Ludvig (Louis), franska konungar:
1. L. (I) den fromme. Se Ludvig, romerska kejsare 1.
2. L. II den stammande (Louis le bègue), den föregåendes sonson, kejsar Karl d. skalliges son, hyllades vid faderns död (877) af de fleste franske stormännen till dennes efterträdare och kröntes i Compiégne af ärkebiskop Hinkmar af Reims, d. 8 Dec. 877. Men ett parti, i spetsen för hvilket stod markgrefve Bernhard (II) af Gothien (Languedoc) m. fl., vägrade att erkänna honom. Bernhard blef emellertid förjagad ur Gothien och måste taga sin tillflykt till grefskapen Autun och Mâcon, som äfven voro hans besittningar. I begrepp att jämväl der fullfölja kriget mot honom insjuknade L. i Troyes, lät föra sig till Compiègne och dog der, d. 10 April 879. Han efterlemnade 3 söner: Ludvig, Karlman och Karl (posthumus), som alla blefvo konungar i Frankrike. S. F. H.
3. L. III, den föregåendes äldste son, hyllades på en herredag i Meaux, 879, jämte sin yngre broder Karlman till faderns efterträdare. Riket delades så, att L. erhöll Neustrien, Karlman Burgund och Aquitanien (Guienne). De bägge unge konungarna nödgades till den af ett motparti inkallade tyske konungen Ludvig 880 afträda den af en fransktalande befolkning bebodda delen af Lothringen, som genom fördraget i Mersen 870 tillerkänts Frankrike. Samtidigt (879) lät Boso, hertig af Provence och ståthållare i Italien, utropa sig till konung öfver sydöstra Frankrike l. det sedermera s. k. Cisjuranska Burgund. Understödda af en tysk här under Karl den tjocke, lyckades bröderna emellertid tillfångataga och afrätta den upproriske markgrefven Bernhard af Gothien (se föreg. art.) samt eröfra större delen af Burgund. Men Karl den tjocke öfvergaf dem plötsligt för att utföra sina äregiriga planer på Italien, och L. måste skynda till sina egna lands försvar mot nordmännen, som, efter att hafva besegrat abboten Goslin, på ett fruktansvärdt sätt sköflade hela området emellan Schelde och Somme och öfver Somme framträngde till Beauvais. L. tillfogade i Dec. 880 de nordiske röfvarena ett blodigt nederlag vid Saucourt (3 franska mil från Abbeville). Men de i Saucourt belägrade nordmännen sprängde vid ett kraftigt utfall L:s här, och L. såg sig tvungen att åt den fruktade nordmannahöfdingen Hasting inrymma grefskapet Chartres såsom län. L. afled i Aug. 882, endast 19 år gammal. Neustrien tillföll då Karlman (se Karlman 4). S. F. H.
4. L. IV (Fr. Louis d'outre-mer; Lat. Ludovicus ultramarinus), den föregåenden brorson, konung Karl den enfaldiges son, föddes 920. Då fadern 923 tillfångatogs af grefve Heribert II af Vermandois (se Karl, franska konungar, 3), fördes L. af sin moder, Edgiwa, i säkerhet öfver till hennes broder, konung Athelstan i England, men kallades 936 derifrån att bestiga Frankrikes tron (deraf hans namn ultramarinus, d. v. s. den hinsidan hafvet komne) samt kröntes s. å. i Laon till konung. Det var hufvudsakligen konungamakaren hertig Hugo den hvite af Francien, som genomdrifvit hans upphöjelse på tronen i hopp att kunna föra den unge konungen i ledband. Men han missräknade sig. Landsflykten hade varit en god skola, och i början af 937 begaf sig L. från Paris till Laon, för att undandraga sig hertigens förmynderskap, och »började flyga med egna vingar». Det kom snart till brytning emellan dem. Hugo drog på sin sida sin svåger tyske konungen Otto I (den store) m. fl., men med L. höllo grefve Vilhelm Blårhufvud af Poitiers och Auvergne, hertig Giselbert af Lothringen m. fl. Efter den sistnämndes död (939) gifte L. sig med dennes enka, Gerberga, konung Otto I:s syster, samt vann derigenom förlikning med Otto -- visserligen med uppgifvande af anspråken på Lothringen -- och med Hugo. När han så vid ett misslyckadt försök att beröfva sin omyndige vasall Richard I Långben hertigdömet Normandie blifvit normandernas fånge, förbundo sig Hugo af Francien och konung Otto å nyo mot honom (945). L. öfverlemnades af normanderna till Hugo, och denne höll honom fängslad nära ett år samt lössläppte honom (946), först sedan han lemnat ifrån sig Laon, den vigtigaste ort, som stod honom åter af hans fädernebesittningar. L. hade svårt att smälta förlusten. Hans gemål drog sin broder Otto öfver på hans sida, och en väldig tysk här, förstärkt af L:s och konung Konrads af Burgund trupper, drog sköflande genom Francien och in i Normandie, men fälttåget blef i hufvudsak förfeladt; icke ens Laon hade kunnat intagas. Förgäfves hotade ett på L:s och Ottos uppmaning af påfven Agapetus II utlyst gallisk-germanskt kyrkomöte i Ingelheim (Juni 948), der L. och Otto infunno sig personligen, hertig Hugo med exkommunikation, om han ej inom utsatt tid fogade sig efter konungen. Hugo fortsatte, obekymrad härom, kriget en tid, tills äfven han tröttnade vid den långvariga fejden och under konung Ottos medling försonade sig med L. Denne fick då fästet vid Laon (staden hade han redan återtagit), men Hugos son Otto belänades med hertigdömet Burgund. L. förnötte de sista åren af sin regering med en mängd småfejder mot vasaller inom det kungliga domänet: förgäfves belägrade han ofta nog en liten borgherre, som inom sin borgs fasta murar trotsade Frankrikes konung -- en sorglig bild af Frankrikes inre, feodala samhällsförhållanden på den tiden. L. afled d. 10 Sept. 954 genom följderna af ett fall med hästen under en jagt. Hans äldre son, Lothar, efterträdde honom, på tronen; den yngre, Karl, blef med tiden hertig af Lothringen. S. F. H.
5. L. V den overksamme (Louis V Fainéant), den föregåendes sonson, konung Lothars son, efterträdde sin fader i konungadömet år 986, men dog redan 987, endast 20 år gammal. Hans hof var en tummelplats för partistrider och ränker, i hvilka hans farbroder hertig Karl af Lothringen och hans mäktigaste vasall, hertig Hugo Capet af Francien, spelade hufvudrollerna. L. sjelf var en nolla. Han var den siste konungen af karolingiska ätten, som regerade i Frankrike. S. F. H.
