Addison [addisön], Joseph, engelsk skriftställare och statsman, f. 1672 i Milstone i Wiltshire, der hans fader var prest. Han uppehöll sig länge vid universitetet i Oxford under flitigt studium af den romerska poesien, och väckte der sjelf uppseende såsom latinsk poet. Hans första skaldeförsök på engelska voro en öfversättning af en del af Virgilii Georgica samt ett qväde öfver ett af konung Vilhelm III:s fälttåg. Genom lord Somers, hvilken detta stycke var tillegnadt, fick han en kunglig pension, som satte honom i tillfälle att 1699 resa till Italien; men då efter konungens död, 1702, understödet indrogs, måste han återvända hem, der nu hans ekonomiska ställning blef ganska brydsam. Det var derför i en lycklig stund han år 1704 fick beställning på ett skaldestycke, som skulle förhärliga engelsmännens nyss vunna seger vid Blenheim. Den hjeltedikt, The Campaign, som han med anledning deraf författade, mottogs nämligen med ett entusiastiskt bifall och skaffade honom ett ämbete, hvarefter den ena utmärkelsen följde den andra, tills han slutligen 1717 nådde en statssekreterarepost. Han hade då året förut ingått ett mycket förnämt gifte, som dock ej blef lyckligt. I parlamentet, der han ingalunda framstod som talare, slöt han sig till whigpartiet, men hans ädla, välvilliga och humana personlighet var lika högt uppburen af tories som af hans eget parti, hvadan dettas fall 1710 föga eller intet skadade honom. Hans lysande bana afbröts af ett kroppsligt lidande, som 1718 tvang honom att nedlägga sitt ämbete, och som redan 1719 den 17 Juni ändade hans lif, under hvars sista år han varit sysselsatt med en afhandling öfver den kristna religionen. Detta arbete, hans bekanta Evidences, blef aldrig fullbordadt. Hans stoft bisattes bland Englands hädangångne store i Westminster Abbey.
Addisons literära verksamhet under hans ämbetsmannatid yttrade sig företrädesvis genom förträffliga uppsatser i den af hans vän Rich. Steele 1709 grundade veckoskriften The Tatler (Pratmakaren) och ännu mer i den af dem båda 1711 uppsatta tidskriften The Spectator (Betraktaren). Äfven några andra dels literära, dels politiska tidskrifter utgåfvos af A., men vunno ej samma ryktbarhet som Spectator. Han framträdde äfven såsom dramatisk författare, och 1713 uppfördes sorgespelet Cato, som visserligen kan sägas vara det förnämsta dramat i den engelska pseudoklassiciteten och äfven på sin tid stod i högt anseende, men hvilket numera liksom A:s öfriga poetiska skapelser hemfallit åt glömskan. -- Addisons poesi kan öfver hufvud karakteriseras som retorisk prosa i vers, och det var också egentligen hans qvicka, angenäma och på en beundransvärd prosa skrifna uppsatser i de nämnda tidskrifterna, hvilka icke blott förvärfvade honom hans utomordentliga popularitet utan äfven blefvo af stor betydelse så väl för Englands som utlandets literatur. Första numret af Spectator utkom d. 1 Mars 1711, och det 555:te d. 6 Dec. 1712, hvarefter utgifvandet afstannade, tills slutligen 18 Juni--20 December 1714 ytterligare 80 nummer följde. Dessa blad samlades genast och utgåfvos i bokform i 8 band. Ett nionde utkom 1715, men med detta hade A. ingenting haft att skaffa. Framgången var oerhörd: enskilda nummer kräfde ända till 20,000 exemplar, och redan 1724 hade sju upplagor utkommit. Den förnämste medarbetaren var A., hvilkens artiklar voro signerade med någon af bokstäfverna i ordet CLIO. Tidskriftens anläggning är novellistisk: Spectator uppträder i en klubb af stående personer ur skilda samhällsklasser (landtjunkaren sir Roger de Coverley, köpmannen Andrew Freeport, kaptenen Sentry m. fl.) och berättar inför dem om dagens händelser. Äfven estetiska och kritiska uppsatser förekomma, t. ex. om dramatik, om Shakespeare, om Leonardo da Vinci m. m. -- De Addisonska tidskrifterna införde i sjelfva verket en ny uppfattning i verlden. "Man hade förut sett det husliga lifvet framstäldt i lustspelen i form af utsväfningar, lättsinne och osedlighet; nu återfann man det i diktens spegel, sådant det verkligen var, hvarken förskönadt eller vanstäldt, med alla menskliga fel och svagheter, men likväl allt igenom friskt och redbart." I dessa skrifter och särskildt i A:s ypperliga karaktersteckningar och genrebilder låg fröet till den något senare i England framträdande realistiska familj- och sederomanen. De efterbildades både i Tyskland och Skandinavien, der hos oss Spectator blef förebild för Dalins Argus (1732--34), den enda af frihetstidens tidningar, som efterlemnat ett varaktigare minne.