Adlerberg, en ursprungligen svensk ätt, som härstammar från ärkebiskopen i Upsala Olof Svebilius (f. 1624, d. 1700). Af hans söner, hvilka adlades 1684 och antogo namnet Adlerberg, blef den äldste genom giftermål egare af gods i Estland. Dennes son Erik, hvilken bosatte sig derstädes, blef stamfader för den ryska grenen af den Adlerbergska ätten.
1. Edvard Ferdinand Vladimir Feodorovitsch, grefve, rysk general och minister, sonson till förutnämnde Erik Adlerberg, föddes i Petersburg 1791. Han inträdde 1811 i rysk krigstjenst och deltog i fälttågen 1812--14. 1817 utnämndes han till adjutant hos storfursten Nikolai (kejsare 1825--55), hvilkens förtrogne han ständigt under dennes lifstid fortfor att vara. Från 1841 till 1856 förestod A. det ryska postverket och skall bland annat hafva infört lika postporto öfver hela riket (enligt Brockhaus' Conv. Lex.). Upphöjdes till grefve 1847 och blef 1852 minister för det kejserliga huset. Såsom sådan utöfvade han icke något egentligt inflytande på de politiska ärendena, utan intog snarare ställningen af en det kejserliga husets personlige vän, äfven efter Alexander II:s tronbestigning, oaktadt han ej kunnat gilla dennes reformsträfvanden. År 1872 lemnade A. sin ministerpost.
2. Alexander, den förres son, rysk general, minister för det kejserliga huset från 1872.
3. Nikolai, den förres broder, rysk general och sedan 1866 generalguvernör i Finland. Han öfvergick som ung från den Lutherska till den grekisk-katolska läran och gjorde en vallfärd till det heliga landet samt utgaf deröfver en beskrifning, författad på franska. Han deltog i Rysslands krig i Kaukasien, i ungerska kampanjen 1849 och i kriget mot vestmakterna 1853--56.
1. Adlerbeth, Gudmund Jöran, skald, lärd och statsman, född i Jönköping 1751 d. 10/21 Maj (enl. Jönköpings dopbok, som angifver hans förnamn till G. Georg). Hans fader var då notarie i Göta hofrätt, men tog afsked 1754 med assessors titel och flyttade till sin ätts stamgods, Ramsjöholm, beläget icke långt från Jönköping, i afsigt att sjelf taga vård om sina barns uppfostran. Der uppväxte Adlerbeth, undervisad af fadern, tills han 1768 sändes till högskolan i Upsala. 1771 begaf han sig derifrån till hufvudstaden och ingick i k. krigsexpeditionen, der han 1773 befordrades till både kopist och kanslist. I Upsala hade hans vittra anlag skaffat honom inträde i sällskapet Apollini Sacra; i Stockholm blef han ledamot af modersamfundet Utile Dulci och redan sistnämnda år genom skalden G. F. Gyllenborg, hvars ynnest han vunnit genom sin fria öfversättning af Racine's Iphigénie, föreställd för Gustaf III och införd i den krets af vitterhetsidkare, som fick njuta af denne konungs förtroliga umgänge. Samma år blef han ledamot af Musikaliska akademien, hvars sekreterare han en tid var. 1774 fick han ledsaga konungen på resor inom landet och utnämndes 1778 till riksantiqvarie och till konungens handsekreterare. 1783 gjorde han honom följe på resan till Italien, hvarunder han föredrog både ministeriella och inrikes ärenden. 1786 blef han ledamot så väl af Svenska akademien vid hennes stiftelse, som af Vitterhets, historie och antiqvitetsakademien samt erhöll i den senare sekreterarebefattningen, med hvilken riksantiqvarie-sysslan och vården om myntkabinettet nu förenades. 1787 blef han kansliråd, 1788 medlem af Vetenskaps-akademien. 1793, året efter Gustaf III:s död, fick A. på anhållan afsked från sekreterareplatsen i Vitterhets-akademien och dermed förbundna beställningar. Vid kanslikollegiets upplösning, 1801, fick han plats i det s. k. kanslersgillet.
Adlerbeth var i det offentliga lifvet verksam icke blott såsom ämbetsman: han tog äfven med intresse del i sin tids riksdagsförhandlingar. Vid de båda revolutions-riksdagarne 1789 och 1809 spelade han en hedersam och framstående rol. Den 21 Februari 1789 uppträdde Gustaf III sjelf såsom ständernas ordförande på rikssalen, lät föredraga den s. k. Förenings- och säkerhetsakt, som stadgade enväldet, och gjorde emot gällande lag proposition om att hon genast skulle antagas. De ofrälse stånden läto förmå sig att samtycka dertill, men adeln vägrade, och Adlerbeth lyckades genom ett tal förmå konungen att låta detta stånd taga saken i öfvervägande på riddarhuset. -- Om tillkomsten af det fria statsskicket år 1809 har Adlerbeth stor förtjenst. Han var då en af de mest verksamme och inflytelserike ledamöterna i konstitutionsutskottet och i tryckfrihets-komitén, hvilka utarbetade de nya grundlagarne. Till följd af sitt stora anseende hos adeln genomdref han den nya regeringsformens skyndsamma antagande utan tidsödande strider. Samma år utnämndes han till statsråd och friherre. 1815 erhöll han på begäran afsked från statsrådsämbetet. Han bevistade ännu 1817 års riksdag såsom ordförande i expeditionsutskottet. Den 7 Oktober 1818 afled han stilla i sitt bokrum på Ramsjöholm.
