Ackumulator (se Ackumulera), fys., kallas ett slags galvaniska element, i hvilka elektricitet uppsamlas (»laddas») för att sedermera användas (»urladdas»). Detta slags element, hvilka först angåfvos af Planté och sedermera oupphörligen förbättrats, bestå af tvänne blyplattor nedsänkta i svafvelsyra af omkr. 40 proc. styrka. Leder man elektricitet genom svafvelsyran från den ena blyplattan till den andra, utvecklas på den senare vätgas, medan den förra oxideras till allt högre grad, slutligen till blysuperoxid. Vändes strömmen, reduceras den blysuperoxid-haltiga plattan och den andra plattan oxideras. Fortsättes denna omvexlande behandling längre tid, sägas plattorna vara »formerade». Efter formeringens slut är den ena plattan, den positiva, till ett visst djup omsatt till blysuperoxid, medan den andra består af poröst metalliskt bly, »blysvamp». Den positiva plattan är också, enligt Darriens, indränkt med öfversvafvelsyra.
På grund af den kemiska skillnaden mellan de båda plattorna kan ackumulatorn användas såsom alstrare af elektrisk ström. Den ger då till en början en elektromotorisk kraft af något öfver 2 volt. Småningom sjunker denna kraft ned till omkr. 1,9 volt, vid hvilket värde den en längre tid håller sig nära nog konstant, för att slutligen hastigt sjunka till lägre värden. Denna plötsliga sänkning är ett tecken till att »urladdningen» är färdig. Man företager nu ackumulatorns »laddning», hvarvid elektromotoriska kraften snabbt stiger till inemot 2,15 volt, för att slutligen, då laddningen är nära färdig, snabbt stiga till högre värden. De kemiska processer, som försiggå under ackumulatorns urladdning och laddning, och hvilka afspegla sig i den elektromotoriska kraftens ändring, hafva varit flitigt studerade och blifvit på mycket olika sätt tydda. De antagligaste förklaringarna på detta område hafva framstälts af Gladstone och Tribe samt, på allra sista tiden, af Darriens, hvilkens på många försök grundade åsigt här i korthet återgifves.
Vid laddningen uppstår vid den ena polen (den positiva) öfversvavelsyra, hvilken omsätter blyoxid och blysulfat i plattan till blysuperoxid. När detta skett, bildas öfversvafvelsyra, som delvis sönderfaller i svafvelsyra och syrgas, hvars bortgång visar, att laddningen af denna platta är fullständig. Samtidigt reduceras det på den negativa plattan befintliga blysulfatet till blysvamp, och när denna process är färdig, absorberas något väte af plattan. Slutligen bortgår fri vätgas, som anger, att laddningen af denna platta är fullständig. Vid urladdningen oxideras först det absorberade vätet och reduceras den positiva plattans öfversvafvelsyra (öfver 2 volt). När denna process jämförelsevis snart aflupit, försiggår hufvudprocessen (1,90 volt) med oxidation af den negativa plattans blysvamp till blysuboxid, som snabbt omsättes till bly och blysulfat, hvarvid svafvelsyra konsumeras. Samtidigt reduceras den positiva plattans blysuperoxid till lägre oxidationsgrader, hvilka delvis omsättas till blysulfat på bekostnad af svafvelsyra. När denna hufvudprocess lupit till slut, inträffar det hastiga fallandet af den elektromotoriska kraften, hvarigenom ackumulatorn visar sig vara urladdad.
Man gör ofta blyplattorna gallerformade eller refflade och fyller dem med mönja eller blysulfat. Hvarken vid laddningen elter urladdningen får strömstyrkan blifva för stor (ej öfver 0,6 ampère per qvadratdecimeter); inträffar detta, förstöras blyplattorna. Ej häller är det nyttigt, om ackumulatorn står länge utan laddning. En ackumulators kapacitet är det antal coulomb, som åtgår för dess laddning. Den mätes vanligen i ampèretimmar (à 3,600 coulomb) och utgör i allmänhet 1,5 à 2 ampèretimmar för qvadratdecimeter af polplattornas yta. För att få stor yta på plattorna och dermed stor kapacitet, ställer man flere plattor bredvid hvarandra i samma svafvelsyrebad och tager hvarannan positiv, hvarannan negativ.
Ackumulatorerna hafva den stora fördelen, att de återlemna nära nog hela den elektricitetsmängd, som tillföres dem vid laddningen. En del går naturligtvis alltid förlorad, särskildt om ackumulatorerna föga användas. De hafva nära nog fullständigt utträngt de Bunsenska elementen, som fordom hufvudsakligen nyttjades för alstrande af större elektricitetsmängder, men voro smutsiga och ohelsosamma. Olägenheten med dem är att de äro ganska dyra, att de småningom förstöras (plattorna frätas sönder, troligen af öfversvafvelsyran) samt att de äro tunga. Man har derför sökt att i stället för bly såsom metall i ackumulatorerna använda billigare och lättare metaller, exempelvis aluminium, men hittills utan nämnvärd framgång. S. A–s.
I Sverige begagnas nästan uteslutande ackumulatorer enligt Faure-Sellon-Volckmars system, hvilka tillverkas af »Electric Power Storage»-bolaget i England och derför äro kända under beteckningen E. P. S., eller ock Tudor-ackumulatorer, tillverkade af Akkumulatoren-fabrik-aktien-gesellschaft i Tyskland.
Ackumulatorer användas i ganska stor omfattning i synnerhet vid elektriska belysningsanläggningar. De flesta stationer af någon betydenhet hafva sitt dynamo-elektriska maskineri kombineradt med ett större eller mindre batteri ackumulatorer. Till följd deraf kan man på de tider af dygnet, då belysningsbehofvet är ringa, helt och hållet afstänga maskineriet och låta ackumulatorerna ensamma öfvertaga alstrandet af den behöfliga strömmen. Sedan strömkonsumtionen vuxit tillräckligt, sättes maskineriet åter i gång för att samtidigt tillgodose belysningen och ladda ackumulatorerna. Fördelarna af en sådan anordning äro tydliga. Genom att förståndigt afpassa tiderna kan man, oberoende af strömförbrukningens vexlingar, alltid låta det dynamo-elektriska maskineriet gå med åtminstone i det hufvudsakliga full belastning, hvilket är af stor vigt för en ekonomisk drift af det hela. Ackumulatorbatteriet utgör vidare en reserv, som skyddar belysningen gent emot kortare rubbningar uti maskineriets verksamhet, t. ex. om en rem skulle springa eller ett lager börja gå varmt. Slutligen tjenstgör ackumulatorbatteriet såsom regulator för att hålla belysningen jämn och hindra variationer i lampornas ljusstyrka. Ökas konsumtionen mera plötsligt, fylles strömbehofvet ögonblickligen från batteriet; minskas den, går öfverskottet till batteriet och magasineras der.
Ackumulatorer kunna med stor fördel användas inom snart sagdt alla områden, der likriktad elektrisk, ström förbrukas, t. ex. utom för belysning äfven för framdrifning af spårvagnar och mindre båtar, för galvanoplastiska ändamål, för telegrafi, för medicinska behof och fysikaliska undersökningar m. m. N. Rm.