6. L. VI den tjocke (Louis le gros), föddes 1078 och var son af konung Filip I och Berta af Holland. Han var under de sista åren af sin faders regering dennes medregent och efterträdde honom 1108. L. var den förste mer betydande af de kapetingiske konungarna. Feodalväsendet var på hans tid fullt utbildadt, och de franske vasallerna hade under L:s svage fader upphört att hysa respekt för sin högste länsherre. De plundrade resande på vägar och floder samt oroade t. o. m. Paris' närmaste omgifningar. L. beslöt att göra slut på detta oskick, och hela hans regering upptogs af ständiga krig mot feodalherrarna. Han tvang den ene efter den andre att lyda konungamakten och lyckades återställa ordning i riket. L. var den förste franske konung, som i striden mot vasallerna sökte vinna städernas hjelp genom att garantera dem de friheter, som de lyckades med penningar eller vapen förvärfva af sina länsherrar. Med kyrkan stod han på god fot och mottog i sitt beskydd tre undan kejsaren flyende påfvar. Dock genomdref han på synoden i Reims 1119, att biskoparna skulle svärja konungen trohetsed. L. hade en klok rådgifvare och vän i Suger, abbot i S:t Denis. Denne har brukat jämföras med Sully, liksom L. sjelf med Henrik IV. L. afled d. 1 Aug. 1137. J. Fr. N.
7. L. VII den unge (Louis le jeune) l. den fromme (L. le pieux), den föregåendes och drottning Adelaides son, föddes 1120, kröntes till sin faders efterträdare 1131 och uppsteg på tronen 1137. Han gifte sig s. å. med Eleonora af Aquitanien (se Eleonora) och förvärfvade derigenom det stora hertigdömet Aquitanien, som omfattade landet emellan Loire och Pyrenéerna. Understödd af sin faders rådgifvare Suger, fortsatte L. sin faders politik och vidmakthöll ordning bland de orolige vasallerna. 1147--49 deltog han i det andra korståget, hvilket dock alldeles misslyckades. Några år derefter (1152) skilde han sig ifrån sin maka, med hvilken han råkat i oenighet. Hon gifte sig inom kort med Henrik af Anjou, som 1154 besteg Englands tron och sålunda kom i besittning af hela vestra Frankrike samt blef vida mäktigare än sin länsherre. Om L. har sagts, att han var snarare en munk på tronen än en kraftig och beslutsam konung. Att konungamakten likväl behöll det inflytande den vunnit under hans fader var Sugers förtjenst. L. dog i Paris d. 18 Sept. 1180. J. Fr. N.
8. L. VIII Lejonhjerta (Louis Coeur de lion), son af Filip August och Isabella af Hainaut, föddes d. 5 Sept. 1187. Han var den förste af kapetingerna, som icke var sin faders medregent, ett bevis på att tronen då ansågs ärftlig. År 1215 inkallades han af de mot den engelske konungen Johan utan land upproriske baronerna för att mottaga Englands krona. Han följde uppmaningen och inträngde segrande i London. Men då Johan samtidigt afled, hyllades hans son, och L., som såg sig öfvergifven af alla, måste snart återvända till Frankrike. År 1223 efterträdde han sin fader. Hans korta regering upptogs helt och hållet af de två stora krig, som börjats under faderns tid, nämligen kriget mot engelsmännen, hvilka flere gånger blefvo slagna, och kriget mot de kätterske albigenserna. Under ett fälttåg mot de senare dog han på slottet Montpensier i Auvergne, d. 8 Nov. 1226. Han var förmäld med den ädla Blanche af Kastilien (se denna), som skänkte honom 11 barn. J. Fr. N.
9. L. IX den helige (Saint Louis), den föregåendes son, föddes i Poissy d. 25 April 1215 och var sålunda vid sin faders död (1226) endast elfva år gammal. Regeringen fördes derför af hans moder Blanche af Kastilien. Hon förde den med kraft och klokhet och gaf derjämte sin son en mycket vårdad uppfostran samt lyckades i honom utbilda en af de ädlaste karakterer historien känner. Äfven sedan L. 1236 blifvit myndig, fortfor hans moder att utöfva stort inflytande på styrelsen. L:s sinnesriktning var sådan, att han väl förtjenade sitt tillnamn, den helige. Men på samma gång var han en kraftig konung, som äfven hade mod att sätta sig upp mot kyrkans öfverdrifna anspråk. Trots påfvens protester inskränkte han de andliga domstolarnas befogenhet. Man har äfven tillskrifvit honom en statshandling (Pragmatique sanction) af år 1269, som skulle utgöra första grunden till den gallikanska kyrkans friheter, och hvilken bl. a. inskränker påfvens rätt att beskatta den franska kyrkan, men denna handling synes ej vara autentik. Den franska konungamakten ökades väsentligen genom L. på feodalherrarnas bekostnad. Så genomdref han, att vad tilläts från baronernas domstolar till konungens parlament, der ofrälse jurister sutto som domare. L:s rättvisa tog ingen hänsyn till person: äfven de mäktigaste länsherrar blefvo straffade för sina brott. Denna opartiskhet förmådde äfven utländska stormän att underställa sina tvister hans dom. Jämväl konungens lagstiftningsmakt ökades, och L:s egna lagar samlades under titeln »Les établissements de Saint Louis» (tr. 1786). Det kungliga myntet blef under honom gångbart äfven i de stora länen och utträngde snart länsherrarnas eget. Städerna omhuldades särskildt af L., men ställdes äfven i närmare beroende af konungen. Handel och industri utvecklades genom den fred och ordning L. uppehöll. -- Ehuru L. var en fredsälskande regent, förde han dock några krig. År 1242 angrepo honom engelsmännen, men blefvo slagna. Derefter afstannade kriget, men freden slöts först 1259, i Abbeville, då England afstod största delen af de land, som fråntagits det under L. och hans närmaste föregångare. Dessutom företog L. två korståg (se Korstågen, sp. 1406), det första (1248--54) riktadt mot Egypten, det andra mot Tunis, under hvars belägring konungen dog, d. 25 Aug. 1270. Han kanonicerades af Bonifacius VIII 1297. Hans åminnelsedag är d. 25 Aug. Före 1789 års revolution hölls inom Franska akademien årligen den dagen tal till hans minne. En militärorden inrättades till hans ära 1693 af Ludvig XIV. L. var förmäld med Margareta af Provence, som skänkte honom tio barn. Han efterträddes på tronen af sin son Filip (III). J. Fr. N.
10. L. X den trätgirige (Louis le hutin), son till Filip den sköne och Johanna af Navarra, föddes d. 4 Okt. 1289. Redan 1304 blef han konung af Navarra, som han ärfde efter sin moder. År 1314 efterträdde han sin fader på Frankrikes tron. Under sin korta regering företog han ett misslyckadt tåg mot Flandern, under hvilket största delen af hans armé gick förlorad. För att förbättra sina inkomster påbjöd han 1315, att alla kronans lifegna bönder skulle frigifvas mot en lösesumma. Osäkert är dock om synnerligen många kunnat begagna sig af denna rättighet. Under L:s regering förekommer en feodal reaktion: vasallerna lyckades återvinna flere rättigheter, som de förlorat under hans föregångare, särskildt under hans kraftige fader, hvilkens ministrar nu utsattes för häftiga förföljelser. L. dog hastigt i Juni 1316. Han var gift först med Margareta af Bourgogne, från hvilken han lät skilja sig på grund af hennes otrohet, och hvilken han lät döda, när han gifte sig med Clémence af Ungern. Med Margareta hade han en dotter, Johanna, som ärfde Navarra, med Clémence en son, som föddes efter faderns död (se Johan, konungar af Frankrike 1). J. Fr. N.
