Afrika

*Afrika, sydvestra delen af Gamla verlden, forntidens Libyen och Ethiopien, är den tredje i ordningen af verldsdelarna till såväl storlek som folkmängd. Namnet A., för hvilket man ej funnit någon antaglig tydning, betecknade ursprungligen hos romarna före andra puniska kriget (218–201 f. Kr.) endast trakten omkring Kartago och utsträcktes först under kejsaretiden till att omfatta allt hvad romarna kände af denna verldsdel. A:s inre var länge okändt för européerna; det osunda och heta klimatet, icke minst på kusterna, bristen på hamnar och segelbara floder samt befolkningens hållning lade stora hinder i vägen för forskningen, hinder, som för stora områden ännu icke blifvit öfvervunna.

Storlek, läge, gränser. Den samlade massan af A:s fastland, de obetydliga kustöarna inberäknade, skattas till 29,207,100 qvkm. (deraf omkr. 2/3 n. och 1/3 s. om eqvatorn) eller med inberäkning af oceanöarna 29,832,360 qvkm. A., som sammanhänger med Asien genom det blott 115 km. breda, nu af en kanal genomskurna näset vid Sues, skiljes från Europa genom det 14 km. breda sundet vid Gibraltar och Medelhafvet samt sköljes i v. af Atlantiska hafvet och i ö. af Indiska hafvet och Röda hafvet. Verldsdelen har icke alltid varit skild från Europa, ty Sierra Nevada i södra Spanien stod en gång i förbindelse med Atlas, och ännu i den pliocena tiden hängde Tunisien samman med Sicilien och Italien. A. sträcker sig från 37° 20' n. br. (Ras Engela n. v. om Kap Blanco) till 34° 51' s. br. (Kap Agulhas) och från 17° 34' v. lgd (Kap Verde) till 51° 28' ö. lgd fr. Greenw. (Ras Hafun s. om Kap Guardafui). Dess längd i n. och s. utgör omkr. 8,000 km., dess största bredd i ö. och v. omkr. 7,600 km. Den allra största delen af dess område (22,5 mill. qvkm.) ligger inom tropikerna, så att A. är den varmaste af verldsdelarna.

Naturbeskaffenhet. A:s kuster äro mindre inskurna än någon annan verldsdels, och bristen på halföar af någon betydenhet är påfallande. Somal-landets stora horn sammanhänger genom en så bred bas med A:s hufvudmassa, att det knappast kan betecknas som halfö. Detsamma gäller om de i Nord-Afrika framspringande utbuktningarna Barka, Tunisien och Tanger. Af alla kontinenter är det endast Syd-Amerika, som i lika hög grad som A. saknar halföbildningar. Antalet vikar och bukter är likaledes ringa. Medelhafvet bildar blott en enda stor bukt med två förgreningar: Stora Syrten (Sidraviken) och Lilla Syrten (Gabesviken). Atlantiska hafvet bildar likaledes blott en bukt, Guineabukten, med Benin- och Biafravikarna. Mindre vikar på vestkusten äro Walvischbay och Angra Pequena samt längre ned S:t Helena bay och Taffelviken. Indiska hafvet bildar bl. a. Algoa- och Delagoavikarna; vid Adenbukten märkes Tadjuraviken och i Röda hafvet Adulis- l. Annesleyviken. Kusterna hafva endast få hamnar, och långa sträckor äro alldeles blottade på sådana. Kusternas beskaffenhet är vexlande. Klippig kust är öfvervägande vid Röda hafvet, likaså från Kap Guardafui till eqvatorn, från Delagoaviken till n. om Kapstaden, på flere sträckor af Nedre Guinea mellan mynningarna af Gabun och Kalabarfloderna, på några sträckor af Öfre Guinea och i nordvestra A. samt vid Medelhafvet, särskildt vid Rif i Marokko och på sina ställen i Algeriet, Tunisien och Barka. De mellanliggande kuststräckorna äro låga, delvis sandiga, vid Atlantiska hafvet särskildt kusten af Sahara och sträckan från Kap Frio ned till Olifantfloden och vid Medelhafvet sträckan från Tripolis till Nilens delta. Hela kustlängden utgör endast 27,638 km. (1 km. kust på 1,057 qvkm. land, i Europa 1 km. kust på 278 qvkm. land), hvaraf på Medelhafvet 5,254 km., på Atlantiska hafvet 10,840 km., på Indiska hafvet 8,584 km. och på Röda hafvet 2,960 km. På öar är A. jämte Syd-Amerika den fattigaste kontinenten. Medräknar man de oceaniska öarna, kommer blott 1/48 af verldsdelen l. 625,262 qvkm. på öarna. Till A. räknas följande öar och ögrupper: 1) i Indiska hafvet Sokotra, Sansibargruppen, Seychellerna, Amiranterna, Comoroöarna, Madagaskar, Maskarenerna (Mauritius, Réunion, Rodriguez) samt de obebodda vulkanöarna Nya Amsterdam och S:t Paul, Crozet-öarna och Kerguelen-öarna; 2) i Atlantiska hafvet Madeiragruppen, Kanarieöarna, Kap Verde-öarna och Guinea-öarna (Fernando Po, Principe, S:t Thomé, Annobom), Ascension, S:t Helena och Tristan da Cunha.

Höjdförhållanden. Utmärkande för A:s terrängförhållanden är dess enformighet. A. saknar visserligen hvarken snötäckta berg eller lågland, men inga mäktiga bergssystem eller vidsträckta lågslätter finnas, ej häller den omvexling af hög- och lågland, som utmärker Europa, Asien och Amerika. A. är, sedt i stort, en högslätt, betydligt högre i sydöstra delen, s. om en linie från Loanda till Kassala. Med den nyare tidens kännedom om A:s höjdförhållanden har man försökt beräkna landets medelhöjd, och ett medeltal af beräkningarna, som variera mellan 573 och 673 m., har gifvit 630 m. Från det sydligaste höglandet med en medelhöjd af 1,200 m. kommer man till Ngamisjöns bäcken, omkr. 800 m., derpå till vattenskillnaden mellan Sambesi och Kongo, 1,100 m., Kongobäckenet, 450 m., vattenskillnaden mellan Sjarifloden och Nilen, 600 m., Tsadbäckenet, 240 m., Sahara, 500 m., allt öfver hafvet, Libyska öcknens depressioner, 20 m. under hafvet och slutligen Atlasbergen, 900 m. öfver hafvet. Motsättningen är ännu större mellan ö. och v., emedan nästan alla de högre bergen i A. ligga ö. om 25° ö. lgd; i v. nå endast Kamerunberget och Atlasbergens högsta toppar 4,000 m. Karakteristiskt för A. äro randbergen, som gå parallellt med kusten och äro högre än de inre högslätternas medelhöjd. Dessa randberg äro särskildt framträdande i östra och vestra Syd-Afrika, i norra delen af Öfre Guinea, i Senegambien, i Marokko och Algeriet, vid Röda hafvet och Adenviken. Några egentliga stora lågland har ej A., men väl flere depressioner (sänkor under hafsspegeln), af hvilka följande äro de vigtigaste: Sjotten i Algeriet (Schott el Melrir, 31 m. under hafvet, Schott Gharsa, 21 m. u. h.), flere oaser i norra delen af Libyska öcknen (Aradsch, 70 m. under hafvet, Siwah, 30 m. u. h., Uttiah, 20 m. u. h., sjön Sittra, 25 m. u. h.), Birket el Kerun i Fajjum, 40 m. u. h., Bahr Assal, 174 m. u. h., sjön Alalebadd samt saltsteppen Deghed, 61 m. u. h. vid östranden af Abessinien.

Vid beskrifningen af de orografiska förhållandena börja vi norr ifrån med Atlas, som icke betecknar en sammanhängande bergskedja, men ett system af högslätter och isolerade berggrupper, som sträcker sig från Kap Nun till Kap Bon. Hufvudkedjan, marokkanska Atlas l. Höga A. (Idrar-n-deren), sträcker sig från Kap Ghir vid Atlanten mot ö.-n.-ö. till Djebel Ajaschi och består af en 30 km. bred hufvudkedja och flere mindre kedjor. Öster om Djebel Ajaschi öfvergår denna del af bergssystemet i en 80–170 km. bred högslätt, som fortsätter mot n. ö. och hvars norra sluttning i Algeriet är en med saltträsk (schott) betäckt högstepp, som i n. öfvergår i Tell, vidsträckta, bördiga sträckor vid Medelhafvet. Hufvudkedjan har en höjd af 1,000–2,000 m.; högsta berget är D. Ajaschi (4,500 m.) vid Mulujas källor, enligt Thomson Tamjurt (4,700 m.) Söder om hufvudkedjan och parallellt med den går den enl. Thomson 3,000–3,400 m. höga Anti-Atlas, som genombrytes af Wadi Draa. Atlasbergens södra sida i Marokko har en genomgående öckenlik karakter, med några oaser här och der. Atlassystemet i Algeriet sönderfaller i tre delar: Lilla Atlas l. Tell A. mot n., högstepperna med saltträsk och Stora l. Sahara Atlas. De till stor del med halfgräs bevuxna och delvis med saltträsk (sjott) betäckta högstepperna, hvilka saknas såväl i Marokko — utom tätt vid Algeriets gräns — som i Tunisien, hafva en höjd af 800–1,100 m. På deras södra rand ligger i Stora Atlas mot ö. D. Aures, hvars högsta toppar äro Chelia (2,310 m.) och Mahmel (2,306 m.). De norra randbergen, Lilla Atlas, sönderfalla i en rad mindre berggrupper, af hvilka tvänne äro lika höga som D. Aures. Det vilda berglandet Er Rif i norra Marokko utgör vestra delen af Lilla Atlas. Söder om Stora Atlas i östra Algeriet och Tunisien ligger en rad stora sjott, som närma sig Gabesviken och delvis ligga lägre än hafvet (se ofvan). Tunisiska Atlas går mot ö. i tvänne 600–800 m. höga kedjor, som sluta i Kap Blanco och Kap Bon. Dess högsta toppar nå icke öfver 1,600 m.

Sahara (se d. o.) är ingen enformig sandslätt med sanddyner, utan dess högslätter erbjuda en rik vexling, än isolerade bergpartier eller mäktiga berggrupper, än sanddyner och sandytor, än nakna, stenbetäckta trakter (»hamadas» och »serir»), än stepper och torra grästrakter eller oaser och odlingsbar jord. Ungefär midt i öcknen ligga tre stora bergs-system: tuaregernas bergland (Ahaggar), alplandet Air l. Asben och Tibesti l. Tu. Vester om tuäregernas land intill Atlanten, Senegal och Niger har Sahara karakteren af en »hamada» med sanddyner här och der. Midt i denna del af Sahara finnes ett lågland, bestående af ett på salt rikt sandfält af 100 m. höjd. Vid hamadans vestrand ligger berglandet Adrar, bestående af flere höjdsträckningar med mellanliggande breda, af sanddyner fyllda dalar, samt berglandet Taganet. Sanddynerna äro sällan öfver 100–150 m. höga, undantagsvis i Aregregionen 200–250 m., med en bas af 4–6 km. De hamada, som från Syrterna sträcka sig öfver Mursuk till Tibesti, samt Tibesti-kedjorna och deras förgreningar skilja vestra Sahara från Libyska öcknen. Denna höjer sig jämnt från Medelhafvet söderut, så att t. ex. Kufraoasen ligger 400 m. högt. Vid nordranden af Libyska öcknen ligga de ofvannämnda depressionerna och n. v. om denna trakt Barkaplatån (400–600 m.). Sydöstra delen af Libyska öcknen är en vidsträckt, stenig högslätt, med flere oaser s. om 28°. De flesta hamada och serir i Sahara bestå af lera, som ofta är hård som sten och af rödaktig färg. Dynernas sand har en gulbrun färg.

