fly till konungens rum. Efter denna händelse nödgades den kungliga familjen inflytta till Paris, der dess säkerhet var i hög grad hotad. Efter Mirabeaus död försökte hon natten till d. 21 Juni 1791 jämte sin gemål och sina barn att fly från Paris, till en början i en vagn, körd af den henne och konungadömets sak varmt tillgifne svensken grefve Hans Axel v. Fersen. Men den kungliga familjen igenkändes i Varennes och återfördes till hufvudstaden, der den hölls i ett slags fångenskap, tills konungen bekräftat den nya författningen. Den 20 Juni följande året, då upphetsade pöbelskaror trängde in i Tuilerierna och drogo igenom slottet, var drottningens lif åter hotadt. Under dessa faror utvecklade emellertid hennes karakter sin inneboende styrka. Så visade hon vid konungadömets fall d. 10 Aug. 1792 mycket mod, och det var mot hennes råd som konungen då fegt öfvergaf sina anhängare för att söka skydd hos Lagstiftande församlingen, som i stället lät föra honom och hans familj till fängelset. I lidandets skola renades M.-A. från fåfängan och flärden och ådagalade från denna tid en kärleksfullhet och en kristlig undergifvenhet, som spridt ett försonande skimmer öfver hennes lif. Till en början fick hon jämte sina barn och sin ädla svägerska, prinsessan Elisabet (»Madame Elisabeth»), dela Ludvig XVI:s fångenskap; men sedan konungens process öppnats, förnekades henne denna tröst. Den 21 Jan. 1793 afrättades hennes gemål. I Juli s. å. skildes hon från sin son och i Aug. s. å. från Madame Elisabeth och sin dotter samt insattes då i Conciergeriet. Efter en skändlig rättegång inför revolutionstribunalet, hvarunder hon uppträdde med måttfull värdighet, gick hon lugnt och ödmjukt till döden, d. 16 Okt. 1793. Efter restaurationen (1814) lät Ludvig XVIII förflytta hennes och hennes gemåls ben till S:t Denis samt på det ställe i Paris, der de förut varit jordade, uppföra ett »försoningskapell», hvaruti en tilltalande marmorgrupp framställer M.-A. upprätthållen af religionen i Madame Elisabeths gestalt. M.-A:s brefvexling med modern och bröderna, Josef II och Leopold II, är utgifven af J. C. von Arneth och Geffroy. De af Hunolstein och Feuillet de Conches såsom hennes utgifna brefven äro till största delen förfalskningar.
7. Maria Lovisa (Fr. Marie-Louise), kejsar Napoleon I:s gemål, född i Wien d. 12 Dec. 1791, var dotter af dåv. romerske kejsaren Frans II och Maria Teresia af Neapel. När Napoleon I efter skilsmässan från sin första gemål (se Josefina 1. sp. 1362) ville ingå ett nytt äktenskap för att erhålla egna arfvingar till sitt verldsvälde samt blifva befryndad med någon af Europas gamla furstefamiljer, stannade hans val på ärkehertiginnan M.-L. Det österrikiska hofvet, modlöst genom 1809 års olyckliga krig, gick in på hans önskningar, och i April 1810 firades vigseln med stor högtidlighet i slottet Louvre i Paris. De fester, som derpå följde, fingo en ohygglig afslutning genom en eldsvåda, som utbröt under en af österrikiska sändebudet, furst Schwarzenberg, gifven bal, dervid dennes svägerska innebrändes och kejsarinnan sjelf endast med svårighet skall hafva räddats af sin gemål. Den 20 Mars 1811 föddes den efterlängtade arfvingen till verldsriket och erhöll titeln »konung af Rom». M.-L. var af en ytterligt svag karakter. Så länge hon stod under Napoleons inflytande, visade hon den fullständigaste underdånighet för hans vilja, men när han drabbades af olyckan, öfvergaf hon honom utan tvekan. Då Napoleon 1813 beredde sig att i Tyskland upptaga striden mot den stora koalitionen, utnämnde han henne till regentinna under sin frånvaro, och detta uppdrag förnyades under 1814 års fälttåg, men vid båda tillfällena var den makt hon erhöll blott skenbar. Enligt Napoleons befallning lemnade hon d. 29 Mars 1814 Paris vid de förbundna, truppernas anryckande, men efter hans tronafsägelse d. 11 April s. å. infann hon sig hos sin fader och lät sig jämte sonen bortföras till Österrike. Der qvarstannade hon en tid, vägrande att komma till Napoleon på Elba; och då Napoleon 1815 för några månader åter lyckades svinga sig upp på tronen, afsade hon sig offentligt all gemenskap med honom och besvarade ej ens hans uppmaning att med sonen infinna sig i Paris. 1816 tillträdde hon regeringen i det henne genom fördrag af 1814 och 1815 tilldelade hertigdömet Parma, men qvarlemnade sin son vid det Österrikiska hofvet. Efter Napoleons död (1821) afslöt hon ett morganatiskt äktenskap med sin hofmästare, den österrikiske generalen Neipperg och hade med honom en son, furst Montenuovo. Efter Neippergs död (1829) ingick hon en likartad förbindelse med grefve de Bombelles, son af en fransk emigrant. Hon dog i Wien d. 18 Dec. 1847.
8. Maria Amalia af Bourbon (Fr. Marie Amelie), konung Ludvig Filips gemål. Se Ludvig, franska konungar 19. 3. J. Fr. N. 6. 7. S. B.