11. L. XI, son till konung Karl VII och Maria af Anjou, föddes d. 3 Juli 1423 och uppfostrades under sin dygdiga moders ledning i allvar och enkelhet. Vid fem års ålder blef han gift med Margareta af Skotland, hvilken emellertid dog sju år derefter. Redan i unga år ådagalade han en kraft och beslutsamhet, som gjorde honom mycket olik fadern, med hvilken han icke sympatiserade. Särdeles förbittrad var han på konungens älskarinna Agnes Sorel och hennes vänner bland ministrarna. Knappt sjutton år gammal, flydde han från hofvet och ställde sig (1440) i spetsen för ett af de store baronerna anstäldt uppror (»la praguerie»), hvilket dock snart kufvades. Under de närmast följande åren utmärkte han sig mycket i kriget mot engelsmännen, fick derefter styrelsen öfver Dauphiné, men inlät sig snart åter i stämplingar mot konungen, hvilka förmådde denne att sända en här emot honom. L. flydde (1456) till hertigen af Burgund, Filip den gode, af hvilken han mottogs väl, och hos hvilken han stannade till sin faders död (1461). Feodaladeln, hvars bundsförvandt han varit i striden mot fadern, trodde sig nu räddad och firade derför hans kröning med ovanlig ståt. Men den fann snart, att den bedragit sig. L. började genast inskränka feodalherrarnas rättigheter, i det han för att skydda jordbruket förbjöd alla utom kungliga prinsar att jaga. Samtidigt utkräfde han med mycken noggranhet feodala skatter och tjenster samt beröfvade ett par af de förnämsta feodalslägterna delar af deras land. Adliga titlar utdelade han i mängd till ofrälse, afskedade sin faders tjenare och omgaf sig med lågättade ämbetsmän. Hans barberare, Olivier le Daim, blef ambassadör och grefve, hans skräddare vapenhärold, hans läkare kansler. Detta väckte högadelns förbittring; men äfven de andra folkklasserna voro missnöjda till följd af tunga skatter, kränkta privilegier m. m. Under sådana förhållanden bildades 1465 mot L. en liga (»la ligue du bien public»), i spetsen för hvilken stod konungens broder, hertigen af Berry, men hvars farligaste medlem var tronföljaren i Burgund, Karl den djerfve. Med vanlig kraft sökte L. qväfva upproret, men han förråddes på alla håll. L:s fästningar och städer gåfvo sig åt hans motståndare, sjelfva Paris vacklade, och L. måste underhandla. Genom frederna i Conflans och S:t Maur (1465) tillfredsställde han stormännens öfverdrifna fordringar. Hade L. uppfyllt fredsvilkoren, skulle det hafva varit slut med konungamakten i Frankrike; men L. ämnade aldrig göra det. Han beslöt att använda andra medel mot sina vasaller: list, trolöshet och grymhet. Han vann några af vasallerna genom penningar, titlar eller förläningar, Karl den djerfve skaffade han flere uppror att bekämpa, Paris' borgare vann han genom att umgås med dem såsom med kamrater. Derigenom stärktes hans ställning. Han lät afrätta några af de uppstudsige stormännen, lönmörda andra och somliga åter försmäkta i fängelser eller i jernburar. Hans broder, åt hvilken han måst afträda landet Guienne, dog 1472, såsom det påstods, förgiftad på L:s befallning. Osäkert är om L. haft sitt finger med i broderns död, men visst är att den beredde honom mycken glädje. Denna tilldragelse föranledde ett nytt anfall af Karl den djerfve, hvilken L. utan framgång sökt vinna på sin sida vid ett möte i Péronne (1468). Kriget slutade dock snart, men några år derefter (1475) förmådde Karl jämte några andra stormän Edvard IV af England att angripa L. Denne förstod dock att afvända faran genom att mot dryg betalning köpa sig fred i Picquigny. Karl invecklades vid denna tid i krig i Tyskland och mot schweizarna, i hvilket senare han stupade, 1477. Hans död gaf L. fullt fria händer att i grund krossa dessa vasaller, som alltid oroade honom och förbundo sig med hans fiender. Hufvudmännen för de mäktiga slägterna Alençon, Nemours, Armagnac, S:t Pol m. fl. afrättades, och deras land indrogos till kronan; några familjer utrotades fullkomligt. Utom de stora besittningar, som han vann till följd af dessa blodsdomar, förvärfvade han med rätt eller orätt elfva stora provinser under kronans omedelbara herravälde, af dem fyra från Burgundiska riket efter Karls död. Dermed var feodalherrarnas makt i grund och för alltid krossad. Konungamakten hade ej längre några rivaler. Äfven rikets inre utveckling låg L. om hjertat. Handeln uppmuntrades, vägarna förbättrades och säkerheten på dem upprätthölls. L. var sjelf en bildad man; han var till och med författare, och han befordrade bildningen genom inrättande af nya universitet, genom boktryckerikonstens införande m. m. Hans hufvudfel voro trolöshet och grymhet. Derjämte var han mycket vidskeplig och misstänksam. Af fruktan för stämplingar mot sitt lif framlefde han sina sista år i fullkomlig afspärrning på slottet Plessis vid Tours. Han afled d. 30 Aug. 1483. L. var gift först med Margareta af Skotland och sedermera med Charlotta af Savojen, med hvilken han hade sonen Karl (sedermera konung Karl VIII) samt döttrarna Anna af Beaujeu och Johanna, Ludvig XII:s första gemål. J. Fr. N.
12. L. XII föddes i Blois d. 27 Juni 1462 och var son till hertig Karl af Orléans och Maria af Kleve. Vid fjorton års ålder tvangs han att gifta sig med Ludvig XI:s ädla dotter Johanna, hvilken han icke älskade. Hans ungdom upptogs af galanta äfventyr och nöjen, men efter Ludvig XI:s död (1483) uppträdde han med anspråk på förmynderskap för sin omyndige svåger Karl VIII i stället för dennes syster Anna af Beaujeu, som Ludvig XI förordnat till regentinna. Ständerna förklarade (1484) likväl konungen myndig, men gafvo L. rätt att presidera i rådet, när den unge konungen ej var tillstädes. I sjelfva verket öfvertog emellertid Anna makten, och L., som hatades af henne, ansåg säkrast att fly till Bretagne, hvars arftagerska, Anna, redan nu lofvade den ståtlige riddaren sin hand, om hans förra äktenskap kunde upplösas. Af parlamentet i Paris förklarad för upprorsmakare, samlade han en här, men blef slagen och tillfångatagen 1488 samt insattes i ett hårdt fängelse, ur hvilket han lössläpptes först 1491. Sedan tjenade han troget Karl VIII och bemedlade till och med dennes giftermål med Anna af Bretagne. Sedan Karl aflidit, 1498, besteg L., såsom närmaste arfvinge, franska tronen, hvarefter han genast lät skilja sig från Johanna och gifte sig med sin företrädares enka, hvars stora arfland sålunda bevarades åt kronan. L. var en mild och godhjertad furste. Han har hedrats med tillnamnet Père du peuple (folkets fader) och skulle än mer kunnat förtjena detta, om han ej af eröfringslystnad drifvits till ruinerande krig. Han upptog sin företrädares anspråk på konungariket Neapel och ansåg sig derjämte vara rätt arfvinge till hertigdömet Milano, enär hans farmor, Valentina Visconti, var syster till den siste hertigen af huset Visconti i Milano. Han eröfrade först detta land (1499--1500) och förenade sig derefter med Ferdinand af Aragonien om en delning af Neapel, som med lätthet intogs (1501). Snart råkade L. dock i strid med Ferdinand om delningen, och franska hären förjagades ur Neapel (1503), hvarefter L. genom fördragen i Blois (1504--05) afstod från detta land. Han sökte snart ersättning på annat håll. År 1508 ingick han med Ferdinand af Aragonien, påfven Julius II och kejsar Maximilian ligan i Cambrai, hvarefter de förbundne kastade sig öfver republiken Venezia, hvars makt och rikedom väckt deras afund. L. slog venezianerna, vid Agnadello (1509) och intog en del af deras område. Men republiken köpte snart påfvens ynnest, och denne förstod att vända alla L:s bundsförvandter jämte England och schweizarna mot L. I striden mot denna öfvermakt gick Italien förloradt för L., och Frankrike angreps af fienden. L. måste sluta fred (1514) och dervid afstå från sina eröfringar i Italien. Trots, dessa krig kunde L. genom sin sparsamhet nedsätta folkets skatter och vidtaga en mängd inre reformer, särskildt i rättsväsendet. Under hans tid började ock renaissancen reformera franska konsten och literaturen. Efter Annas död, 1514, ingick L. s. å. ett nytt gifte, med engelske konungen Henrik VIII:s syster Maria, men afled, utan att efterlemna någon son, icke långt derefter, d. 1 Jan. 1515. L:s dotter Claude var gift med hans efterträdare på tronen, Frans I. J. Fr. N.