Söder om Sahara utbreda sig Sudans bördiga högslätter från Atlantiska hafvet till Röda hafvet. Såvidt man vet, höjer landet sig s. om Sahara och äfven österut från Senegambien. Genom Tsadsjöns bäcken delas Sudan i en östlig och en vestlig del. I den östra, i Darfur, finnas högre berg (Djebel Marrah, 1,830 m.), af vulkaniskt ursprung. Söder om Tsadsjön når Mendifberget (10° n. br.) en höjd af 2,000 m. och det vestligare Saranda 2,100 m. I vestra delen af Sudan ligger berglandet Futa Djallon, hvars toppar nå en höjd af 1,500 m. Söder om Benue-Sjaribäckenet sträcker sig till A:s sydspets det s. k. södra Hög-Afrika, som genom vattenskillnaden mellan Kongo och Sambesi delas i den central- och den syd-afrikanska högslätten. Den förstnämndas högsta berg ligga i trakten af de stora sjöarna: det snötäckta Ruvenzori (omkr. 5,600 m.), Gambaragara l. Gordon Bennettberget (4,600 m.), Elgon l. Ligonjeberget (4,300 m.), det snötäckta Likakisera (af okänd höjd), Mfumbiro (4,000 m.) och mellan Victoria Njansa och kusten de snötäckta Kilima Ndsjaro (6,130 m.) och Kenia (5,600 m.). Söderut till Sambesi har platån en höjd af omkr. 1,000 m., med berg, som flerestädes nå öfver 2,000 m., såsom Livingstonebergen n. om Njassa (2,400 m.), Rubehokedjan (2,100 m.), Milandschibergen (2,440 m.) s. om Sjirvasjön och Lokingabergen s. om Bangveolosjön. Högslättens vestra rand från Biafraviken till Kuanza bildas af med kusten parallella, till 1,800 m. höga randberg. Vid nämnda vik ligger det omkr 4,000 m. höga Kamerun. Den sydafrikanska högslätten har en medelhöjd af 1,200 m. och faller i afsatser ned mot hafvet i v., s. och ö. Tre randkedjor begränsa lika många terrasser. Ofvanför den nedersta, 80–100 m. höga terrassen ligga de båda andra: lilla och stora Karroo (den hårda jorden). Deras ockrafärgade jord, som består af sand och lera, är om sommaren hård som tegel, men efter regn och särskildt under regntiden smyckas den nakna karroon med blommor och förvandlas till böljande gräshaf. Vid nordranden af stora karroon ligga 1,500–1,800 m. höga kedjor (Roggeveld, Nieuweveld och Snieuwbergen med det 2,600 m. höga Kompassberget). Östligare ligga flere kedjor, af hvilka den högsta, Drakbergen (med Champagne Castle, 3,160 m. och Mont aux Sources, 3,400 m.), når fram till Limpopofloden; i Drakbergens nordligaste utlöpare når Mauchspitze en höjd af 2,660 m. Vestranden af syd-afrikanska högslätten bildas likaledes af terrasser och randberg, ehuru icke så utpräglade som på södra och sydöstra kusten; i vestra delen af Damara- och Hererolandet finnas bergtoppar af mer än 2,000 m. höjd. Kalahari innanför är icke, som den ofta kallas, en öcken, utan en stepp med endast få sandbetäckta ställen.

Vid östra randen af den central-afrikanska högslätten ligger Abessiniens alpland, som mot ö. stupar med branta klippväggar, medan sluttningen mot v. är långsträckt. De högsta topparna ligga i midten af höglandet eller närmare vestra sidan (Ras Daschan, 4,620 m., Buahit, 4,510 m.). Mot s. fortsättes det abessinska höglandet i berglandet Kaffa, med en medelhöjd af 2–3 tusen m. De sparsamma undersökningarna omedelbart s. om Kaffa synas konstatera att utlöpare derifrån sträcka sig till trakten af Rudolfsjön och sammanhänga med bergen kring de stora sjöarna. Äfven mot ö., vid Somal-halföns nordrand, fortsätter höglandet i en tämligen betydlig höjd bort mot Kap Guardafui. Norr om det abessinska höglandet längs Röda hafvets kust sträcker sig ända mot deltat ett af djupa klyftor och torra flodbäddar genomskuret randberg, hvars högsta topp är Dj. Soturba (2,100 m.) under 22° n. br.

Geognostiska förhållanden. Sjelfva grundstommen af A. utgöres af de till urformationen hörande kristalliniskt skiffriga bergarterna gneis, glimmerskiffer, hornblendeskiffer o. dyl. Öfver urformationen ligga på många ställen aflagringar af paleozoiska bergarter (devoniska l. siluriska): skiffer, qvartsit, kalksten, sandsten i södra Marokko, Sahara, Senegambien, Nil-landen. I Syd-Afrika kunna de massvis uppträdande sandstenarna icke säkert infogas i ofvannämnda system. Man kallar dem endast »kapformationen». Öfver densamma lagrar sig karrooformationen, likaledes af okänd ålder, måhända tillhörande trias. Den är mycket utbredd och betäcker en stor del af Central-Afrika, nästan hela Kongobäckenet, mellersta Syd-Afrika och stora sträckor af Öst-Afrika. Den är näst urberget den mest utbredda formationen i A. och uppträder nästan blott i form af grå och röda sandstenar. Dessa äro mest horisontalt lagrade och betinga derigenom slättens form i hela mellersta och södra A. En mängd eruptiv, diabas, melafyr genombryta den i s. och bilda i Kaplandet till följd af sin större hårdhet de högre topparna. Juraformationen är företrädd endast i Atlas och Abessinien, kritformationen i östra Sahara och på enstaka ställen vid kusterna. Tertiärsystemet är sällsynt (i Atlas, i nedre Egypten och vid kusterna), alluvium träffas vid flodmynningarna och vid mellersta Kongo och mellersta Kilen. Mycket utbredd är laterit, en tegelröd, porös jordart, en förvittringsprodukt af gneis och äldre skiffrar. Guldförande sand finnes särskildt i Senegambien, vid Niger och på Guineakusten samt i Kaffa. Den vulkaniska verksamheten är inskränkt till delar af Guineakusten, särskildt Kamerunområdet, och till östra delen af landet. Öfver Abessinien är utbredt ett väldigt täcke af eruptiv (basalt), verksamma vulkaner och varma källor finnas ännu vid dess östra rand; äfven Öst-Afrika har många slocknade vulkaner mellan Victoria Njansa och kusten; den största af dem är Kilima Ndsjaro (6,130 m.). — På nyttiga och värdefulla mineral är norra och centrala A. mycket fattigt. Utom jernmalmer, som bearbetas af njamnjam, fan, balunda o. a., äfvensom kopparmalm i Katanga är salt den vigtigaste produkten, ehuru långt ifrån allmän. Vid Ambriz på vestkusten n. om Loanda finnes kopparmalm; distriktet Cazengo i Angola eger rika jernmalmslager, som infödingar bearbeta på portugisiska regeringens bekostnad. I Stora Namalandet har anträffats tenn, bly, jern och koppar samt guld, men hittills ej i brytningsvärda mängder; deremot äro koppargrufvorna i Lilla Namalandet i Kapkolonien utomordentligt rika. Jern vinnes nästan öfverallt och nästan alla stammar förstå att bearbeta det. Vid nedre Sambesi intog guldet förr främsta platsen bland mineralen; dock har guldutförseln från trakten af Tete betydligt minskats; men i det sydligare Masjonalandet och Matabeles rike har Mauch 1871 uppvisat tillvaron af stora guldförekomster, hvilka det engelska sydafrikanska sällskapet 1890 skyndat att i storartad skala bearbeta. Det egentliga guldlandet, jämförligt med Kalifornien, är dock Transvaal. I Kapkolonien vid Kimberley fann man 1867 de första diamanterna, och sedan hafva dervarande diamantgrufvor hört till de rikaste på jorden. Dessutom hyser Transvaal jernoch kopparmalmer och Natal betydande stenkolslager.

Sjöar och floder i A. äro mycket ojämnt fördelade. Den n. om eqvatorn belägna delen har endast få insjöar att uppvisa, nämligen utom schotten i Atlaslanden och Fajjum i Egypten den grunda, till stor del träsklika Tsadsjön i Sudan, hvilken upptager Sjari och Komaduga (Waube) och saknar aflopp, men likväl har sött vatten; den mycket mindre Fitrisjön, i hvilken Batha mynnar ut; s. om Tsad det af Vogel upptäckta mellan Sjari och Binuë belägna Tuburiträsket, som under regntiden sväller ut till sjö; Tsana l. Tana i Abessinien på 1,755 m. höjd, genomfluten af Abai l. Blå Nilen; Assal l. Abhebaddsjön v. om Tadsjuraviken och Alalebadsjön nära Röda hafvet i en vulkanisk omgifning. Söder om Kaffa ligga Rudolfsjön och Stefaniesjön, båda utan aflopp. Nilkällorna äro Victoriasjön, Albert Edvardsjön och Albertsjön. Till Kongos system höra Tanganjika, Bangveolo, Moero, Upemba, Kissale, Landsji, Leopold II:s sjö och Mantumbasjön m. fl. Njassasjön sänder Sjire till Sambesi. Nära dess sydände ligger Sjirvasjön. I Syd-Afrika är Ngamisjön (930 m. höjd) den enda nämnvärda återstoden af ett större vattenbäcken. Utom denna och några saltsjöar har Syd-A. ytterst få och högst obetydliga, stillastående vatten.

Till följd af regnets fördelning upprinna nästan alla större floder i bältet mellan 15° n. och 15° s. br., såsom Senegal, Gambia, Niger, Kongo, Kuanza, Kunene, Sambesi, Nilen m. fl. mindre. Utanför detta bälte gifva endast de högre och derför nederbörden befordrande bergen, såsom Drakbergen i s. ö. och Atlasbergen i n. v., upphof till ansenligare vattendrag. Gemensamt för många af A:s större floder är att deras mellersta lopp är segelbart och deras nedre afbrutet af katarakter, der de måste genombryta platålandets randberg. Denna egenskap försvårar i hög grad inträngandet i kontinenten; dock hindrar den ej fullständigt samfärdseln, emedan floderna å ena sidan i sitt nedersta lopp bilda naturliga utfartsvägar, å andra sidan genom de farbara sträckorna mellan fallen underlätta samfärdseln i det inre af kontinenten. — De mellan tropikerna upprinnande floderna svälla starkt på bestämda tider, motsvarande regnperioderna, en företeelse, för hvilken Nilen varit bekant sedan forntiden. Många af de afrikanska flodbäddarna hafva intet vatten under den torra årstiden eller fyllas endast tillfälligt genom häftiga regn. Dylika regnbäddar träffar man icke endast i Sahara, Kalahari och öfriga torra landsdelar, utan mångenstädes inom de tropiska regnens bälte. Dessa regnbäddar bilda ofta, genom det under jordytan qvarstannande vattnet, yppigt grönskande oaser, som utgöra en egendomlighet för det afrikanska landskapet. Stora sådana regnbäddar äro Draa, Saura, Mia Igharghar i norra Sahara, Nosob i Kalahari och Stora Fiskfloden i Stora Namalandet.

Klimat. Beläget till största delen mellan tropikerna, har A. ett varmt klimat, ytterligare skärpt genom verldsdelens slutna form, dess nästan fullständiga brist på bukter, dess egendomliga terrängförhållanden och läge s. v. om Asiens stora öcken- och steppland, hvilket allt bidrager att utestänga hafvets tempererande och utjämnande inflytande. På grund af dessa omständigheter är A:s klimat starkt kontinentalt med stora ytterligheter. Med afseende på vind- och regnförhållandena visar A. en större regelbundenhet än någon annan verldsdel. Den tropiska zonens förherskande luftströmningar, passaderna, beherska nämligen större delen af kontinenten (30° n. – 30° s. br.), och nästan hela A. har derför antingen tropiska regn eller nästan alls intet regn; endast de nordliga kustlanden och en mindre del af Kaplandet stå under en annan regnregim, i det vinterregn der äro förherskande. Men bortsedt från dessa undantag sammanfaller regnet öfverallt med solens zenitstånd. Linien för den högsta årstemperaturen — den meteorologiska eqvatorn — skär A. ungefär under 5° n. br. På bägge sidor om denna linie, i det s. k. stilla bältet, inträffar derför två gånger om året regntid, som sammanfaller med solens två zenitstånd. Längre mot s. och n. inskränkes deremot regnet till sommarhalfåret, och året delas der i en regntid och en torr tid. Omkring vändkretsarna, der passaderna blåsa mest konstant och med största kraft, blir nederbörden sparsam eller uteblir t. o. m. alldeles, och der, mellan 17° och 30°, ligga ock de stora öcken- och stepplanden Sahara och Kalahari. Efter regnets fördelning under året indelas således A. i 5 klimatiska bälten: 1) vinterregnbältet längs Medelhafvet, 2) det norra regnlösa bältet (Sahara), 3) tropiska regnbältet, 4) södra regnfattiga bältet (Kalahari) och 5) södra vinterregnbältet.