Adlerbeths obundna stil är enkel, bestämd och klar, men något torr. Hans vetenskapliga afhandlingar vittna om lärdom och smak. Hans åminnelsetal äro sanna och flärdfria. Hans Historiska anteckningar (I--III; efter en handskrift på Trolle Ljungby utg. 1856--57) omfatta tiden 1771--1807; största delen skildrar 1789 års riksdag och slutet af Gustaf III:s regering. Författarens omdöme om denne konung är vida strängare, än hvad man skulle vänta af en man, som stod honom så nära och alltid egde snillekonungens stora ynnest. Men Adlerbeth var icke blott vitterhetsidkare och konungens välbetrodde ämbetsman, utan äfven fosterlandsvän och patriot -- i sin tids mening, d. v. s. i någon mån partiman. Han hatade godtycke och envälde och stod synbarligen i sådant förhållande till den adliga oppositionen, att detta mycket bidrog att färglägga hans teckningar. Fersen beundrar han; lagman Spaldencreutz, "oppositionens bäste talare" år 1789, var hans moders brorson. Äfven andra i konungens vittra umgängeskrets, deribland Adlerbeths vänner Nils von Rosenstein och Johan Gabriel Oxenstjerna, delade, åtminstone en tid, adelsoppositionens tänkesätt. För öfrigt egde Adlerbeth hvarken som statsman eller som författare något omfattande snille, men var utmärkt genom den varmaste fosterlandskärlek, grundliga kunskaper, stor samvetsgranhet, parad med en någon gång öfverdrifven varsamhet: egenskaper, som framlysa äfven i hans memoirer.
Adlerbeth var en af vårt lands främste dramatiske skalder på sin tid. Hans skådespel äro i den då herskande franska smaken väl anlagda och utförda. Ingiald Illråda anser Hammarsköld öfverträffa Leopolds Oden och vara vår bästa originaltragedi från förra seklet. Operan Cora och Alonzo uppfördes vid den. kongl. teaterns invigning 1782 och vid dess half-sekelsfest 1832. Bland Adlerbeths skaldestycken äro i synnerhet några s. k. skaldebref och psalmer värda att framhållas. Berömdast är han såsom poetisk öfversättare. Så väl Voltaires Oedipe som Racines Iphigénie en Aulide hafva genom förenkling och fri behandling samt införandet af körer blifvit till väsentlig del hans egna verk. Hans tolkning af Tasso är hvarken öfversättning eller imitation, utan en sammandragen bearbetning, som likväl framflyter i ganska lediga former. Genom sin fria öfversättning af Eyvindr Skaldaspillers sång öfver konung Håkan väckte han uppmärksamheten på den fornnordiska skaldekonsten på en tid, då denna var förgäten eller missaktad. Det är dock i synnerhet genom sina metriska öfversättningar af Virgilius och Horatius samt Ovidii Metamorfoser, som Adlerbeth förvärfvat sig odödliga förtjenster om vårt språk och vår vitterhet. Han följde vid deras återgifvande strängt samma system, som uppställts af J. H. Voss, Tysklands förste mästare i öfversättningens konst. Hans företal till Aeneiden är den första säkra framställning af grunderna för svenska metriken. Adlerbeths klassiska öfversättningar äro förträffliga och täfla med dem af Voss i värde. I sina egna dikter har den svenska metrikens lagstiftare icke iakttagit samma regelstränghet: hans vers är stundom hård och sträf, någon gång felaktig. -- 3:dje uppl. af A:s poetiska arbeten utkom 1818. E. V. M.
2. Adlerbeth, Jakob, fornforskare, Götiska förbundets stiftare, den föregåendes son, föddes 1785 i Stockholm. Sedan han tagit magistergraden i Upsala, inträdde han på den civila tjenstebanan, der han 1818 blef förste expeditions-sekreterare i ecklesiastik-expeditionen, en befattning, som han bibehöll till sin död. Det namn A. förvärfvade, vann han icke genom sin verksamhet som ämbetsman, utan genom sitt arbete i svenska vitterhetens och fornforskningens tjenst. Han är nämligen den egentlige stiftaren af det i vår literaturs och odlings historia så vigtiga Götiska förbundet. Detta utgick från enskilda samqväm emellan några ungdomsvänner, hvilka på Adlerbeths förslag sammanslöto sig till ett vittert samfund "i afsigt", säger Geijer, "att genom en på samma gång rent vetenskaplig och poetisk behandling af fornnordiska minnen lifva kärleken för vår forntid och derigenom rena smaken samt i någon mån väcka en slumrande anda till medvetande". A. var städse den ledande mannen i detta samfund och en af dess verksammaste medlemmar. Hans namn såsom förbundsbroder var Rolf. Under signaturen --R-- skref han åtskilliga uppsatser i förbundets tidskrift, Iduna, samt utgaf bl. a. 1811 Edda eller Skandinavernas hedniska Gudalära. Öfvers. från danskan efter Nyerup (2:dra uppl. 1816, 3:dje 1829); Vaulundurs saga. Öfvers. från danskan (1812.) -- A. verkade med ifver för svenska fornforskningens väckande och höjande och var i allmänhet en nitisk kämpe för allt nationelt och fosterländskt. Död i närheten af Stockholm 1844.