13. L. XIII, konung Henrik IV:s och Marias af Medici son, föddes i Fontainebleau d. 27 Sept. 1601. Vid faderns död, 1610, öfvertogs förmyndarestyrelsen af L:s moder, hvilken, äfven sedan L. 1614 förklarats myndig, fortfor att styra jämte sin landsman och gunstling marskalk d'Ancre. Denne blef likväl på konungens befallning mördad (1617), och Maria förvisades till Blois. Styrelsen föll då i händerna på L:s gunstling hertigen af Luynes, till föga båtnad för landet. Afundsjuk öfver dennes makt gjorde en mängd af högadeln uppror och tilltvingade sig nya privilegier. Våldsamheter mot protestanterna framkallade ett nytt hugenottkrig, under hvilket Luynes dog (1621), efterlemnande en fullständig oordning i riket. Men snart kom fegeringen i kraftigare händer. Richelieu blef 1624 förste minister, och från denna tid vänder sig Frankrikes yttre och inre historia kring honom ända till hans död, 1642. Konungen älskade ingalunda sin store minister, men han insåg, att denne var oumbärlig. Dessutom utöfvade Richelieu ett så stort inflytande på konungen, hvilken äfven torde hafva fruktat honom, att han kunde triumfera öfver sina fiender, när dessa trodde sig hafva störtat honom, såsom 1630, då konungens moder hade aflockat L. ett löfte om kardinalens afskedande, eller 1642, då Cinq-Mars, kanske med L:s samtycke, bildade sin beryktade sammansvärjning mot Richelieu. L. var en svag och vacklande karakter, misstänksam och dyster till lynnet. I krig visade han sig ofta mycket tapper. I sedligt afseende var han bland de bäste af bourbonerna. Han dog d. 14 Maj 1643, sex månader efter Richelieu, hvars politik fortsattes af Mazarin. -- L. gifte sig 1615 med spanske konungen Filip III:s dotter Anna (»Anna af Österrike») och hade med henne två söner, Ludvig, som efterträdde honom på tronen, och Filip af Orléans. J. Fr. N.
14. L. XIV Dieudonné, den föregåendes och Annas af Österrike son, föddes i S:t Germain-en-Laye d. 15 Sept. 1638 och var endast fem år gammal, när han 1643 efter sin faders död uppsteg på tronen. Modern och Mazarin skötte regeringen. L. hade föga lust för bokliga studier, och ehuru han lärde sig latin, italienska och spanska, hvilka båda senare språk han talade flytande, kan hans uppfostran anses hafva varit tämligen bristfällig. Så länge Mazarin lefde, skötte denne styrelsen, och L. lät föga tala om sig. Ingen mer än Mazarin väntade sig något stort af honom. Men efter sin förste ministers död (1661) öfvertog L. sjelf regeringens ledning. Mazarin hade varit hans lärare i politiken, och de händelser han upplefvat under sin ungdom hade bragt hans förstånd till mognad, så att han från första stunden hade sitt regeringssystem färdigt. I hans ögon var konungen Guds ställföreträdare på jorden, hans makt var utan gränser (»L'état c'est moi»). Han betraktade sig icke blott såsom sina undersåtars herre, utan också såsom egare af deras egendom. Han ville dock äfven vara en fader för sitt folk och främja dess bästa. Så fattade L. sitt »métier de roi», och som ingen längre kunde opponera mot konungamakten, hade han fria händer att genomföra det. En omåttlig stolthet och hersklystnad utmärkte honom alltid. 1661 var han nära att börja krig med Spanien till följd af en etikettsfråga om hvilketdera rikets ministrar i främmande land skulle intaga första platsen.
Spanien måste gifya efter. Ännu mer förödmjukades påfven (1664), när hans trupper hade skjutit på den franske ambassadörens vagn. Ingen furste har bättre än L. förstått att välja sina tjenare och att låta deras ära omstråla honom sjelf. Detta var fallet i synnerhet under den förra, den lysande, delen af hans regering, hvilken kan anses slutad med Colberts död, 1683. En mängd store män, fostrade under hans företrädare, skänkte då sin glans åt L:s styrelse. Främst står Colbert, den store ordnaren af Frankrikes finanser, grundläggaren af dess industri, handel och koloniväsende. Arméerna och flottan anfördes då af Turenne, Condé och Duquesne. Louvois, hvars olycksbringande krigslystnad en tid något motvägdes af Colberts fredskärlek, omdanade härordningen. Utrikespolitiken sköttes af Lionne, en af Frankrikes yppersta diplomater. Literaturen och konsten hade en blomstringsperiod (»Ludvig XIV:s tidehvarf»), hvarom vittna namnen Molière, la Fontaine, Boileau, Racine, Bossuet, madame de Sévigné, Poussin. Lebrun, Lorrain, Puget, Perrault o. a. (se Franska literaturen, sp. 260). Denna period är utmärkt genom en storartad inre utveckling på alla områden och väldiga krig, i hvilka fransmännen anfördes af tidens förnämsta fältherrar, och som slutades med stora landvinningar för Frankrike (se Frankrike, sp. 218--19). Men efter Colberts död började lyckan vika ifrån L. Nantesiska ediktets upphäfvande (1685) medförde landets ekonomiska förfall. Krigen fortsattes väl, men de fleste af de store generalerna voro döda, och nederlagen under spanska tronföljdskriget (1701--15) tvungo L. till de bittraste förödmjukelser. Några lysande namn pryda väl äfven denna del af »le siècle de Louis XIV», såsom Vendôme, Villars, »aftonstjernan på L:s himmel», och Fénclon, men de inre och yttre olyckorna voro så stora, att de undanskymde allt annat. Till det finansiella betrycket, som ökades af det olyckliga spanska tronföljdskriget, kommo missväxter och ett stort uppror, kamisardernas (se Kamisarder), som kostade 100,000 menniskor lifvet. Dessa olyckor nedtryckte den då sjuklige konungens sinne. Dertill kom att flere af hans närmaste anhöriga bortrycktes af döden, först dauphin (1711), sedermera dennes äldste son m. fl., så att af L:s en gång så talrika familj återstod slutligen endast en sonson, Filip af Spanien, och en sonsons son, Ludvig, som efterträdde honom på tronen. Djupt krossad dog L. d. 1 Sept. 1715 i Versailles, varnande sin efterträdare för en sådan krigslystnad, som han sjelf haft. Folket jublade vid underrättelsen om hans död; det var alldeles utarmadt genom hans krig och slöseri. L. hade bragt enväldet till dess spets. Han gjorde hofvet till rikets medelpunkt, der allt hvad stort och lysande Frankrike hade täflade om ett vedermäle af den kungliga nåden, men han lade ock grunden till de missförhållanden, som ledde till den stora revolutionen. Under hans tid blef Frankrike den modellstat, efter hvilken andra riken sökte omdana sig. Frankrikes inrättningar, hoflif och literatur efterbildades i hela Europa; franska språket blef de bildade klassernas modersmål. Detta allt har förmått fransmännen att ibland gifva L. det tillnamn han så ifrigt eftersträfvade: »le grand» (den store). -- L. förmäldes d. 9 Juni 1660 med spanske konungen Filip IV:s dotter Maria Teresia (d. 1683) och hade med henne en son, Ludvig (d. 1711). Dessutom hade han flere barn med sina många älskarinnor. De mest bekanta af dessa senare äro la Vallière, Montespan och i synnerhet fru Scarron, mer känd under namnet ma-dame de Maintenon, med hvilken han lät nemligen viga sig (trol. 1685), och hvilken ända till hans död utöfvade ett stort inflytande på hans politik. J. Fr. N.