Det norra vinterregnbältet eller Medelhafszonen, landsträckorna n. om 30°, har ett klimat, som starkt påminner om Syd-Europas: en relativt hög vintervärme, en varm regnlös sommar med öfvervägande nordliga vindar, ringa luftfuktighet och en djupblå, molnlös himmel. Typiskt utveckladt är detta s. k. Medelhafsklimat emellertid blott i kusttrakterna. Längre in i landet, på högslätterna och i Atlasbergen, modifieras klimatet i öfverensstämmelse med den tilltagande höjden på flere sätt. Den årliga medelvärmen ligger mellan 17° och 21,5° (Oran och Kairo), och skillnaden mellan sommar och vinter är omkr. 13°. De inre högslätterna (sjottregionen) utmärka sig deremot genom stora svängningar i temperaturen. Termometern stiger om sommaren till inemot 50°, men faller vintertiden under noll (stundom till – 12°). Snö är derför tämligen vanlig. Regnet är i Nord-Afrika starkt beroende af de förherskande vindarna. Under sommaren upphettas Sahara och Sudan starkt, och under inflytande deraf blåsa denna årstid öfver Medelhafstrakterna kraftiga torra nordanvindar. Sommaren blir derför mer eller mindre regnfattig, mer ju längre man kommer österut. Luften är samtidigt ovanligt torr och genomskinlig, och en molnlös, präktigt blå himmel hvälfver sig öfver det varma landskapet. Endast längst ut mot v. är luften fuktig, och starka dimmor från hafvet äro vanliga. Om vintern deremot faller nederbörd, beroende af det låga lufttryck, som denna tid bildar sig öfver Medelhafvet. Men förhållandet är långt ifrån lika gynsamt på alla ställen, och särskildt aftager regnet starkt mot ö. Regnmängden är i Alger 710 mm., i Alexandria 220 mm., men redan något sydligare, i Kairo, knappt 30 mm. Östligare, längs Röda hafvet, uteblir regnet stundom alldeles flere år. Regnet faller i Nord-Afrika öfverallt i korta skurar, och den tid det verkligen regnar är derför endast ringa. Medelhafskusten hemsökes ofta af torra stoftförande och brännande heta öckenvindar (scirocco, samum, chamsin), oftast kanske under tiden från Febr. till Juni. Få trakter på jorden egna sig bättre än Sahara och Libyska öcknen att åskådliggöra den oerhörda betydelse, som klimatet har för ett lands utseende. Sahara är nämligen icke, såsom man förr antagit, en gammal hafsbotten, utan det är en meteorologisk bildning, hvars hela öckenlika karakter, hvars sanddyner och kulturfientliga jord ära resultat uteslutande af dess egendomliga klimat och framförallt af dess nästan totala brist på regn. Om sommaren hvilar ett lågt lufttryck öfver Sudan; öfver Sahara blåser derför en kraftig nordöstpassad, som förhindrar bildning af de små cykloner med uppstigande luft, hvilka äro vilkor för regn i dessa trakter. Icke häller vinterregnen norr ifrån förmå i regeln tränga in i Sahara, ty om vintern ligger öfver öcknen ett högt lufttryck, och i den centrala delen inträffa denna årstid antingen vindstilla eller svaga vindar, som mot s. efter hand öfvergå i nordöstpassaden. Då lufttrycket alltså icke under någon årstid gynnar den uppstigande luftens rörelse, hvaraf nederbörd är beroende, blir följden att Sahara är ytterst regnfattigt, ehuru icke, som man förr antog, fullkomligt regnlöst. Söderifrån tränga de tropiska regnen tillfälligtvis fram till Tibesti och Air, medan omvändt Tassilis och Ahaggars bergland stundom indragas i vinterregnbältet i n. Luften är ytterst torr, och då det skyddande hölje af vattenånga, som eljest reglerar jordens uppvärmning, saknas, är solstrålarnas verkan sommartiden oerhördt stor, medan omvändt utstrålningen vinternätterna kommer termometern att falla djupt. Dagvärmen stiger sommartiden till öfver 50° i skuggan, sanden upphettas till bortåt 70°, men nätterna utmärka sig för en uppfriskande svalka, och om vintern sjunker natt-temperaturen stundom under – 5° och bäckarna i oaserna täckas af en tunn isskorpa.

Ungefär under Bornus breddgrad ligger sydgränsen för den egentliga öcknen, och den stora steppen vidtager, genom hvilken öfvergången sker till Sudans mimosaskogar och dermed till de tropiska regnens zon, bestående af ett nordligt och ett sydligt sommarregnbälte och ett mellan dessa liggande område med helårsregn. Det förstnämnda, ungefär mellan 17° och 5° n. br., synes i sina regn- och vindförhållanden hafva en utprägladt monsunartad karakter. Vintertiden ligger det lägsta lufttrycket ungef. under 5° n. br. och under denna tid — Sudans torra tid — blåsa öfverallt nordöstliga torra passadvindar. Men efter hand som solen närmar sig norra vändkretsen, flyttar linien för det lägsta lufttrycket sig mot n. (till omkr. 17°), passaden upphör och aflöses af sydvestliga monsunvindar, som från Guineabukten blåsa in öfver land och nå fram ända till Abessinien. I norra Senegambien blåser nordöstpassaden ännu åtta månader af året, men ju längre man kommer mot s., dess svagare och kortare blir dess makt, och i södra Senegambien spårar man den endast då och då under de fyra vintermånaderna. Hela den öfriga tiden herskar sydvestmonsunen, som medför regn. I Gorée (14,5° n. br.) börjar regntiden omkr. d. 1 Juli, sydligare inträder den tidigare, i Sierra Leone (8° n. br.) redan i början af April. På samma sätt växer också nederbörden (från 1/2 m. i n. till 3 m. och deröfver i s.). Äfven inne i landet faller denna tid mycket regn, och öfver hufvud hela det inre A. liknar denna tid en fullständig park med utomordentligt rikt växt- och djurlif, men är i hög grad osundt. Den högsta temperaturen inträffar i regeln före regntiden. Trakterna mellan 12° och 16° n. br. äro i det hela mycket varma. Medeltemperaturen ligger mellan 33° och 37°, och maxima på inemot 50° förekomma icke sällan, ja längs kusten af Röda hafvet stiger lufttemperaturen stundom till 56° C. Dessa trakter höra ock till de varmaste på jorden. — Trakterna s. om 5° n. br. hafva dubbel regntid eller rättare helårsregn med maxima omkring de tider, då solen är i zenit. Vår kunskap om dessa trakters klimatiska förhållanden är i många hänseenden högst ofullständig, dock synes detta bälte innefatta på vestsidan Öfre och Nedre Guinea till inemot Kongos mynning, på östsidan Somalkusten, de engelska och tyska besittningarna till något s. om Sansibar och i det inre Kongoflodens mellersta lopp samt trakterna kring de stora sjöarna. På vestkusten äro i regeln sydvestliga vindar förherskande, dock blåser icke sällan mellan Nov. och Mars harmattan, en ytterst torr och stoftförande östanvind. I Gabun, under eqvatorn, är tiden från Juni till midten af September den torraste tiden, derefter börjar den stora regntiden, som i Jan. och Febr. får ett mindre afbrott. Från Mars till slutet af Maj infaller den lilla regntiden, men ingen månad är fullt regnlös. Höga temperaturmaxima förekomma sällan, men luftens stora fuktighet gör t. o. m. en värme på 30° ytterst tryckande. Regnmängden är i Gabun omkr. 2,7 m., men aftager starkt mot s. Trakterna omkring Kongos mellersta lopp hafva enligt Stanley betydlig nederbörd, men högslätten omkring de stora sjöarna mindre. I öfverensstämmelse med den betydliga höjden är temperaturen icke hög och skillnaden mellan den varmaste och den kallaste månaden är blott 2 grader (Aug. 20°, Mars 22°). Men skillnaden mellan dagoch natt-temperaturen är ingalunda ringa (i Juli mellan 34,5° och 10°). Längs östkusten hafva vindarna närmast en monsunartad karakter. Regntidens början sammanfaller i Sansibar med solens zenitafstånd (4 Mars och 9 okt.). Under den stora regntiden (Mars–Maj) blåser sydöstmonsunen, under den lilla (Okt.–Jan.) nordöstmonsunen. Mellantiden karakteriseras af skiftande vindar. Årets medelvärme är 26,5°, regnmängden mycket varierande (1,2–4 m.). Söder om eqvatorn blir vinterhalfåret efter hand mer och mer regnlöst, och redan något s. om Sansibar befinna vi oss i det södra sommarregnets bälte. Detta område når på östkusten ända ned till A:s sydspets, på vestkusten deremot blott till Kap Frio (19° s. br.). Söder derom blir kusten nästan alldeles regnlös, och först på andra sidan om Oranjefloden kommer regnet åter, men tillhör der vintertiden. Skälet till denna olikhet mellan öst- och vestkusten ligger dels i de förherskande vindarna, dels i de längs kusten gående hafsströmmarna. Längs östkusten går den varma Kapl. Mosambikströmmen. Den varma fuktiga luften föres af de året igenom förherskande östanvindarna in öfver landet, och då kusten på de flesta ställen är hög, blir nederbörden betydlig och klimatet mycket jämnt. Efter att sålunda hafva afgifvit sin mesta fuktighet till kustbergen förmå vindarna i de inre delarna af landet framkalla endast en sparsam nederbörd. Luften blir mycket torr, och temperaturförhållandena få i öfverensstämmelse dermed en kontinental prägel med stora ytterligheter i värme och köld. Längs vestkusten herska öfverallt från Kap till Sierra Leone sydvestliga vindar. Genom att blåsa öfver den kalla Benguelaströmmen längs kusten afkylas de starkt, gifva anledning till dimmor, men bringa intet regn öfver landet. Kusten blir derför i synnerhet mot s. nästan fullständigt regnlös och der, mellan 17° och 30°, träffas det mot Sahara svarande södra regnfattiga bältet (Damaraland, Stora Namaland och Kalahari). När regn någon gång faller, är det nästan alltid förenadt med åskbyar från öster. — Längst i s. v. afslutas A. af ett vinterregnbälte, omfattande vestra Kaplandet och Lilla Namalandet. Såväl vind- som regnförhållanden beherskas af det öfver det södra Atlantiska hafvet hvilande höga lufttrycket. Om sommaren ligger detta långt mot s. (under omkr. 40°). Denna årstid blåsa i Kap kraftiga sydöstvindar, men då dessa afgifvit all sin fuktighet till sydöstkustens berg, förmå de icke bringa regn. Vintertiden förändras lufttrycksförhållandena öfver Atlantiska hafvet, det barometriska högtrycket skjuter sig mot n., och Kaplandet bestrykes denna årstid af nordvestvindar, som bringa fuktig luft. Nederbörden är i Kapstaden 650 mm., nordligare, i Lilla Namalandet, aftager regnmängden starkt (200–300 mm.), och detsamma gäller också när man öfver Zwarteveld stiger upp på Karroo (340 mm.). Under inflytande af vestkustens kalla ström får Kapstaden en tämligen kylig sommar (Jan. 20,6°), medan omvändt nordvestvindarna om vintern hindra temperaturen att sjunka djupt (Juli 12,6°). I landets inre förekomma i öfverensstämmelse med den torra luften stora svängningar i temperaturen. Sommartiden stiger värmen på Karroo till 49°, medan omvändt stillastående vatten vintertiden täckas med is och de högre bergtopparna äro snöklädda, Men klimatet är utomordentligt sundt, lungsot synes okänd och engelska läkare sända bröstsvaga patienter till Kaplandet med förvånande resultat.

