Read Runeberg

Nordisk familjebok · första upplagan

Adelsberg-grottan

Nordisk familjebok, 1:a uppl., band 1 (1876), sp. 131–132 · visa i originalet · läs på runeberg.org ↗

Adelsberg-grottan, en vid byn Adelsberg, emellan Triest och Laibach belägen, mycket besökt grotta, märkvärdig genom sin längd och sin mångfald af vackra droppstensbildningar. Liksom de flesta grottor ligger äfven Adelsberg-grottan i ett kalkstensberg. Från en hvalfformig öppning i bergets sidosluttning sträcker hon sig 6 till 7 tusen fot inåt, och har med alla sina utgreningar en längd af omkring 18,000 fot. Den så kallade "gamla grottan" -- egentligen blott en sidogång, som nu sällan besökes -- var bekant redan i 14:de årh., men den öfriga delen af Adelsberg-grottan upptäcktes först 1818 och utgöres af en i medeltal 30--35 fot bred och hög gång, som dock på flere ställen uppnår mera än 100 fots höjd. Hon är på de flesta ställen beklädd med droppsten, som dels i spetsar och taggar nedhänger från taket, stalaktiter, dels uppspirar från golfvet i form af pelare och koniska toppar, stalagmiter. Alla dessa droppstensbildningar äro merendels rent hvita och glänsande, stundom gul- eller rödfärgade och halfgenomskinliga. Grottans håligheter och gångar hafva uppkommit genom den upplösande och förstörande förmågan hos underjordiskt rinnande vatten; man tror att hon är den forna kanalen eller bädden för floden Poik, som nu eger ett annat underjordiskt lopp djupare ned, vid sidan om grottan, såsom man vid besök i denna senare har tillfälle att iakttaga. -- Vid en vandring i Adelsberg-grottan kommer man först till ett 96 fot högt och 140 fot bredt rum, den s. k. "stora dômen", derefter till den ändå större och med plant golf försedda "danssalen". Hvarje annandag-pingst plägar man rikligt upplysa denna sal och låta en musikkår der spela upp till dans, hvari då både landtfolket i sina nationaldrägter och många af de talrike gästerna från när och fjärran pläga deltaga. Längre in, i ett vackert spetsbågshvalf, befinner sig den s. k. "orgeln", bestående af bländande hvita, ett tum tjocka stalaktiter, som likt orgelpipor äro ordnade tätt intill hvarandra; vidare kommer man till "grafven", "pelarkolossen", "röda hafvet" m. fl. samt -- 3,700 fot från ingången -- till "förhänget", en från väggen fritt nedhängande, tunn och genomskinlig droppstensmassa, som är veckad och liksom till hälften tillbakadragen samt till färgen hvit med en ljusröd bård nedtill. Ett lika långt stycke längre inåt ligger "Calvarieberget", en fristående, 180 fot hög kulle under ett ofantligt hvalf, som lyfter sig 50 fot öfver densamma. Här är grottans mest storartade och härliga plats. För det beundrande ögat visa sig här icke blott enstaka droppstenspelare och stalaktitdekorationer, utan äfven pelare till hundratal, många af väldiga dimensioner, och i alla färgöfvergångar, från bländande hvitt till mörkt rödbrunt. Från denna punkt utgrena sig flere gångar, af hvilka en leder till den omkring 1,000 fot längre bort belägna s. k. droppbrunnen. Der höjer sig från golfvet en bassinformad pelare, i hvilken en mängd nästan sammanhängande strålar af stora vattendroppar nedfalla från det 60 fot höga hvalfvet -- en företeelse, som är af stor effekt. Vid droppbrunnen tager den banade vägen slut. För en vandring dit och tillbaka till utgången åtgå vanligen omkring 6--7 timmar, till "förhänget" och tillbaka 2--4 timmar. E. E.