15. L. XV., den föregåendes sonsons son, föddes i Fontainebleau d. 15 Febr. 1710. Hans föräldrar voro hertig Ludvig af Bourgogne och Maria Adelaide af Savojen. Vid två års ålder miste han sina föräldrar, och fem år gammal uppsteg han (1715) på tronen efter sin farfaders fader, Ludvig XIV. Hans uppfostran leddes af biskopen i Fréjus, Fleury, och regeringen fördes under hans omyndighet af hertig Filip af Orléans, hvilken, äfven sedan L. förklarats myndig, 1723, förblef hans förste minister till sin död, s. å. Denne hade förlofvat L. med en fyraårig spansk infantinna, som 1722 sändes till Frankrike för att uppfostras, men hans efterträdare i regeringen, hertigen af Bourbon, skickade henne tillbaka och gifte (1725) i stället L. med Maria Leszczinska, dotter till förre polske konungen Stanislaus Leszczinsky. Få regenter hafva varit så älskade af sitt folk, som L. var, när han öfvertog styrelsen. Dertill bidrog såväl den öfver all beskrifning usla förmyndarestyrelsen som minnet af L:s utmärkte fader och hans egna lysande yttre egenskaper. Han syntes också i början motsvara folkets förhoppningar. I sin forne lärare, kardinal Fleury, fick han en i många afseenden framstående minister (1726--43), som genom fredskärlek och sparsamhet sökte bota Frankrikes sår och delvis lyckades deri. Ett krig fördes väl, det polska tronföljdskriget (1733--38), hvilket, utan att förorsaka synnerliga omkostnader, förvärfvade Lothringen åt Frankrike. Icke häller hade L. ännu förfallit till den moraliska uselhet, som sedermera gjorde honom så sorgligt ryktbar. Men småningom började han tröttna på den allvarlige kardinalen och lyssna till andra rådgifvare. Mot Fleurys råd störtade han sig i det österrikiska tronföljdskriget (1740--48). hvilket i många afseenden blef vändpunkten i hans lefnad. Kriget vållade ruin för Frankrikes flotta, sjöfart och finanser, utan att medföra någon landutvidgning. Det var äfven vid denna tid, som mätressväldet började. Efter tre systrar af slägten de Nesles vann en ofrälse qvinna, Jeanne Antoinette Poisson, sedermera markisinna de Pompadour, hans ynnest, 1745. Ända till sin död, 1764, beherskade hon konungen fullständigt och genom honom Frankrike. Hon gjorde sina gunstlingar till ministrar och generaler, hon bortslösade statens inkomster och störtade Frankrike i det sjuåriga kriget (1756--63), hvilket bräckte dess makt. Utsväfningarna förslöade L., som alltmer drog sig ifrån regeringen och nöjde sig med att drifva en hemlig utrikespolitik (»Le secret du roi»), ofta rakt i strid med sina ministrars. Detta lefnadssätt aflägsnade honom äfven från hans ädla gemål och hans barn. Efter Pompadour kom grefvinnan du Barry, hvars namn betecknar det djupaste förfallet. Det sista spåret af yttre anständighet försvann. Konungamaktens anseende var redan förut förstördt. Mot denna usla styrelse sökte väl parlamentet i Paris protestera, men blef då upphäfdt (1771). L., en gång kallad le bien aimé (den högt älskade), dog, förbannad af sitt folk och öfvergifven af sitt hof, d. 10 Maj 1774 i Versailles. Hans ende legitime son, Ludvig, dog d. 20 Dec. 1765. -- Jfr Frankrike, sp. 219, 220. J. Fr. N.