Växtverlden. I öfverensstämmelse med de klimatiska zonerna kan A. delas i 5 vegetationsbälten: 1) de ständigt gröna trädens zon i Nord-A.; 2) norra öcken- och steppbältet i Sahara, Libyska och Nubiska öcknen samt Kordofan och Somal-landet; 3) tropiska regnens område (ungefär till 17° och 24° s. br.; 4) södra öcken- och steppområdet samt 5) de ständigt gröna trädens zon i Kaplandet. Norra A. utgör icke något afslutadt helt, utan bildar tillsammans med de europeiska och asiatiska Medelhafslanden, ett växtgeografiskt rike, som i klimatiskt hänseende karakteriseras af en lång, varm, regnlös eller nästan regnlös sommar och en mild vinterregntid. I öfverensstämmelse dermed har vegetationen en framträdande torrhetsprägel. Karakteristisk för Nord-A. såväl som för Syd-Europa är småskog, hufvudsakligen sammansatt af ständigt gröna buskväxter, med styfva, läderartade, ofta glänsande blad, såsom myrten, lager, oliv, ek, buxbom, cistusarter, arbutus, terebinter m. fl. Af barrträd äro Aleppotallen (Pinus halepensis) och en cederart (Cedrus atlantica) de märkligaste. Mellan norra och södra hufvudkedjan af Atlas ligger en steppregion med styfva steppörter, bl. a. espartogräset, artemisia-arter och chenopodiacéer. — Vidsträckta, alldeles vegetationslösa sträckor finnas i Sahara på de nakna bergytorna (hamada), grusfälten (serir) och sanddynerna, men flodbäddarna (wadi) och oaserna utveckla en öfverraskande rik flora; i synnerhet på dalbottnarnas kanter uppträda icke sällan snår af Astragalus, Nitraria, Calotropis och en mängd gräs. Säf och tamarisker nå stundom högt öfver kamelryttarens hufvud. Karakteristiska äro vidare bladlösa ginstbuskar (Retama), chenopodiacéen Traganum, koloqvinten (Citrullis colocynthis), flere från norra Sudan inträngande acacia-arter m. m. Många öckenväxter utmärka sig genom kort lifslängd, andra genom meterdjupt i marken nedträngande rötter; många skydda sig mot faran att förtorka genom reduktion af bladytorna eller genom utbildning af köttiga väfnadsdelar, många äfven genom afsöndring af hygroskopiskt salt. Oasernas mest karakteristiska träd är dadelpalmen, hvars sydgräns sammanfaller ungefär med Saharas. Utom henne tränger blott en enda palmart (Hyphaene Argun) från tropikerna in i Nubiska öcknen. Sporadiskt förekommer i enstaka oaser eufratpoppeln (Populus euphratica). — Till öckenzonen ansluta sig i s. i Kordofan grässtepper med rikare element af den tropiska skogs- och savannfloran, såsom framförallt den gaffelgreniga dumpalmen (Hyphaene thebaica). Äfven på den östafrikanska kusten, i Somallanden, utveckla sig, ofvanför den torftiga strandvegetationen, i synnerhet på bergsterrasserna, öckensteppens egendomliga vegetationsformer, såsom köttiga, kandelaberlika euphorbiéer, aloë- och acacia-arter, en giftig apocyné (Adenium) med kägellik stam.

Det afrikanska tropiska bältet utmärker sig framför Asiens och Amerikas tropiska trakter genom högre temperatur och mindre nederbörd, hvarför vegetationen synes mindre rik och omvexlande. Skogar af äkta tropisk prägel uppträda företrädesvis i det centrala sjöområdet äfvensom i Guinea och i norra Kongo-området. Med enstaka träd, såsom i synnerhet baobab och andra bombacéer, bevuxna savanner äro utmärkande för Sudan, södra Kongo-området och Sambesis flodområde. Baobab l. apebrödsträdet, som till habitus liknar en jättestor ek, tillhör området mellan 17° n. br. och 18–24° s. br., men saknas i de tropiska skogarna. Till en del åtföljes det af den äfven i södra Asien utbredda palmyrapalmen (Borassus flabelliformis), som ej går så långt söderut som baobab. Karakteristisk för Guinea är oljepalmen (Elaeis guineensis), hvars utbredningsområde går österut till vattenskillnaden mellan Niger och Kongo och söderut till Angola. På Loangokusten äro tofsträd (såsom Pandanus candelabrum) bestämmande för landskapets utseende. Längre in växer den af negrerna utomordentligt högt skattade kolanöten. Vid öfre Nilen, i Nigerområdet och vid Kongo växa Papyrus och det för sin lätta ved utmärkta ambakträdet (Herminiera elaphroxylon). Galleriskogar kanta ofta vattendragen, vidsträckta savanner och sumptrakter åtskilja de slutna skogsbestånden. De tropiska lianernas och epifyternas prakt är rikast utvecklad i urskogarna i den fuktiga vestern i närheten af eqvatorn. De feberalstrande kusterna kantas liksom öfverallt inom tropikerna af mangroveskogar.

Ett öfvergångsområde mellan den tropiska floran och Kaplandets förekommer på östkusten mellan Delagoaoch Algoavikarna, der tropiska former, såsom cycadéer, köttiga euphorbiéer, en dadelpalm (Phoenix reclinata) o. a. blanda sig med karakteristiska kapväxter (Podocarpus, Widdringtonia, Calodendron o. a.).

Från baobabs sydgräns (18° s. br. i v. och 24° i ö.) sträcker sig det regnfattiga stepp- och öckenområdet nästan till A:s sydspets, hvilken åter gynnas af en rikligare nederbörd. Den af södra vändkretsen genomskurna kalaharisteppen företer delvis bilden af en dyster ödemark. Endast efter nederbörd betäckes marken af en art vattenmelon (Acanthosicyos horrida), hvars frukter lemna menniskor och djur en välkommen förfriskning. Kalaharisteppens vegetation består företrädesvis af taggiga buskar och gräs; en af dass underbaraste växtformer är Welwitschia mirabilis. Rikare gräsmarker, här och der äfven skogsbestånd af acaciaarter, utmärka Oranjefristaten och Transvaal, medan högslätten s. om Oranjefloden frambringar endast en torftig buskvegetation af ljungväxter och evighetsblommor (Helichrysum, Eriocephalus o. a.). En smal landremsa från mynningen af Oranjefloden till Olifantfloden och Zwarteveld, den under den torra årstiden dystra och företrädesvis med taggiga buskar (Acacia detinens, Giraffae o. a.) bevuxna karroo, prunkar efter regn i en rik blomsterflora af pelargonier, oxalidéer och en mängd köttiga buskväxter.

Kaplandets ständigt gröna växtzon är inskränkt till sydvestspetsen af kontinenten och går på östkusten småningom öfver i den tropiska. Timmerskogar med jättestammar af Podocarpus, Elaeodendron, Crocoxylon, Curtisia o. a. kläda företrädesvis sydkusten mellan Gauritz- och Krommefloden. Kaplandets öfriga flora utmärker sig genom ett utomordentligt stort antal endast der förekommande proteacéer, ericacéer, pelargonier och Succulentae, såsom Mesembryanthemum och Aloë. Lägre buskgrupper af blågrön färg bestämma landskapets utseende.

Af öarna har egentligen endast Madagaskar med Maskarenerna och Seychellerna en mera sjelfständig flora, i det omkr. 100 slägten äro endemiska. För öfrigt visar dess vegetation slägtskap såväl med södra och östra A. som med Indien. Réunion och Rodriguez utmärka sig genom stor rikedom på ormbunkar, deribland många trädlika (Cyathea). På Seychellerna finnes en fjäderpalm (Lodoicea sechellarum) med mycket långsamt (på omkr. 10 år) mognande frukter.

Antalet inhemska kulturväxter synes i A. vara mindre än i Asien. Flere i A. vidt utbredda nyttiga växter, såsom bananer, flere jamsrotarter (Dioscorea), jordnötter (Arachis) o. a., kunna betraktas som införda. Bland sädesslag af afrikanskt ursprung står främst kafferkorn (Andropogon Sorghum), som enl. Körnicke härstammar från A. halepense och nu är utbredt i alla varma land. I Abessinien odlas såsom brödfrukt teff (Eragrostis abyssinica och E. pilosa). Huruvida negerhirs (Pennisetum spicatum) och dagussa (Eleusine Tocussa) äro af inhemskt ursprung är ovisst. Deremot äro jordbönan (Voandzeia subterranea) och kaffebusken (Coffea arabica och C. liberica) säkert ursprungliga alster af den afrikanska jorden.

Djurverld. Den afrikanska kontinenten med tillhörande öar tillhör tvänne skilda djurgeografiska regioner, den palearktiska och den etiopiska. Till den förra och närmast till Medelhafsregionen, som i Europa omfattar landen s. om Pyrenéerna, Alperna och Balkan samt vestra Asien, höra de till Medelhafvet gränsande delarna af Nord-Afrika ungefär till vändkretsen. Faunan visar i sina väsentliga drag stor öfverensstämmelse med sydeuropeiska typer, hvilket låter förklara sig genom en i jämförelsevis sen tid befintlig landförbindelse mellan Spanien och Marokko samt mellan Tripolis och Sicilien jämte Malta. Resterna af denna landbrygga, som tillät fri kommunikation för landdjuren mellan Syd-Europa och Nord-A., spåras ännu i en från Sicilien-Malta samt från Tripolis utgående submarin bank. Karakteristiska däggdjur i Nord-A. äro magoten, svinet, hjorten, dofhjorten, fåret, geten, vissa antiloper, springråttan, piggsvinet, björnen, gräflingen, stinkgräflingen, vargen, sjakalen, öckenräfven, zibetkatten, genetten, en mängd fladdermöss, näbbmöss o. a. Bland foglarna spela några gamarter och ett stort antal vadare och simfoglar, flamingo, ibis, hägrar, träskonäbbar, pelikaner, ormhalsfoglar hufvudrollen. Jämte så afgjordt palearktiska former som de ofvannämnda däggdjuren finnas äfven medlemmar af den etiopiska faunan, såsom lejon, leopard, hvilka kunna hafva invandrat från de eqvatoriala delarna af A., hvarvid man för öfrigt ej får glömma att t. ex. lejonet ännu i historisk tid förekom i Europa, t. ex. i Grekland. — Gränsen mellan de båda regionerna utgöres af Sahara, hvars norra del tillhör den palearktiska och södra den etiopiska. Ehuru i det stora hela samma fysikaliska förhållanden i klimat, terräng och växtlighet råda på stora områden, hvilka förutsätta en mycket vidsträckt utbredning af de enskilda djuren inom den etiopiska regionen, kan man äfven der uppvisa underafdelningar, näml. den öst-, vest- och sydafrikanska samt madagassiska subregionen. Af dessa är den sistnämnda, som omfattar Madagaskar, Maskarenerna, Seychellerna och Comoro-öarna, den bäst begränsade och kan måhända betraktas som särskild region. Om ock den etiopiska regionen är liten i jämförelse med den palearktiska, eger den dock, hufvudsakligen till följd af den rika vegetationen inom en stor del af området, en större mängd af de mest olikartade stora djur än något annat lika stort område. Synnerligen karakteristiska äro däggdjuren; såsom representanter för den äkta afrikanska faunan kunna af denna klass nämnas den afrik. elefanten, den afrik. noshörningen, flodhästen, vårtsvinet, en mängd antiloper, af hvilka specielt ett antal arter är begränsadt till södra delen, vidare buffeln, med flere arter, giraffen, kamelen, zebran, jordsvinet, af gnagare taggråttan (Acomys) och springharen (Pedetes), af insektätarna snabelmöss och guldmullvadar, en mängd fladdermöss och vampyrer, af apor babianer, markattor och framförallt gorillan och chimpansen. I den tropiska vestkustens flodmynningar finnes lamantinen. Det till den etiopiska regionen hörande A. är märkligt genom de däggdjur det eger, men icke mindre utmärkt genom saknaden af eljest vidt utbredda och äfven i det till palearktiska regionen hörande Nord-A. delvis förekommande djurtyper; sådana felande grupper äro björnar, hjortar, getter, får och egentliga svin. Anmärkningsvärd är den mängd, i hvilken vissa arter af däggdjur förekomma, särskildt de stora växtätarna elefanten och flodhästen. Trots alla förföljelser, som visserligen gjort elefanten sällsynt på stora områden, der han förr var allmän, finnes han ännu i stora hjordar i Central-Afrikas skogar, och flodhästen bebor i stort antal alla floder i det eqvatoriala vattenrika A. Äfven antiloparterna och zebrorna förekomma mångenstädes i stora hjordar. Bland A:s foglar är den afrikanska strutsen en af de märkligaste. Karakteristiska steppfoglar äro för öfrigt trappar, frankolinhöns (Pternistes), stepphöns (Pteroclidae) och ormfalkar (Gypogeranini). Papegojorna äro svagt representerade. Deremot är skogen rik på märkliga sparffoglar; några af dem, såsom bananätarefoglarna (Musophagidae), musfoglarna (Colius), trädhärfoglar (Irrisor) och oxhackare (Buphaga), finnas endast i A. Papegojorna ersättas delvis af präktigt färgade skäggfoglar (Capitonidae), som A. eger i 7 egendomliga slägten, hvilka täfla i färgprakt med glansstararna, och i stället för kolibrierna träda de små, brokiga honingssugarna (Nectarinia), och paradisenkan (Vidua) är en ännu mer karakteristisk form. För det öfvervägande flertalet af de europeiska flyttfoglarna är den afrikanska kontinenten vinterqvarter; i allmänhet hålla dessa foglar till på A:s kustland, och en stor del kommer alls icke öfver Nord-Afrika; icke få tränga dock, såsom Emin pasja visat, långt in i kontinenten och välja eqvatoriallanden till vinterqvarter. — Af A:s reptiler äro ett par pytonormar, den egyptiska glasögonormen, hornormen o. a. karakteristiska för A.; likaså bland ödlorna flere varnödlor, kameleonter och ringödlor. Den farligaste och mest utbredda af krokodiler är Nilkrokodilen, som bebor sötvattnen från Nilen och Senegal till Kap; i Vest-A. uppträda dessutom den kortnosiga alligatorkrokodilen (Crocodilus frontatus) och pansarkrokodilen. — Af amfibier finnes uteslutande i A. det till groddjuren hörande slägtet Dactylethra, som bildar en egen familj. Karakteristiska fiskar äro slägtena Mormyrus och Gymnarchus, darrmalen och slammfisken (Protopterus annectens). Bland de afrikanska landsnäckorna må nämnas arterna af slägtet Achatina, bland de största af alla landsnäckor, närmare 20 cm. långa. Bland insekterna spela termiter och getingar en hufvudrol; tsetseflugan nästan omöjliggör på grund af sina för hästar och hornboskap farliga styng resor genom de trakter, der hon uppträder. Bland skalbaggarna märkes den väldige goliat (Goliathus regius). Ett besvärligt plågoris är den från Syd-Amerika till A. införda sandloppan. Af den afrikanska maskfaunan är Guinea- l. Medinamasken mest bekant.

