Ærö, dansk ö, söder om Fyen. Jämte närliggande småöar utgör hon 1 1/2 qv.-mil. 11,863 innev. (1870). Fruktbar och skoglös. Hörde fordom till Slesvig, men kom genom, freden i Wien 1864 att tillhöra Danmark. Enda staden, Ærökjöbing, ligger på öns norra kust och räknade år 1870 1,583 innev., hvilka drifva handel och fiske.
1. Æschines, Grek. Aischines, grekisk talare, det macedoniska partiets talangfullaste förkämpe och i denna egenskap ifrigt motarbetad af sin store samtida Demosthenes, det fosterländska partiets förnämste ledare. Han var född i Athen 389 f. Kr. (enligt andra källor 391 l. 393). Efter att såsom yngling hafva biträdt sin fader vid undervisningen i en af denne hållen oansenlig skola och från 18 till 20 års ålder fullgjort den af lagen stadgade krigstjensten sökte han sin utkomst vid teatern och uppträdde mot betalning såsom skådespelare; men sedan han en gång till följd af ett missöde blifvit uthvisslad, lemnade han skådebanan och förtjenade sitt uppehälle såsom skrifvare, först hos den ansedde statsmannen och talaren Aristophon, sedermera hos den inflytelserike demokraten Eubulus, hvars politiska tänkesätt han tillegnade sig. Under dessa befattningar hade han godt tillfälle att rörande atheniensiska statsförfattningen och rättsväsendet förvärfva grundliga insigter, hvilka sedan kommo honom väl till pass. Äfven deltog han i flere fälttåg och skall i synnerhet hafva utmärkt sig i slaget vid Mantinea (362). Sin politiska vädjebana började Æschines år 348 såsom medlem af en beskickning, hvilken afsändes till Peloponnesus för att underhandla med Arkadiska förbundet. Vid detta tillfälle talade han ifrigt, men utan framgång, emot Filips inblandning i Greklands angelägenheter. Kort derefter inträdde dock en fullständig omkastning i hans politiska hållning. Då han följande året jämte Demosthenes deltog i en beskickning till Macedonien för att underhandla om fred, lät han fånga sig genom Filips ränker och förbindliga sätt. Enligt Demosthenes medverkade äfven mutor. Från den stunden var han den macedoniska politikens ifrigaste förespråkare och uppoffrade för att tjena Filips intressen både sin egen heder och sitt fäderneslands välfärd. Än tydligare framträdde hans högförrädiska handlingssätt vid en ny beskickning, hvilken afsåg att med Filip formligen afsluta den öfverenskomna freden. Æschines och hans följeslagare gåfvo nämligen genom uppsåtligt långt dröjsmål Filip tillfälle att i kriget vinna ännu flere fördelar, hvilka sedermera i fredsvilkoren upptogos såsom faits accomplis. Detta föranledde Demosthenes att i förening med Timarchus uppträda mot Æschines med en på högförräderi lydande anklagelse, hvilken Æschines sökte gendrifva genom en motanklagelse mot Timarchus. Denna rättegång, i hvilken Æschines segrade, grundlade den bittra och för hela Grekland skickelsedigra fiendskapen mellan honom och Demosthenes. Æschines fortfor att arbeta för Filips sak, och såsom pylagor, eller deputerad vid Amfiktyonernas sammankomst i Delphi (340), gaf han anledning till det andra s. k. heliga kriget, i hvilket Filip såsom utvald öfverfältherre i spetsen för 30,000 man framryckte ända mot Athen. Om sider, men för sent, öppnades nu hans landsmäns ögon för den verkliga syftningen af hans planer, och när den olyckliga utgången af slaget vid Chæronea (338) hade gifvit dödsstöten åt Greklands frihet, fick Demosthenes, trots Æschines' intriger, uppdraget att på statens vägnar hålla det sedvanliga liktalet öfver de i striden fallne medborgarne. Hans förbittring mot Demosthenes gaf sig kort derefter luft vid ett nytt tillfälle. Då nämligen Ctesiphon föreslog, att Demosthenes för sina stora förtjenster om fäderneslandet skulle offentligen belönas med en gyllene krans, sökte Æschines hindra detta genom en, under förebärande af vissa oformligheter i förslaget, väckt anklagelse mot Ctesiphon. Innehållet af detta i formelt hänseende mästerliga anklagelsetal är emellertid hufvudsakligen riktadt mot Demosthenes och afsåg att med ett slag alldeles krossa den hatade motståndaren. Af okänd anledning uppsköts rättegången i 8 år, ända till 330, då Demosthenes vann en glänsande seger genom sitt mästerliga tal Om kransen, hvari nedrigheten i Æschines' karakter och handlingssätt och hela hans föregående lifs försyndelser icke blott afslöjas i all sin nakenhet, utan äfven utmålas med öfverdrifvet starka, af en länge närd förtrytelse tillblandade, färger. Æschines, som vid omröstningen ej fick en femtedel af de afgifna rösterna, dömdes enligt gällande lag till tusen drachmers böter. Moraliskt tillintetgjord gick han i frivillig landsflykt först till Ephesus, sedermera till Rhodus, der han skall hafva lefvat såsom vältalighetslärare. Han uppgifves till och med såsom stiftare af den rhodiska talareskolan, som med afseende på stilens art intog en förmedlande ställning mellan attisk stränghet och asiatisk yppighet. Han dog på Samos 314.
Æschines' vältalighet tillhör den patetiska genren. Mästare är han, när hälst det gäller att tilltala sina åhörares passioner och att oemotståndligt rycka dem med sig. Deremot är den lugna och öfvertygande bevisningens konst icke egentligen hans starka sida och skulle i de flesta fall icke häller med framgång kunnat användas på den dåliga sak, som han förfäktade. Med så väl inre som yttre naturanlag var han rikligen utrustad och skulle med en mera metodisk utbildning, men framför allt med ädlare syftemål och bättre moralisk halt, sannolikt kunnat göra Demosthenes rangen stridig såsom antikens ypperste talare.
Af sina tal synes Æschines ej hafva i skrift offentliggjort mer än tre, hvilka vi ännu hafva i behåll: 1) det ofvannämnda talet mot Timarchus ; 2) ett med anledning af Demosthenes' förnyade anklagelse skrifvet försvarstal; 3) talet mot Ctesiphon. Dessa tre tal hedras af Photius med benämningen Gracerna, liksom Æschines' bref, af hvilka nio voro Photius bekanta, af honom kallas Muserna. De tolf bref, hvilka vi ega under Æschines' namn, äro oäkta. A. M. A.
2. Æschines, med binamnet Sokratikern, till skilnad från den förre, var en af Sokrates' trognaste och mest begåfvade lärjungar. Han berömmes i synnerhet för den trohet, hvarmed han upptecknade af Sokrates hållna samtal. I forntiden kände man sju sådana af honom författade Sokratiska dialoger; Tre dialoger, hvilka vi ännu ega under hans namn, äro understuckna och härröra sannolikt från senare sofister. A. M. A.