16. L. XVI, den föregåendes sonson, tredje son till dauphin Ludvig och Maria Josefa af Sachsen, föddes i Versailles d. 23 Aug. 1754. Den 16 Maj 1770 förmäldes han med Marie-Antoinette af Österrike, och 1774 besteg han tronen efter sin farfader, Ludvig XV. L. var en sederen och rättänkande man, som hade den uppriktigaste vilja att förbättra landets tillstånd och godtgöra de föregående regeringarnas fel, men han saknade alldeles den kraft i karakteren, som ett dylikt företag fordrade. Han blef derför en lekbåll för sin omgifning, hofadeln och sin gemål, och dessa voro ej sinnade att afstå några privilegier eller för folkets skull pålägga sig några inskränkningar. Så lät L. den store reformatorn Turgot falla och med honom hans reformer. Samma öde drabbade Necker, när han yrkade på sparsamhet (se Frankrike, sp. 222 o. f.). Sålunda fortsatte det lysande hofvet att slösa bort statens medel, och det finansiella eländet blef allt ohjelpligare. L., som var likgiltig för allt, utom jagtens och bordets nöjen, lät sina ministrar styra riket och drottningen hofvet. Detta system kunde i längden icke bära sig; när alla hjelpkällor voro tömda, måste riksständerna sammankallas (1789), och dermed började franska revolutionen. L:s uppförande under de följande tilldragelserna var ej egnadt att vinna folkets förtroende. I riksständernas strid om omröstningssättet tog han de högre ståndens parti, men tvangs af det tredje ståndet att gifva efter för dess vilja. Dermed gick i verkligheten konungamakten förlorad. Nya okloka steg lemnade konungen snart fullständigt i folkets händer. Genom folkupploppet d. 5 och 6 Okt. 1789, hvilket uppstått till följd af en hoffest, tvangs L. att flytta från Versailles till Paris. Han måste nu åse hur det ena kungliga prerogativet efter det andra afskaffades, och till sist beslöt han att fly från sitt upproriska folk. Men åtskilliga tillfälligheter vållade, att L. greps under försöket att med sin familj fly till en gränsfästning och återfördes till Paris (d. 25 Juni 1791). Derefter blef han tills vidare afsatt, men återfick sin värdighet, sedan han d. 13 Sept. s. å. besvurit den nya författningen. Mot den i samma månad sammanträdande nya folkrepresentationen, Lagstiftande församlingen, uppträdde han till en början på ett mycket stolt och oklokt sätt och inlade äfven sitt veto mot några af dess beslut, men tvangs dock till slut (Mars 1792) att välja sig en ministèr bland majoriteten i församlingen. Då emellertid L. några månader derefter ännu en gång protesterade mot tvänne af Lagstiftande församlingen fattade beslut, utbröt ett folkupplopp i Paris (d. 20 Juni 1792), under hvilket konungens person djupt kränktes. Ett nytt uppror, d. 10 Aug. s. å., tvang honom att söka skydd hos Lagstiftande församlingen, och derifrån fördes han med sin familj som fånge till Tempeltornet. Konungamakten hade dermed faktiskt upphört; den blef formligen afskaffad af Nationalkonventet d. 21 Sept. 1792, då Frankrike förklarades för republik. De ytterlighetsmän, som då voro vid makten, önskade emellertid konungens död, dels för att derigenom förhindra den lagliga maktens återställande, dels äfven af fruktan att han skulle åter kunna komma till väldet och då återinföra den gamla regimen. L. ställdes till rätta inför sina anklagare, Nationalkonventet. Ehuru med kraft försvarad af Malesherbes, Tronchet och Desèze, blef han med 387 röster mot 338 dömd till döden, sedan församlingen förut enhälligt förklarat honom skyldig till stämplingar mot friheten samt förkastat en föreslagen appellation till folket. Den 21 Jan. 1793 besteg han schavotten med ett mod, som efterverlden beundrar, ett försoningsoffer för sina företrädares brott och sin egen oklokhet. Med sin gemål (guillotinerad i Okt. 1793) hade han två söner, Ludvig Josef Xaver Frans (d. 1789) och Ludvig (se följ. art.), samt två döttrar, Maria Teresia Charlotta (se Angoulême, sp. 770) och Sofia Helena (d. 1787). J. Fr. N.
17. L. XVII, den föregåendes och Marie-Antoinettes son, föddes i Versailles d. 27 Mars 1785 och blef efter sin äldre broders död, 1789, dauphin. Förut bar han titeln hertig af Normandie. Han beskrifves såsom ett barn med många lefvande egenskaper och stor skönhet. Med sina föräldrar var han fånge i Tempeltornet och utropades efter sin faders afrättning, d. 21 Jan. 1793, af det kungliga partiet till konung. Den 3 Juli 1793 skildes han från sin moder och öfverlemnades åt skomakaren Simon och dennes hustru, två uslingar, som gjorde allt för att kroppsligt och moraliskt förderfva prinsen. De fyllde honom med starka drycker, tvungo honom att sjunga oanständiga visor och misshandlade honom förfärligt. I Jan. 1794 instängdes han i en osund fängelsehåla, der han helt och hållet lemnades åt sig sjelf. Maten instacks genom ett hål i väggen; han fick aldrig komma ut, aldrig ombyta linne. Så tillbragte han tiden, till dess skräckväldet störtades d. 9 Thermidor år II (d. 27 Juli 1794). Då nu fängelset öppnades, fann man en aftärd gestalt, som vimlade af ohyra, och hvars hufvud och hals voro betäckta af ett giftigt utslag. Han fick väl då all möjlig omvårdnad, men dog genom följderna af den misshandling han undergått, d. 8 Juni 1795. -- De läkare, som intygade hans död, hade likväl aldrig sett honom såsom dauphin och kunde derför icke intyga den dödes identitet med Ludvig XVI:s son. Snart uppstodo derför rykten att prinsen lefde och undkommit, och att ett annat barn begrafts i hans ställe. Personer uppträdde äfven, som falskligen utgaf vo sig för att vara L. 1802 dömdes en sådan, J. Marie Hervagaut, till fyra års fängelse, och 1818 dömdes en annan, M. Brumeau, till sju år. Bland alla är dock ingen märkligare än urmakaren Karl Wilhelm Naundorff från Potsdam, som först bodde i Berlin och 1812 slog sig ned i Spandau samt efter åtskilliga äfventyr 1833 ankom till Paris, der han vände sig direkt till representationen med sina anspråk, ehuru utan framgång, hvarefter han 1836 utvisades. Han dog 1845 i Delft i Holland. Hans familj, som låter kalla sig Bourbon, bor ännu i Holland. Denne pretendent framlade så många bevis för att styrka sina påståenden, att en mängd personer hyllade honom såsom Ludvig XVI:s son. Än i dag finnas många fransmän, som i hans familj se de sannskyldige arfvingarna af bourbonernas anspråk. -- Nyligen har påståtts, att L. räddats ur fängelset af Vendée-öfversten grefve de Trotté och sedermera under namnet de la Roche lefvat i trakten af Savenay (Loire inférieure), der han skall hafva aflidit 1870 (se »La nouvelle revue», 1882). J. Fr. N.