Befolkning. Statistikernas beräkningar af folkmängdens storlek variera högst betydligt, emedan alla säkra beräkningsgrunder saknas. Den för ett par årtionden sedan antagna slutsiffran på 200 mill. och derutöfver anses nu allmänt för hög. Vanligen stannar man vid 150–180 mill. Wagner-Supan (»Die bevölkerung der erde», VIII, 1891) antaga omkr. 168 mill. (med öarna, utan öarna 164 mill.), Ravenstein (i Silva Whites »The development of A.» 1890) antager endast 127 mill. Visserligen hafva de oberörda hednalanden i Central-A. ännu en stark befolkning, men de muhammedanska landen i n. äro svagare befolkade och i de helt eller halft af muhammedanerna kufvade hednalanden är befolkningen ganska ringa. På gränsen mellan islam och hedendomen möter man folkbrist till följd af slafjagterna, och äfven på de eljest tätt befolkade kusterna af negerlanden har innevånareantalet minskats genom den i århundraden bedrifna slafutförseln, hvars storlek kan beräknas till minst 50 mill. Folkmängdstätheten är enligt Wagner-Supan för hela A. 5 pr qvkm., för norra A. 7 (nedre Egypten 241), mellersta Sudan 18, vestra Sudan och öfre Guinea 16, britiska besittningarna 3; Sahara, särskildt Libyska öcknen, och sydvestra A. äro svagast befolkade (0,2–0,4 pr qvkm.), ja delvis alldeles folktomma.

För att i antropologiskt-etnografiskt hänseende kunna noga gruppera A:s folkstammar och språk saknar man ännu tillräcklig kännedom. Ett särskiljande på grund af färg och annan kroppsbeskaffenhet visar sig i enskildheter lika litet tillförlitligt som när språket tages till utgångspunkt. Många folkstammar, i synnerhet i n. ö., hafva utbytt sitt ursprungliga språk mot ett främmande, i allmänhet det arabiska; dessutom hafva de stora folkvandringarna och statshvälfningarna, som egt rum sedan de äldsta tider, haft till följd en stark blandning och ömsesidig inverkan af flere språk på hvarandra, hvilka derigenom nu synas beslägtade, ehuru de från början ej varit det.

A:s befolkning tillhör fyra stora folkgrupper l. raser: medelhafsrasen (kaukasiska), negerrasen, hottentotternas och buschmännens samt, på ett ringa område, den malajiska. Medelhafsrasen bebor Nord-A. och en del af östkusten samt sydspetsen och är representerad af alla sina tre stammar: hamiter, semiter och indoeuropeer. Till hamiterna, hvilkas utbredning är inskränkt uteslutande till A., höra egypterna, berberna jämte de utdöda guancherna, bedsja, somal, danakil och galla. De forna egypterna representeras nu mer eller mindre rent af bondbefolkningen vid Nilen, fellaherna, renast af städernas kristna befolkning, kopterna. Fellaherna äro muhammedaner och deras språk arabiska, så att de i språkligt hänseende icke längre kunna räknas till hamiterna, Mera typiska exempel på hamiterna äro deremot berber-stammarna, som bebo Atlasbergen och en del af Sahara. De äro alla muhammedaner och hufvudsakligen nomader med hjordar af kameler och får. Bedsja bebo stepptrakterna mellan den nubiska delen af Nilen och Röda hafvet och äro till största delen nomader. Till dem sluta sig bogos i bergen n. v. om Massaua samt Abbessiniens äldsta befolkning agau och falasja. Vid sydvestra kusten af Röda hafvet intill Bab-el-mandeb bo danâkil, begränsade möts. af galla, som bo dels i, dels s. om Abessinien mellan 8° n. br. och 3° s. br. De nordliga galla-stammarna äro muhammedaner eller abbessinska kristna, de södra hedningar. I århundraden hafva de legat i fejd med sina grannar sómal, hvilka bebo hela den efter dem uppkallade halfön mellan Adenviken och Indiska hafvet från Bab-el-mandeb till Tanafloden. De äro sannolikt ett blandfolk med mycket semitiskt blod i sina ådror.

Semiterna äro (frånsedt judarna) representerade af endast två folk: araberna och abessinerna. De förre uppträda väl icke i något stort antal, men de hafva dock haft en ofantlig betydelse för hela Nord-A. och en del af Öst-A. derigenom att de påtvingat den äldre befolkningen i dessa trakter sin religion, sin kultur och sitt språk. Abessinerna äro afkomlingar af en skara himjariter, som några århundraden före vår tideräknings början lemnade sitt fädernesland Syd-Arabien och koloniserade det midt emot liggande Abessinien. De äro kristna, men bilda ett alldeles särskildt kyrkosamfund.

Indoeuropéerna uppträda endast som kolonister vid kusterna: fransmän i Algeriet, portugiser i nedre Guinea och Mosambik, engelsmän i Kaplandet och holländare (boers) i de sydafrikanska republikerna.

Den andra stora folkgruppen i A. äro negrerna, hvilka man på grund af språket delat i äkta negrer (Sudan-negrer) och bantunegrer (kafferfolk). De förstnämnda bebo A. s. om Sahara mellan ungefär 5° och 15° n. br. från Atlantiska hafvet i v. t. o. m. Hvita Nilens vattenområde i ö. jämte tvänne från detta bälte åt n. och s. utgående utsprång, af hvilka det förra sträcker sig mellan 12° och 22° ö. lgd från 15° till 25° n. br., det senare intränger mellan 35° och 37° ö. lgd i bantuområdet från 5° n. br. till 5° s. br. På grund af språkets olikhet skilja negrerna sig i en mängd stammar, från hvilka några språkforskare, bl. a. Fr. Müller, vilja afsöndra fulbe samt njamnjam och monbutto v. om Hvita Nilen, kwafi och masai s. om eqvatorn m. fl. jämte nuba i Nildalen till en särskild språkstam, nubarasens (se vidare Negerspråk och Negrer). Bantunegrerna, bantufolken l. kafferfolken intaga hela A. s. om de af negrerna bebodda områdena med undantag af sydvestra delen. Dit höra bl. a. kustkaffrerna s. om Sambesi (med sulukaffrerna), tsjuanafolken v. och n. v. om de förra, herero, v. om de förra, kongofolken, vid vestra kusten i nedre Guinea, mosambikfolken, mellan Njassa och Mosambikkanalen, sansibarfolken n. om de förra samt en mängd stammar i Kongos flodområde och kring de stora sjöarna (se vidare Kaffrer).

Till de äldsta ursprungliga folken i A. höra hottentotter och buschmän, som fordom innehade hela A. s. om Kunene och Sambesi, men nu äro inskränkta till vestra delen af sydspetsen till 19° s. br. Det är ännu oafgjordt huruvida de i det inre af kontinenten af resande anträffade dvärgfolken, som hvarken idka åkerbruk eller boskapsskötsel, utan hufvudsakligen lefva af jagt och tillfälligtvis af fiske, såsom batua vid Sankuru, wambuti vid Ituri, akka, s. om Uëlle, obongo omkring Ogowe m. fl., böra anses för en sprängd urras eller tillhöriga buschmännen. — Till den malajiska rasen höra hova, det herskande folket på Madagaskar; till denna ras hänför Mullens äfven sakalava derstädes, hvilka Peschel och Fr. Müller räkna till bantufolken.

Ratzel, som uttalat sig för de afrikanska folkens asiatisk-australiska ursprung, påpekar, att klubba, båge och spjut äro gemensamma för båda, och att båda öfva träsnideri och tillverkning af lerkärl. Vissa föremål, såsom trummorna med öfver dem spända och genom snören förenade trumskinn, äro t. o. m. ännu på Havaii förvillande lika de afrikanska formerna. Att en stenålder fordom var utbredd öfver hela A. talar likaledes för detta antagande. Kännedomen om jernet har säkerligen med mycket annat tagit vägen från Egypten och vestra Asien till södern. Äkta egyptiska urbilder för verktyg, musikinstrument o. a. finna vi hos de sydligaste stammarna i verldsdelen, och den materiella och andliga kulturen står högre i det inre än i de mera periferiska landskapen.

De enskilda folkens karakter är utomordentligt olika, om man ock kan urskilja gemensamma grunddrag, som äfven, om ock med mångfaldiga förändringar, gifva sig tillkänna i det yttre, såsom i tatueringen, utbrytande eller tillspetsning af tänder, omskärelse, läpparnas och öronens prydande, det barnsliga begäret efter prydnader (halsband af glasperlor, arm- och benringar, konstfull uppläggning af håret o. s. v.). Byggnadssättet är högre utveckladt endast i Sudan; vanligen bestå boningshusen af halmoch lerhyddor.

Hvad familjeförhållandena angår, är polygami vanlig öfver nästan hela A.; antalet qvinnor utgör merendels en mätare af mannens rikedom, ty qvinnan köpes och är mannens slafvinna och lastdjur, om också qvinnorna hos några bantufolk intaga en högre ställning. Hos många folk gäller som arfslag att efter en höfdings död icke hans son, utan hans broder eller systerson tager arf efter honom. Slafveri är en urgammal institution; men de fleste slafvarna äro krigsfångar eller röfvade.

Styrelsesättet är i alla inhemska stater mer eller mindre despotiskt. De flesta riken hafva uppstått genom eröfring. Derför har flerestädes ett privilegieradt stånd och dermed ett feodalsystem utbildat sig, hvilket emellertid ofta förpliktar endast till deltagande i krigståg, som åligger alla fria. Vida utbredt är det sannolikt ursprungliga patriarkaliska styrelsesättet med ärftliga höfdingar öfver små områden; ja hela landsträckor vid Nilen, i Sudan, i Central-Afrika och längre söderut sakna större statsbildningar. Dock har stundom, såsom hos hottentotter och lundafolken, yttre fara ledt till större statsförbund. Denna splittring har i väsentlig grad underlättat europeernas besittningstagande af stora områden.

