Abraham

Abraham, ursprungligen Abram, israelitiska folkets ättefader. Enligt den välkända bibliska berättelsen (1 Mos. 12--22) flyttade han med sin hustru Sara och sin brorson Lot från sitt hemland, Kaldeen, till Kanaan. Drifven af en hungersnöd, utsträckte han sina vandringar ända till Nedre Egypten, men återvände dock till Kanaan, der han dog. Om hans ungdomstid vet bibeln icke mycket att förtälja, men skildrar hans senare lif med stor utförlighet och framställer honom såsom en tapper, gästfri, menniskovänlig och fridälskande man, som städse dyrkade en enda Gud, Jehova, midt ibland de afgudadyrkande kanaaniterna och införde omskärelsen såsom religiöst bruk ibland sina barn och sitt tjenstefolk. Enligt den kyrkliga uppfattningen hade Gud uttagit honom från hans naturliga stam- och familjeförhållanden och ställt honom under sin omedelbara ledning. Derigenom hade äfven grunden blifvit lagd till det förbund, Gud ingick med A. och hans ättlingar, judarne. -- Genom sin son Isak blef A. israeliternas stamfader. Det arabiska folket vill leda sitt ursprung från hans andre son, Ismael, född af tjensteqvinnan Hagar. Om ock A:s person är fullt historisk, torde dock så väl i traditionen som i betydelsen af hans namn, "mängdens fader", ligga en antydan om en vandring inom de semitiske stammarna. För den mest framstående af dessa, den israelitiska, blef han en typisk representant. Äfven ibland muhammedanerna gäller han som en profet och en Guds vän. Mekkas grundläggning och det heliga Kabas uppbyggande anses vara hans verk. En senare tradition framställer A. som en urbild af jordisk vishet och tillskrifver honom vidsträckta kunskaper i astronomi, filosofi och drömtydning samt uppfinningen af bokstäfver m. m. Nyare forskare hafva derför sammanställt honom med Soroaster och Brama.