18. L. XVIII Stanislaus Xaver (af rojalisterna kallad le désiré, »den efterlängtade»), Ludvig XVI:s broder, föddes i Versailles d. 17 Nov. 1755 och bar till 1795 titlarna Monsieur och grefve af Provence. Han erhöll en vårdad uppfostran och visade sig ega bättre hufvud än sina bröder. I Maj 1771 gifte han sig med Maria Josefina Lovisa af Sardinien, med hvilken han icke hade några barn. I hoflifvet lyckades han aldrig intaga någon mer framstående plats, utan sysselsatte sig mest med studier och omgaf sig med filosofer, literatörer och konstnärer, hvilkas revolutionära åsigter i politik och religion äfven blefvo hans. Han var sålunda en vän af reformer och tog derför, när riksförsamlingen 1789 sammanträdde, det tredje ståndets parti. Detta skaffade honom i början anseende bland folket, men gjorde honom än mindre omtyckt på hofvet. Snart öfverskred dock revolutionen den gräns L. tänkt sig; och då efter Mirabeaus död (April 1791) han icke längre såg någon möjlighet att hejda rörelsen, flydde han d. 21 Juni 1791 från Paris öfver Bruxelles till Koblenz, der han snart blef ledaren af emigranternas försök att egga de europeiska makterna till ett krig mot revolutionen. Detta förmådde Lagstiftande församlingen att d. 1 Jan. 1792 anklaga honom för högförräderi och d. 16 Jan. förklara honom förlustig arfsrätt till tronen. Han svarade med att låta utropa sig till regent af Frankrike, enär konungen enligt hans åsigt hölls fången. Efter konungens afrättning (1793) förklarade han sig för förmyndare för dennes son, som utropades till konung under namn af Ludvig XVII och utsåg en ministèr. Efter brorsonens död, 1795, antog grefven af Lille (såsom L. under landsflykten lät kalla sig) konungatitel och erkändes af de främmande makterna såsom konung. Han befann sig då i Verona, dit han flyttat 1794, och hvarifrån han på franska Direktoriets begäran utvisades i April 1796. Med de missnöjde i Frankrike hade han alltid stått i liflig förbindelse, särskildt med Vendées innevånare, och underlät aldrig att konspirera mot den franska styrelsen, när tillfälle gafs. Från Verona begaf han sig till Blankenburg vid Harz och derifrån 1798 till Mitau, der äfven flere medlemmar af hans familj infunno sig. Vid denna tid underhandlade han med Bonaparte om dennes hjelp till en restauration, ehuru utan framgång. 1801 förbjöd kejsar Paul honom att längre vistas i Ryssland, hvarför han begaf sig till Varsjav, som då egdes af Preussen. Han afslog 1803 Napoleon Bonapartes anbud att erhålla Lucca och en penningesumma mot att afstå från sina anspråk på Frankrike. Mot det af Napoleon 1804 upprättade franska kejsaredömet protesterade han högtidligt. På hösten (Sept.--Okt.) s. å. sammanträffade han med sin broder, Karl af Artois, i Kalmar (se Sylvander: »Kalmar slotts och stads historia», Tredje afd. V. sid. 384 o. f.). Från Sverige begaf han sig till Mitau, men måste efter Tilsit-freden 1807 åter lemna Ryssland och reste då öfver Sverige till England, der han bosatte sig i Gosfield-Hall (Essex). Der lefde han, ständigt protesterande och konspirerande mot Napoleon, till 1814 och fick en gång under denna tid (1811) mottaga ett besök af den då landsflyktige Gustaf IV Adolf, som förr gästvänligt bjudit honom ett hem i Sverige. Napoleons fall gaf L. ändtligen den länge efterlängtade konungamakten. Den 6 April 1814 förklarade Senaten honom för konung, och d. 24 April s. å. landsteg han i Calais. L. uppträdde i början mycket hofsamt gent emot de nya förhållanden och de nye män, som uppstått under den sista styrelsen. Han gaf landet en författning, hvilken konseqvent nog är daterad i »det 19:de året» af hans regering. Men snart drefs han af de återvändande emigranterna att söka återställa »l'ancien régime» och väckte derigenom ett allmänt missnöje, af hvilket Napoleon begagnade sig för att söka återtaga makten. L. måste d. 20 Mars 1815 fly till Gent, men efter Napoleons nederlag vid Waterloo intågade han å nyo i Paris, d. 9 Juli 1815. L. blef nu helt och hållet en lekbåll i sin bigotte broders händer, och det »hvita skräckväldet» började. (Jfr Frankrike, sp. 229.) Genom Decazes bemödanden bragtes väl detta till slut 1817, men började under en något annan form efter hertigens af Berry mord, 1820. L., som då var sjuklig och nästan blind, lät sin broder och hans reaktionära vänner styra, ehuru han anade, att systemet ej skulle länge bära sig. Han dog d. 16 Sept. 1824. Hans gemål hade aflidit d. 13 Nov. 1810. J. Fr. N.
19. Ludvig Filip (Louis-Philippe), fransmännens konung, född i Paris d. 6 Okt. 1773, var äldste son af den beryktade hertig Ludvig Filip af Orléans (Philippe Égalité) och prinsessan Lovisa Maria Adelaide af Penthièvre. Han fick en liberal och modern uppfostran under ledning af den bekanta skriftställarinnan madame de Genlis. Under sina första lefnadsår bar han titeln hertig af Valois och erhöll 1785, efter sin farfars död, titeln hertig af Chartres. Följande sin fars exempel, slöt han sig med ifver till franska revolutionen, inträdde i nationalgardet, blef 1790 ledamot af jakobinklubben och bortlade efter de revolutionära händelserna d. 10 Aug. 1792 sina titlar, samt antog namnet Égalité. I den unga republikens första krig tog han en ärofull andel. Såsom generallöjtnant kämpade han, under Kellermanns befäl, vid Valmy d. 20 Sept. 1792, revolutionens första seger öfver de allierade. Derefter deltog han med stor utmärkelse i Dumouriez' fälttåg i Belgien och ådagalade mycken tapperhet i slaget vid Jemappes d. 6 Nov. 1792, vid belägringen af Maastricht och i den olyckliga bataljen vid Neerwinden, d. 18 Mars 1793, der han anförde franska arméns center. Dumouriez' sammansvärjning mot republiken väckte emellertid snart de maktegandes misstankar ej blott mot den upprorsstämplande generalen, utan äfven mot den unge och ärelystne f. d. prins, hvilken betraktades såsom hans skyddsling och förtrogne. Prinsen fann derför klokast att följa Dumouriez, då denne d. 4 April 1793 rymde från den franska armén och sökte en tillflykt hos österrikarna. Han begaf sig derefter till Schweiz, der han någon tid förtjenade sitt bröd såsom lärare i geografi, historia, franska, engelska och matematik vid skolan i Reichenau. Der fick han underrättelse om att hans far blifvit guillotinerad i Paris, d. 6 Nov. 1793. Såsom äldste son ärfde han titeln hertig af Orléans. Efter att hafva lemnat sin lärareplats tillbragte han någon tid som adjutant hos emigrantgeneralen Montesquiou, begaf sig till Hamburg, företog en resa genom Danmark, Sverige, Norge och Finland, återvände till Hamburg och inskeppade sig der d. 24 Sept. 1796 till Amerika. Den 21 Okt. landsteg han i Filadelfia. Han tillbragte öfver tre år i Amerika, men bosatte sig i början af 1800 i Twickenham (England) och flyttade efter sju års förlopp till Sicilien, der han d. 25 Nov. 1809 gifte sig med konung Ferdinand I:s dotter Maria Amalia (född d. 26 April 1782). Efter Napoleons fall (1814) återvände han till Paris, efter 21 års landsflykt, återfick af Ludvig XVIII sina under revolutionen konfiskerade gods och utnämndes d. 15 Maj 1814 till general-öfverste för husarerna. Napoleons återkomst från Elba tvang honom att (Mars 1815) åter lemna Frankrike. Han tog sin tillflykt till Twickenham i England, der han med sin familj qvarstannade till början af 1817, då han åter bosatte sig i Paris. Der blefvo hans salonger en af medelpunkterna för den liberala oppositionen. Genom ett enkelt och borgerligt uppträdande vann han popularitet inom medelklassen, och hans frisinthet och religiösa fördragsamhet visade, att man icke om honom, såsom om de andra bourbonerna, egde rätt att säga, att han under sin långvariga landsflykt »ingenting lärt och ingenting glömt».