Religion. Der icke islam och kristendomen funnit insteg, herskar nästan öfverallt rå fetischdyrkan. Några folk synas sakna hvarje religiös föreställning, hvarje aning om ett lif efter detta, så t. ex. buschmännen; deremot offra kaffrerna åt sina förfäders andar. I tron på en fortvaro efter döden finna vi en förklaring till många drag af grymhet, slagtande af slafvar, t. o. m. hustrur, gåfvor af mat och dryck åt den döde o. s. v. Föremål för den religiösa tron äro goda och onda andar, hvilka hedras under form af djur och gudabilder af alla slag, och åt hvilka man offrar äfven menniskor. Presterna äro tillika läkare, spåmän och trollkarlar, hos kaffrer och hottentotter äfven regnmakare. Hvarje sjukdom, hvarje dödsfall tillskrifves illvilliga fienders hexeri, och gudsdomar afgöra öfver en anklagads skuld eller oskuld. Gent emot denna vilda, grymma hedendom har islam åstadkommit ett väldigt framsteg i negrernas hyfsning och bildning. Islam är utbredd öfver hela Nord-A. samt i Sudan och en stor del af Öst-A. Kristendomen, som före midten af 7:de årh. var utbredd öfver hela Nord-A., men sedan undertrycktes af islam, har fortlefvat endast hos kopterna i Egypten och i Abessinien. Missionen, den katolska såväl som den protestantiska, arbetar öfverallt vid kusterna och äfven i hjertat af kontinenten. Enligt Grundemann (»Die entwickelung der evangelischen mission», 1890) arbeta på hela kontinenten och öarna i den protestantiska, kyrkans tjenst 9 tyska, 13 engelska, 10 amerikanska, 5 oberoende (mest amerikanska), 2 holländska, franska och svenska (rätteligen 3) samt 1 holländskt och 1 finskt missionssällskap. De hafva anlagt öfver 600 missionsstationer, på hvilka verka omkr. 700 missionärer. Deras skolor besökas af 650,000 lärjungar. Sällskapens utgifter uppgå till omkr. 30 mill. kr. Derjämte är den katolska missionen verksam i hela A.

Näringar. Medan några folk, såsom buschmännen och många stammar i det inre, hafva jagten uteslutande till näring, och andra, såsom kaffrer, masai, sómal, galla, tuarik, herero och nama, äro nomadiska herdefolk, lefver större delen af jordbruk, som ofta är förenadt med boskapsskötsel, hos några folk dock endast fjäderfäafvel. Olika hirsarter, durra, majs och maniok äro jämte jordnötter de vigtigaste och de mest utbredda växter i tropiska A. Endast i s. och n. odlas europeiska sädesslag. Af industrigrenar finna vi nästan öfverallt tillverkning af lerkärl; icke så allmänt utbredd är konsten att garfva hudar, men väl flätning af mattor och korgar. Flerestädes i Sudan förstår befolkningen att på enklaste vis framställa jern och stål. Väfning och färgning äro inskränkta till enskilda trakter. Men ju större framsteg ett afrikanskt folk gjort i yttre civilisation, dess obetydligare blir dess egen produktionsförmåga, ty genom den europeiska industrien qväfves den medfödda efterapningsdriften.

Politisk indelning. Af verldsdelens hela areal, omkr. 29 mill. qvkm., komma omkr. 18 mill. qvkm. på stater och riken af inhemskt eller turkisk-arabiskt ursprung och europeiska kolonier, återstoden, 11 mill., är delad mellan en otalig mängd samhällen utan någon egentlig politisk organisation. Till de inhemska negerrikena höra ö. om Senegambien Wassulu med Futa Djalon, Massina och Segu, vid Guineakusten republiken Liberia och despotierna Asjanti och det numera under franskt protektorat stående Dahome, mellan Niger och Binuë hausastaterna Sokoto, Gando, Nupe och Adamaua, i det inre af kontinenten i sjöområdet Unjoro, Uganda, Muata Jamvos rike (Lunda), Msidis, Kasongos och Kasembes riken samt Barotse-Mabundariket. — Staterna af turkiskt eller arabiskt ursprung eröfrades eller bildades nästan alla på den arabiska folkvandringens tid genom islams svärd. Vid stränderna af Medelhafvet funno de muhammedanska härskarorna urgamla statsbildningar, i hvilka de ingöto sin anda och kultur; s. om Sahara segrade de endast småningom öfver den hedniska negerbefolkningen. Till dessa stater höra Egypten, Tripolis, Marokko, det koptisk-kristna Abessinien, Mahdis rike i Nubien, Bornu, Bagirmi och Wadai. — De europeiska kolonierna hafva nästan alla framgått ur handelsföretag. På enstaka faktorier följde större grupper af nybyggen. Med början af 1880-talet grepos de flesta stora europeiska kulturmakterna af kolonialfeber och begär att vinna så stora stycken som möjligt af de politiskt maktlösa landen i A., så att man med rätta kan tala om A:s delning såsom en för århundradets slut epokgörande tilldragelse. Impulsen dertill gafs af flere faktorer, bl. a. behofvet af nya marknader för den europeiska industrien, upprättandet af Tyska riket samt nutidens stora upptäckter i A. Medan för endast ett tjugutal år tillbaka väsentligen endast kusterna och dem närmast liggande land t. o. m. efter en jämförelsevis ringa måttstock voro föremål för kolonisationssträfvanden och bestämda fordringar på höghetsrätt från de europeiska makternas sida, uppdrager man nu gränser djupt inne i kontinenten genom områden, som för några årtionden sedan på kartorna lemnades hvita såsom alldeles okända. A:s delning har gifvit anledning till afslutandet af en följd traktater mellan europeiska regeringar inbördes samt mellan dessa och infödda afrikanska höfdingar öfver större och mindre landsträckor, hvilka sedan som kolonier under olika form, protektorat och intressesferer blifvit bragta eller med tiden skola bringas under europeiskt maktområde. Den ifrågavarande rörelsen, hvarigenom de oberoende afrikanska staterna begränsas och deras antal minskas, pågår ännu i dag, gränsregleringar företagas litet emellan, men vår kännedom om det inre är öfver hufvud ännu så bristfällig, att de resp. områdenas ytinnehåll och, ännu mindre, folkmängd endast tillnärmelsevis och icke alltid det kunna angifvas. — I likhet med Supan (i »Die bevölkerung der erde», VIII, 1891) kan man inordna den senare tidens territoriella förändringar under fyra hufvudgrupper: landen vid öfre Nilen och de stora sjöarna, vid Nigerfloden, vid Kongofloden och i Syd-A. Hvad de förstnämnda angår, blefvo Egyptens utrymmande af Sudan 1883 och Kartums fall 1885 af stor betydelse och kunna betraktas som utgångspunkt för vigtiga koloniala tilldragelser. På kusterna af Röda hafvet och Adenviken, vägen till Indien, inträdde stor liflighet, från engelsk, fransk och italiensk sida. Understödt af England, besatte Italien Massaua 1885, som blef början till kolonien Eritrea. Italien afslutade 1889 en traktat med Abessinien, som blef ett italienskt protektorat. Mahdistkrigen hafva stängt den naturliga ingångsporten till landen v. om öfre Nilen och de stora sjöarna, nämligen Nildalen, och Sansibar blef i stället utgångspunkten för färder till dessa nejder. Tyskarnas första landförvärf i dessa nejder 1885 berörde engelsmännens intressen, och ett britisk-östafrikanskt sällskap bildades 1887 som motvigt mot det tysk-afrikanska sällskapet. Det tysk-engelska fördraget 1890 bragte klarhet både i ställningen vid kusten och vid de stora sjöarna. 1891 träffades en överenskommelse mellan England och Italien om gränserna i somal- och gallalanden. Mellan England och Frankrike slöts 1887 en traktat om besittningarna vid Adenviken.

I landen vid Nigerfloden täfla fransmän och engelsmän om inflytandet, men äfven Tyskland intager sedan 1884 en vigtig ställning, mindre genom besittningen af Togo än genom Kamerun, emedan denna kolonis handelsvärde är förknippadt med det fria tillträdet till mellersta Sudan. Frankrike framträngde från Senegal mot ö., England från Nigermynningarna mot n. Faidherbes program: Senegals utsträckning till Niger, beherskar sedan början af 1880-talet Frankrikes politik; med förvånansvärd energi drager det de öfre Nigertrakterna inom sitt maktområde och sluter så den ring, som förenar Senegal med Slafkusten (Porto Novo, Popo och Dahome). Sedan 1885 har England genom sitt Nigersällskap utsträckt sitt inflytande öfver hausastaterna. 1889 träffades visserligen en öfverenskommelse med Frankrike rörande begränsningen af intressesfärerna mellan Niger och Tsadsjön, men dermed var lösningen ej gifven. Allt tydligare framträder sträfvan att göra hela vestra hälften af Nord-A. till fransk, att samla Algeriet, Tunisien, Senegal, landen vid öfre Niger och franska Kongo till ett helt; förslagen om jernväg genom Sahara stå i förbindelse dermed.

Den egendomligaste tilldragelsen i A:s nyare historia är upprättandet af den stora neutrala Kongostaten 1885, ett resultat af Stanleys epokgörande resa genom A. 1874–77, hvilken i viss grad kan sägas hafva gifvit impulsen till våra dagars starka utveckling af kolonialsträfvandena i A. Kongostatens upprättande medförde afslutandet af en rad gränstraktater mellan denna stat samt Frankrike och Portugal. — I Syd-A. är det i synnerhet England, som gjort stora framsteg. Ett mäktigt parti i England uppställde fordran: England till Sambesi, och redan 1888 slöt sig den britiska regeringen till detta program genom att förklara området mellan Betsjuanaland och Sambesi för britiskt skyddsområde och utfärda fribref (1889) för det britisk-sydafrikanska sällskapet. Men derigenom råkade man i konflikt med Portugal, som sökte göra upptäckarens flere århundraden gamla rätt gällande. De engelska anspråken växte, och den djerfva tanken bröt sig väg: sjöområdet måste blifva britiskt, Englands makt sträcka sig från Kap till Nilen — skotska missionssällskapets fleråriga arbete vid Njassasjön fick utgöra skälet. Sitt fulla förverkligande fick ej denna plan, emedan öfverenskommelse träffades 1890 mellan England och Tyskland samt 1890 och 1891 mellan England och Portugal, hvarigenom England måste afstå från att se sina besittningar i n. ö. och s. förenade. Portugals kolonier Angola och Mosambik blefvo en gång för alla skilda och Tyska Sydvest-A:s östgräns bestämdes.

Följande siffror rörande de europeiska makternas besittningar (kolonier och protektorat under olika form) äro mycket sväfvande; för flere protektorat och kolonier äro icke blott gränserna alldeles obestämda, utan trakterna så obekanta, att ytinnehåll och folkmängd icke ens approximativt kunna uppgifvas.

Engelska kolonier och besittningar: Gambia 10,690 qvkm., 50,000 innev., Sierra Leone 71,900 qvkm., 75,000 innev. (ensamt för kusten), Guldkusten 100,190 qvkm., 1,5 mill. innev. (1891). Lagos 3,430 qvkm., 85,600 innev. (1891), Nigerterritoriet och Oljeflodsprotektoratet obestämda, Kapkolonien 571,690 qvkm., 1,609,980 innev. (1892), Walfish bay och kustöarna 1,320 qvkm., 768 innev. (1891), Basutoland 31,490 qvkm., 218,902 innev. (1891), Betsjuanaland 173,150 qvkm., 60,376 innev. (1891), Sambesiområdet och brit. Central-Afrika tills. 1,665,310 qvkm., 1,350,000 innev., Natal 42,920 qvkm., 543,865 innev. (1891), Sululand 24,650 qvkm., 145,436 innev. (1891), Sansibar och Pemba 2,560 qvkm., 210,000 innev., Öst-Afrika obestämdt, Uganda 39,500 qvkm., 100,000 innev., Somalkusten obestämdt, Sokotra 3,579 qvkm., 12,000 innev., Ascension 88 qvkm., 140 innev., S:t Helena 123 qvkm., 4,116 innev. (1891), Tristan da Cunha 116 qvkm., 52 innev. (1893), Mauritius m. m. 2,812 qvkm., 394,000 innev.

Franska kolonier och besittningar: Algeriet och algeriska Sahara 797,770 qvkm., 4,174,700 innev., Tunisien 99,600 qvkm., 1,5 mill. innev., Senegal med protektorat 400,000 qvkm., 1,1 mill. innev., franska Sudan obestämdt, franska Guinea obestämdt, Slafkusten, Dahome och Benin obestämdt, franska Kongo obestämdt, Obock med Tadsjura och Kubbet obestämdt, Réunion 1,980 qvkm., 167,847 innev. (1890), Mayotte 366 qvkm., 8,708 innev. (1890), Komoroöarna 1,606 qvkm., 53,000 innev., Diego Suarez, Nossi-Bé, S:te Marie de Madagascar och Madagaskar 591,967 qvkm., 3,5 mill. innev., Nya Amsterdam och S:t Paul, 73 qvkm.

