Acre, S:t Jean d'

Acre, S:t Jean d' [säng sjang dakr], äfven kalladt Acca, i Bibeln Akko, en starkt befäst sjöstad på Medelhafvets östra kust, i turkiska distriktet Bejrut, ej långt från berget Karmel. Hufvudstad i paschalikatet af samma namn. Den uppgrundade och för hafvet öppna hamnen anses vara den bästa på den hamnfattiga syriska kusten. A. är stapelort för landets bomull. Har omkr. 12,000 innev., af hvilka vid pass 2,000 äro kristna. Söder om staden utfaller floden Naamani, de gamles Belus, hvars sand fenicierna använde för sin glastillverkning. A. var först en fenicisk koloni, men kom sedan i persernas händer. Under den egyptiske herskaren Ptolemæus Lagi (323--285 f. Kr.) fick staden namnet Ptolemais, hvilket han behöll under hela medeltiden. Under romarnes så väl som under arabernas välde egde han stor betydelse både såsom militärisk stödjepunkt och som liflig handelsort. Under korstågen kämpade kristna och sarasener med yttersta ansträngning om denna vigtiga punkt. Staden intogs 1104 af korsfararne, återtogs 1187 af Saladdin och eröfrades 1191 för andra gången af de förre under anförande af Richard Lejonhjerta. I 100 år var A. sedermera konungariket Jerusalems egentlige hufvudstad och derjämte Johannitordens säte, en präktig och väl befäst stödjepunkt för de kristne, till dess det 1291 -- då korsfararnes sista plats -- stormades och uppbrändes af sultanen af Egypten. Napoleon Bonaparte försökte förgäfves under den egyptiska expeditionen 1799 att intaga staden, som försvarades af Achmed Pascha och engelsmannen Sidney Smith. Ibrahim Pascha, adopterad son till vicekonungen af Egypten Mehemed Ali, intog 1832 A., hvilket i freden 1833 mellan Turkiet och Egypten stannade i det senares händer. En förenad turkisk, engelsk och österrikisk flotta tvang likväl staden 1840 efter en häftig bombardering att gifva sig, hvarefter han jämte hela Syrien återlemnades till Turkiet. O. A. S.