I de händelser, som närmast föregingo julirevolutionen 1830, tog han ingen synbar del. Medan striden rasade på Paris' gator, hade han dragit sig undan till en villa i hufvudstadens närhet. Den 30 Juli valdes han, på Laffittes förslag, af deputeradekammaren till generalståthållare af Frankrike. Han återvände då till Paris och tillkännagaf följande dag, att han mottog den erbjudna värdigheten. Åtföljd af sina anhängare bland de deputerade, begaf han sig samma dag, d. 31 Juli på middagen, från sin bostad i Palais Royal till Hôtel de ville, der nationalgardets öfverbefälhafvare, den 73-årige general Lafayette, hade sitt högqvarter. Vid framkomsten till Hôtel de ville, hvars ingångar och trappor voro öfverfyllda af väpnade revolutionära skaror, som ej ville gifva rum för de ankommande, utropade hertigen kallblodigt: »Det är blott en gammal nationalgardist, som vill uppvakta sin gamle general». Denna påminnelse om hertigens deltagande i den första revolutionen gjorde lycka bland folket. Han släpptes in till Lafayette, som mottog honom hjertligt och lät öfvertyga sig af hans försäkringar om sina demokratiska tänkesätt. Lafayette räckte hertigen en trefärgad fana, och båda trädde fram till ett fönster åt torget. I allas åsyn utvecklade hertigen fanan och omfamnade med hänförelse den åldrige frihetshjelten. Detta skådespel hänförde folket, väldiga hurrarop höjdes, gevärssalvor afskötos och jublet ville icke taga något slut. Hertigen hade, om också blott för en mycket kort tid, lyckats vinna äfven det republikanska partiet. »Ludvig Filip är den bästa bland republiker» blef dagens lösen och i öfverensstämmelse dermed förklarade deputeradekammaren d. 7 Aug. tronen ledig och inbjöd hertigen att blifva »fransmännens konung» och regera riket enligt »chartan» (grundlagen) med åtskilliga af kammaren förut beslutade ändringar deraf i liberal riktning. Sedan pärskammaren instämt i deputeradekammarens beslut, utropades hertigen d. 9 Aug. till fransmännens konung under namn af Ludvig Filip.
Sin på detta sätt förvärfvade tron sökte han stödja hufvudsakligen på medelklassen, bourgeoisien. Under det första halfåret af hans regering satt visserligen det liberala partiet vid styret, men i Mars 1831 bröt han med venstern och tog ledaren för centern (»le Tiers parti»), Casimir Périer, till konseljpresident. Denne kraftfulle statsman lyckades fullkomligt återställa ordningen inom landet och återupprättade genom sitt energiska uppträdande till Belgiens skydd mot det af de tre östra stormakterna understödda Holland i betydlig mån Frankrikes anseende i utlandet. Men efter Périers död, d. 16 Maj 1832, inträdde en period af vacklande och vexlande ministèrer. Ett legitimistiskt uppror i Vendée 1832, flere våldsamma arbetareupplopp i Paris och Lyon, prins Louis Napoleons försök i Strassburg (Okt. 1836) och Boulogne (Aug. 1840) misslyckades visserligen samtliga, men visade likväl på huru osäkra fötter »borgarkonungens» tron ansågs stå. Fieschis attentat d. 28 Juli 1835 och flere andra mordförsök mot konungen vittnade äfven om sinnenas förbittring och de politiska passionernas raseri. Medan konungens inrikespolitik blef alltmer konservativ, sårade hans utrikespolitik fransmännens nationalstolthet. Medan han stundom med öfvermod behandlade de små staterna, såsom Schweiz, visade han i sitt förhållande till stormakterna vid flere tillfällen en till svaghet gränsande eftergifvenhet. Då Thiers såsom konseljpresident (Febr.--Okt, 1840) ville göra slut på denna eftergifvenhet och i afseende på den egyptiska frågan sökte häfda Frankrikes ära mot de öfriga stormakterna, väckte denna manliga politik hela nationens lifligaste bifall. Men då fonderna föllo, började konungen ångra, att han lyssnat till sin konseljpresidents djerfva råd. Thiers' kabinett måste afgå, d. 27 Okt. 1840. Det var det tolfte i ordningen af de kabinett, som suttit vid styret under de tio första åren af L. F:s regering. Det kabinett, som nu (d. 29 Okt, 1840) bildades och der Soult blef konseljpresident, men utrikesministern Guizot den styrande viljan, lefde deremot så mycket längre, nämligen ända till juli-monarkiens fall. (Att i Sept. 1847 Soult afgick och Guizot blef konseljpresident innebar en ändring endast till namnet.) I mer än sju års tid lyckades Guizot bibehålla majoritet i deputeradekammaren. Men olyckan var, att deputeradekammaren, till följd af den höga census, var ett uttryck blott för de förmögnare samhällsklassernas, men ej för hela folkets vilja. Bland det egentliga folket var i sjelfva verket missnöjet i ständigt stigande. Dertill bidrogo flere omständigheter. Den olyckshändelse, som d. 13 Juli 1842 kostade konungens äldste son, den tappre, ridderlige och frisinnade hertigen af Orléans, lifvet, beröfvade dynastien dess populäraste medlem. Ett fyraårigt barn, den omkomne hertigens äldste son, grefven af Paris, blef nu arftagare till tronen, och hans farbror, den stolte och impopuläre hertigen af Nemours, utsågs till hans förmyndare. Medan således utsigterna för dynastiens framtid mörknade, rubbades tron på regeringens redbarhet genom upptäckten, att två af hennes högt betrodde ämbetsmän, f. d. ministrarna Teste och Cubières, gjort sig skyldiga till försnillningar. Det mord, som hertigen af Choiseul-Praslin d. 17 Aug. 1847 begick på sin maka, bidrog att öka det lägre folkets förbittring mot aristokratien. Under tiden gjorde socialisterna, med Louis Blanc och Proudhon i spetsen, allt för att uppreta de fattige mot de rike och förbereda icke blott en politisk, utan en social revolution. Den omedelbara orsaken till julimonarkiens fall var emellertid den oböjliga envishet, hvarmed konungen och Guizot motsatte sig rösträttens utsträckande. Då konungen i sitt trontal vid kamrarnas öppnande d. 28 Dec. 1847 stämplade valreformrörelsen såsom en »agitation, närd af fientliga och blinda lidelser», och då inrikesministern Duchatel förklarade, att han på grund af en artikel i strafflagen hädanefter skulle förhindra alla banketter till valreformens ära, beslöt oppositionen att anordna en reformbankett i Paris d. 22 Febr. 1848. Regeringens förbud mot denna reformbankett ledde till den blodiga revolution, som på tre dagar, 22--24 Febr. 1848, bortsopade Juli-monarkien. Den 24 Febr. abdikerade konungen till förmån för sin sonson, grefven af Paris, men för sent för att kunna rädda dynastien. Vid middagstiden d. 24 Febr. flydde konungen från Paris till Normandie och derifrån till England, der han landsteg d. 3 Mars 1848. Der bosatte han sig, med det antagna namnet grefve af Neuilly, på slottet Claremont, nära Windsor, och afled der d. 26 Aug. 1850.
Så måste denne verldserfarne och sluge statsman sluta sina dagar i landsflykt. Han var en lugn och beräknande skeptiker, som sökte begagna sig af tidsomständigheterna till sin egen och sin familjs fördel. Men hans förvärfsbegär, falskhet och öfverdrifvit försigtiga utrikespolitik framkallade och underhöllo hos folket denna fientliga sinnesstämning, som slutligen gaf sig luft i Februari-revolutionen. Med sin gemål, som afled d. 24 Mars 1866, egde han 5 söner, hertigen af Orléans (f. 1810, d. 1842), hertigen af Nemours (f. 1814), prinsen af Joinville (f. 1818), hertigen af Aumale (f. 1822) och hertigen af Montpensier (f. 1824), samt tre döttrar, af hvilka den äldsta Lovisa (f. 1812, d. 1850) var gift med konung Leopold I af Belgien. E. W.