Tyska besittningar: Togo obestämdt, Kamerun 493,600 qvkm., 3,5 mill. innev. Tyska Sydvest-A. 831,000 qvkm., 200,000 innev., Tyska Öst-A. 941,000 qvkm., 2,9 mill. innev.

Portugisiska besittningar: Madeira 815 qvkm., 135,000 innev., Kap Verdeöarna 3,851 qvkm., 111,000 innev., Guinea 37,000 qvkm., S:t Thomé och Principe 1,080 qvkm., 21,000 innev., Angola 1,3 mill. qvkm., 19,4 mill. innev., Mosambik 770,000 qvkm., 800,000 innev.

Italienska besittningar: Eritrea 247,300 qvkm., 195,000 innev., Abessinien 508,000 qvkm., 4,5 mill. innev., Somalkusten obestämdt.

Spanska besittningar: Presidios 35 qvkm., Rio de Oro obestämdt, Kanarieöarna 7,273 qvkm., 291,625 innev. (1887), Fernando Po 1,998 qvkm., 25,000 innev., Annobom, Corisco, Elobey etc. 32 qvkm., 5,000 innev.

Kongostaten kan anslås till 2,250,000 qvkm., 14 mill. innev.

Sydafrikanska republiken 308,560 qvkm., 489,300 innev., Swasiland 18,140 qvkm., 64,000 innev., Oranjefristaten 131,070 qvkm., 207,500 innev. (1890).

Handel och samfärdsmedel. A:s förnämsta produkter på verldsmarknaden äro palmolja, palmkärnor, företrädesvis från vestkusten, kopra, kautsjuk, hartser, elfenben, kaffe, strutsfjädrar, diamanter och guld (företrädesvis från Syd-Afrika), kryddnejlikor (från Sansibar), färg- och andra träd. Kaplandet, Natal, Egypten och Algeriet, der européer sedan länge varit bosatta, föra i marknaden i synnerhet ull och bomull, de båda senare äfven spanmål, Mauritius, Réunion, Natal och Egypten socker, Transvaal guld, Kapkolonien diamanter. Om också genom europeiska krigsskepps vaksamhet utförseln af slafvar öfver hafvet från vestkusten numera väl är alldeles omöjlig och på östkusten mycket begränsad, fortgår slafhandeln i det inre ännu, och stora landsträckor äro nästan ödelagda genom arabiska slafjägares förderfbringande verksamhet, hvilka genomresa hela kontinenten. Det afrikanska jernvägsnätet är ännu ganska obetydligt: år 1893 (enl. »Mouvement géographique») 10,749 km., nämligen i Egypten. 1,718 km., i Algeriet 3,080, i Tunisien 320, i Senegal och franska Sudan 432, i Kongostaten 40, i Angola 125, i Kapkolonien och Natal 4,050, på Réunion 200, på Mauritius 106, i Transvaal 300, i Oranjefristaten 200, i Mosambik 168, i Eritrea 10 km., hvarjämte jernvägar byggas i tyska och britiska Öst-Afrika. Jernvägar äro så mycket nödvändigare som endast två strömmar, Kongo och Niger-Binuë, kunna användas som vattenvägar något längre stycke in i kontinenten. Några andra floder kunna endast delvis trafikeras. Ångbåtar gå på några af de stora sjöarna. Telegraflinierna hafva en längd af omkr. 100,000 km. Kablar förbinda A. med de öfriga verldsdelarna, och kusterna anlöpas mer eller mindre regelbundet af ångfartyg. Mellan ändpunkterna af jernvägs- och ångfartygslinierna äro samfärdsmedlen primitiva. I Nord-A. till Sudan användes kamelen som rid- och lastdjur, i Syd-A. är den tunga oxvagnen det bepröfvade transportmedlet. Hästar och mulor användas i Syd-A. nästan endast för postvagnen. I vestra A. är ridoxen ett ganska mycket begagnadt resemedel; i nordöstra A., i Somal- och Gallalanden möjliggöras resor genom hästar och kameler, i mellersta Öst-A. ersättas dessa af åsnor. I Lunda och Loango begagnas bärstol, men packning och varor måste der såsom i större delen af det centrala tropiska A. föras af långsamt marscherande, dyrbara bärarekaravaner. Penningsorter och bytesmedel äro egendomliga. På vestkusten och långt in i Sudan samt i Sansibar gäller den i Österrike präglade Maria-Theresia-thalern med årtalet 1780, på hela östkusten och i Abessinien den indiska rupien och i tyska Öst-A. den af Tyska Östafrikanska sällskapet slagna rupien. Jämte de af européerna slagna mynten har inhemskt jernmynt af olika form stor utbredning. I hela vestra Sudan användas kaurisnäckor som värdemätare, i södra Sudan och Abessinien salt i stänger, i många trakter bomullstyg, glasperlor, jern- och mässingstråd. Dertill komma eldhandvapen, ammunition o. s. v. Guld (guldstoft), ehuru det förekommer flerestädes, användes ej som värdemätare, utan säljes som annan handelsvara. Öfverallt söka höfdingarna upptaga tull, i slafvar eller varor.

Upptäcktshistoria. Forntidens kännedom om A. grundade sig väsentligen på berättelser om eröfringståg och sjöfärder. Redan mycket tidigt företogo egyptiska konungar krigståg uppför Nilen, och enligt Herodotos' uppgift skall Neko hafva uppdragit åt feniciska skeppare att kringsegla A., hvilket de ock gjorde. Kartagern Hanno seglade omkr. 470 f. Kr. längs vestkusten ned till Sierra Leone. Ehuru Pomponius Mela 50 f. Kr. hade förfäktat A:s triangelform såsom sannolik, ansåg Klaudios Ptolemaios, att kontinenten vid eqvatorn böjde sig såväl åt v. som åt ö., der det sammanhängde med Asien, hvarjämte han omtalar Månbergen långt i s., der Nilens källor äro att söka, och Nilsjöarna. Romerska härförare drogo på karavanvägar genom Sahara, och Nero sände en expedition, som framträngde till Bahr el-Ghasel. Medeltidens kännedom om A. vidgades genom araber, italienare och portugiser. Från 10:de årh. lärde araberna känna Abessinien, östkusten till Sofala och Madagaskar, vestkusten till Senegal och det inre till öfre Niger och Tsadsjön. Intressanta och tämligen kritiskt siktade underrättelser finner man hos deras geografiska skriftställare: Masudi, Ibn-Haukal, Obeid-el-Bekri, Edrisi, Ibn-Chaldun, Ibn el-Vardi, Abu-l-fida och Leo Africanus. Den sistnämnde hade gjort en resa från Marokko till Timbuktu och Bornu, liksom före honom Ibn-Batuta (1352), som kom till riket Melle vid öfre Niger och till Sansibarkusten. Genom Venezias och Genuas diplomatiska och merkantila förbindelser med barbareskstaterna och Abessinien erhöllo berömda kartografer i 13:de och 14:de årh., såsom Mario Sanuto och Fra Mauro, värdefullt material, men förledda af araberna förlade de i hjertat af kontinenten en stor sjö, från hvilken Nilen flöt åt n. och Niger åt v. Marco Polo lemnade en framställning af Öst-A. efter arabiska berättelser och betecknade Madagaskar för första gången som ö. Genuesiska sjöfarare upptäckte Kanarieöarna och portugisiska Azorerna, men båda ögrupperna voro kända redan af kartagerna. Förtjensten att hafva fastställt A:s verkliga kustform tillkommer portugiserna, hvilka eggade af infanten Henrik Sjöfararen trängde allt längre söderut längs vestkusten närmast med uppgift att söka den kristne prestkonungen Johannes, hvars rike man trodde sig kunna nå från vestkusten medelst Niger, som ju på kartorna stod i samband med Nilen. 1434 kringseglades Kap Bojador, 1456 nådde Ca da Mosto Gambia, och 1472 kom man till Guineaviken. 1484 nådde Diogo Cão Kongos mynning, 1486 B. Diaz A:s södra kust, och slutligen (1498) seglade Vasco da Gama rundt A. till Indien. Sedan Saldanha 1503 kommit till Kap Guardafui, nådde man 1520 Massaua vid Röda hafvet och dermed presten Johannes' rike (Abessinien) och 1541 Sues. Andra upptäckter af än väldigare art tilldrogo sig dock snart de sjöfarande folkens uppmärksamhet; för Amerika fick A. träda i skuggan. Under de tre följande århundradena vidgades derför kännedomen om A. obetydligt. Men äfven till A. vände sig europeisk företagsamhet och europeiskt kapital för att genom anläggning af kolonier tillgodogöra sig dess alster. Så slogo sig fransmännen på 1620-talet ned i Senegal, och särskildt sökte engelsmän, holländare och portugiser lägga under sig Guineas kust och handeln derstädes. Enstaka färder till det inre företogos äfven detta och följande årh., hufvudsakligen i naturvetenskapligt intresse, bl. a. af Shaw (Marokko), P. Kolbe (Kaplandet), Adanson (Senegambien), Forskål (Egypten), Snelgrave (Vest-A.), Bruce (Abessinien), Sparrman och Thunberg (Kap).

Med stiftandet af »The african association» i London 1788, hvars hufvudmål var att främja upptäckter i det inre A., randades dagen för de systematiskt genomförda och med stora hjelpmedel understödda undersökningarna af det inre landet. Nigerproblemet sökte man först lösa. Man kände Nigers lopp vid Timbuktu, men hvarken dess ursprung eller dess riktning. Ännu på d'Anvilles karta 1761 flöt floden österut och slutade i en sjö djupt inne i A. Från tre sidor ville man nå Timbuktu, som utöfvade stor dragningskraft. Ledyard skulle färdas uppför Nilen mot s. och derifrån mot v., men dog i Kairo, Lucas sändes till Tripolis, men återvände snart, Houghton tog Gambia till utgångspunkt och nådde Kaarta, men dog der. Mungo Parks resa (1795–97), som gick genom okända trakter vid Niger, upplyste, att Niger hade ett östligt lopp och att det fans berg mellan Niger och vestkustens floder. På sin andra resa (1805–06) tillsatte han lifvet efter att hafva följt flodens lopp från Bamaku till Bussa, utan att derför frågan om hvar Niger utmynnade kommit sin lösning närmare. Nicholls försök att från Kalabar och Röntgens att från Marokko nå Niger misslyckades. Clapperton och Lander skulle lösa gåtan. Oudney, Clapperton och Denham, af hvilka den förste dog på resan, företogo 1822–24 sin epokgörande resa till Sudan från Tripolis; man nådde Tsadsjön och Niger, och på sin andra resa 1825–27 nådde Clapperton Niger från Beninviken. Hans tjenare Lander fullbordade, följd af sin bror, 1830 sin herres arbete, i det äfven han söderifrån nådde Niger vid Bussa och följde dess lopp till mynningen. På samma resa upptäckte Lander Nigers stora biflod Binuë som man antog vara ett aflopp för Tsadsjön och en lämplig vattenväg till det inre. Men expeditioner utsända af köpmän i Liverpool (1832) och af den engelska regeringen (i början på 1840-talet) medförde inga större resultat. Med ifver kastade sig fransmännen öfver Timbuktuuppgiften, som det lyckades dem att lösa. Mollien upptäckte 1818 Senegals och Gambias källor. Det geografiska sällskapet i Paris utfäste 1826 ett pris för den, som nådde Timbuktu, hvilket gaf anledning till Cailliés stora resa 1827–28, som utgick från Sierra Leone öfver Timbuktu genom Sahara till Marokko. Engelsmannen Laing hade visserligen redan 1825 från Tripolis kommit till Timbuktu, men hans mord gjorde resan resultatlös. Nigerproblemet var i allt väsentligt löst 1830, då forskningarna efter Nilens källor trädde i förgrunden.

Algeriets eröfring af fransmännen 1830 blef af stor betydelse för Nord-A:s framtid, man trängde der allt djupare in, och 1847 nådde Cavaignac oasen Figig. Detta riktade engelsmännens blickar på det ett par årtionden öfvergifna tripolitanska kustlandet. Richardson företog 1845 resor till Mursuk, Ghadames och Rhat och föreslog den engelska regeringen en expedition genom öcknen till Sudan, en expedition, som fick stor vetenskaplig betydelse genom Barths och Overwegs deltagande. Richardson dog 1851 och Overweg 1852. Barth genomreste 1850–55 vidsträckta okända nejder i Sudan, der han bl. a. kom till Adamaua vid öfre Binuë, trakterna kring Tsadsjön, der han nådde 10° n. br., samt besökte Timbuktu. Efter Barth följde Vogel (1853–56), som kompletterade dennes forskningar, den olycklige v. Beurmann (1862), Rohlfs (1865–67), som på en resa från Tripolis nådde Guinea-bukten och derunder mellan Jakoba och Binuë beträdde alldeles ny mark, och slutligen Nachtigal, som på sin stora resa genom öcknen (1869–74) från Tripolis till Kuka vid Tsad besökte bl. a. Tibesti, Borku och Wadai, hvarifrån han nådde Nilen genom Darfur och Kordofan. I omvänd riktning — Kordofan, Binuë-Niger, Guineaviken — färdades 1880 Matteucci och Massari genom kontinenten. Resor uppför Binuë, der Baikie 1854 kom betydligt längre än Allen 1831, medförde inga nya vetenskapliga resultat, förrän Flegel (1879–85) uppträdde i dessa trakter. Mac Donalds resa 1889 på Binuë konstaterade, att källfloden Kebbi icke har förbindelse med Tsadbäckenet. I franska koloniernas vid Medelhafvet och i Senegal intresse låg det att åstadkomma en förbindelse till lands genom Sahara. 1850 började försöken att intränga från n., af, bland andra, Duveyrier (1859–61), den outtröttlige forskaren i Sahara, och Soleillet (1874–78). Samma väg följde tyskarna Rohlfs (1861–64) och Lenz (1880), hvilken det slutligen lyckades att från Marokko nå Timbuktu och derifrån komma till vestkusten. Följdrikare voro försöken från Senegal. Raffenel nådde 1847 väl endast Kaarta, men under general Faidherbe (1855–65) började fransmännen i dessa trakter utveckla stor verksamhet, som fortgår ännu i dag och hvars första resultat blefvo undersökningar i öckentrakterna n. om Senegal till Adrar och inemot Timbuktu samt i de öfre Senegaltrakterna. Mage och Quintin nådde 1865 Segu vid Niger, på hvilken Caron med en kanonbåt 1887 kom till Timbuktus hamnstad. Flere expeditioner under öfverstarna Freys (1885–86), Gallienis (1886–88) och kapten Achinards (1888–89) ledning hafva gjort trakterna vid öfre och mellersta Niger och Senegal alltmer kända; i samband dermed må nämnas Bingers stora resa 1887–88 från öfre Niger öfver staden Kong till Elfenbenskusten, hvarifrån Treich-Laplène sändes honom till mötes. Bingers resa medförde bl. a. två vigtiga resultat: tillintetgörandet af hypotesen om Kongbergen samt upplysning om att några af de floder, som falla ut på Guineakusten, upprinna n. om 10° n. br., således nordligare än man förut antagit. Vester om Nigerdeltat hafva, särskildt under sista årtiondet, företagits en del resor in i landet, bl. a. af Zweifel och Moustier, som 1879 upptäckte Nigers källor, Bonnet, som 1875–76 undersökte Voltafloden till Salaga, samt Wolf och v. François, som undersökte landet innanför Togo.

Liksom stiftandet af »African association» blef af afgörande vigt för forskningen i Nigertrakterna, blef Bonapartes expedition till Egypten betydelsefull för Niltrakterna, hvartill senare kom Muhammed Alis eröfringslystnad. Med egyptiska trupper framträngde forskningsresande, bl. a. Cailliaud och Letorzek 1821–22, och för f. g. sedan forntiden såg en europé Blå och Hvita Nilens förening (1821). Deras upptäckter fortsattes mot s. af Beke (1840–43), som fann Blå Nilens källor, Pruyssenaere, Poncet och Lejean (1859–64), Marno (1870–71) och Schuver (1881–82), som nådde 9° n. br. Cailliaud och Letorzek hade 1819–20 besökt oaserna i Libyska öcknen, hvilken först af Rohlfs 1869 och 1873–74 grundligt undersöktes. — Från 1772, då Bruce lemnade Abessinien, till 1830 besöktes detta land endast af engelska expeditioner 1805 och 1810. Salts karta, frukten af hans resa 1810, visar oss norra hälften af Abessinien något så när riktig, medan allt, som ligger s. och ö. om Tanasjön, är ytterst torftigt tecknadt. Denna stora lucka fylldes genom resor af Rüppell, Ferret och Galinier (1839–43), bröderna d'Abbadie (1837–48), Krapf (1842) samt på 1860-talet af v. Heuglin, Rohlfs och Lejean; äfven engelska fälttåget 1867–68 riktade det topografiska och etnografiska vetandet. Medan Rüppell redan 1824 vandrat genom öcknarna v. om Nilen till Kordofan och Russegger och Kotschy kommit till Dar Nuba, d. v. s. till 11° n. br. och 29° ö. lgd., beslöt man först på 1850-talet att från Röda hafvets kust genom öcknen närma sig höglandet. Dessa trakter undersöktes af bl. a. Malzac 1852, Hamilton 1854, Munzinger 1855–75 samt Hildebrandt och Heuglin. Cecchi och Chiarini framträngde 1876–81 från Zeila, Soleillet 1882 från Tadsjura mot Sjoa och Kaffa samt Aubry 1883–85 till Bonga. Antonelli, som 1883 genomvandrade Danakilöcknen, och Traversi deltogo 1885–87 i Meneleks krigståg och vidgade väsentligt kännedomen om södra Abessinien.

1821 var, som redan nämndt, Blå Nilens mynning funnen, och Hvita Nilen befunnen vara hufvudfloden. Linant de Bellefonds for 1827 uppför den till 13,6°. Man trodde då, att Nilkällorna lågo under 7° n. br., och Muhammed Ali beslöt att för sig vinna äran af deras finnande. Den första af de af honom utrustade expeditionerna kom 1840 till 6° 30', den andra 1841 till 44° 2'. Den sydligaste punkten, som man från Egypten på Nilen nådde var 3° 34' (Miani 1860). Ett oerhördt stort, vattenrikt och bördigt område var öppnadt genom Muhammed Ali. Efter köpmän, elefantjägare och slafhandlare följde ett årtionde senare vetenskapsmännen, hufvudsakligen i landen v. om Nilen, i Bahr el-Ghasels område: Brun-Rollet (1856), Poncet, Petherick (1857), Antinori, Piaggia, Lejean och Heuglin (på 1860-talet), Schweinfurth (1868–71), som öfvergick vestra Niltillflödenas vattenskillnad och i Monbuttolandet upptäckte den mot v. strömmande Uëlle, som han antog vara Schari, men som vi nu veta vara öfre loppet af Kongos biflod Ubangi. Dessa trakter undersöktes sedan närmare af Schnitzer (Emin Pasja) 1877–89 och Junker 1877–88 och 1880–86. Samtidigt med Emin pasja verkade Lupton såsom egyptisk ämbetsman i Bahr el-Ghasel-området och kom 1883 ända till Foro i Dar Banda, n. om Mbomus förening med Uëlle-Ubangi. Casati kompletterade 1884–89 forskningarna i Monbuttolandet. Icke oväsentligt understöddes dessa och andra vetenskapliga expeditioner af Sudans generalguvernör Gordon (1874–80), på hvars uppdrag egyptiska generalstabsofficerare och engelsmän gjorde kartläggningar i Kordofan och Darfur.

Man försökte ej vidare att lösa Nilproblemet genom att norrifrån framtränga utöfver 3° 34', utan från östkusten. Sedan 1518 hade man kännedom om en stor sjö innanför Mosambik, och man ställde den enligt Ptolemaios' framställning i samband med Nilen, stundom äfven med Kongo och Sambesi. Cooley samlade sedan 1835 alla underrättelser om den, gaf den på sina kartor (1845 och 1853) ett bestämdt läge och införde namnet Njassa i literaturen. Flere försök gjordes att nå den österifrån, men förgäfves. Då kom med ens en stor öfverraskande framgång. Tyska missionärer, sedan 1843 verksamma i Mombasa, upptäckte 1849 snöbergen vid eqvatorn: Rebmann Kilimandsjaro, Krapf Kenia. Ännu mera eggande verkade de hörsagor, som de inhemtade öfver det stora inhafvet i det inre, hvilka gåfvo anledning till Burtons och Spekes epokgörande expedition till den förmenta Nilsjön. De funno 1858 Tanganjika och Speke ensam Victoria Njansa: inhafvet upplöste sig i flere sjöar. Spekes andra expedition 1860–64, i förening med Grant, löste slutligen i hufvudsak problemet. Sedan de följt vestsidan af Victoria Njansa, funno de sjöns utlopp vid Riponfallen, följde detta till Karumafallen och sammanträffade i Gondokoro vid Hvita Nilen med den från Kairo kommande Baker (1862–64), som genom upptäckten af Albert Njansa och Somerset-Nilens utlopp i denna fullständigade deras resultat. Sedan derefter Stanley 1876 funnit Kagera l. Alexandra Nil, Victorias största tillflöde, hvilket Baumann 1892 följde till dess ursprung, och 1889 Semliki, som förenar Albert-Edvard-Njansa med Albert-Njansa, hade man afslöjat den årtusenden gamla hemligheten med Nilens ursprung.

Kongos mynning upptäcktes, som nämndt, 1484, men ett försök att tränga uppför floden gjorde först Tuckey 1816 (ofvanför Isangila); efter honom följde L. Magyar 1848 (till Jellalafallen) och Burton 1863. Om jätteflodens utsträckning och dess väldiga bifloder visste man ingenting. Livingstone höll den af honom 1867 upptäckta Luapula för Nilens öfre lopp, men Cameron påvisade 1874, att Nilsjöarna lågo högre än Lualaba vid Njangwe, och antog, att Lualaba tillhörde ett stort vest-afrikanskt vattenbäcken. Först Stanley ådagalade genom sin epokgörande färd från Njangwe till Boma vid Atlantiska hafvet 1876–77, att Lualaba var identisk med Kongo. Kongos södra bifloder voro sedan länge bekanta, utan att man anat deras sammanhang med Kongo. Redan 1796 hade Pereira och 1798 Lacerda genomvandrat södra Kongobäckenet, och tvänne pombeiros (d. v. s. infödda handlande, som stodo i förbindelse med portugisiska köpmännen vid kusten och förmedlade förbindelsen med det inre) hade 1802–11 korsat Syd-A. mellan Loanda och Sofala. Graça hade 1843–46 och L. Magyar 1850–51 framträngt till Muata Jamvos rike. Livingstones upptäckter på resorna från vattenskillnaden n. om Sambesi genom Lunda till Angola (1852–54) samt vid Moëro och Bangveolosjön (1867-68) bekräftades och fullständigades genom senare resande. Genom Pogge (1875) och Buchner (1879–81) erhöllos säkrare underrättelser om Lundariket. Capello och Ivens undersökte 1877–79 Kuangos, Tschikapas och Kassais öfre lopp. Pogge och Wissmann företogo 1881–82 en expedition från Angola till Njangwe, hvarifrån Wissmann fortsatte till östkusten, men Pogge återvände till vestkusten. På uppdrag af Internationella afrikanska associationen anlade Stanley stationer vid nedre Kongo, trängde uppför denna flod till Aruvimi och upptäckte 1882–83 Leopold II:s sjö och Mantumbasjön, hvilkas förbindelser med hvarandra och med Kongo fastställdes af Grenfell 1886 och Bentley 1887. Dessa och andras forskningar hade gjort oss bekanta med ett antal floders mynningar i Kongo och med deras öfre lopp. Den felande förbindelsen lemnade de nu följande forskningarna af Wissmann, Wolf m. fl., som 1884 fastställde Kassais förbindelse med hufvudfloden, Wolf, som 1885–86 for uppför Sankuru till 6° s. br., Grenfell och v. François, som 1885 foro uppför Lulongo, och van Gèle, som 1886 for uppför dess biflod Lupori. Wissmann anträdde 1886 sin andra stora expedition genom kontinenten, hvarunder han begagnade ett halft års vistelse i Balubalandet till vigtiga geografiska utflykter. Delcommune, förut verksam vid Leopold II:s sjö, Lukenge och Sankuru, löste 1888 den svåra frågan rörande den af Cameron upptäckta Lomamis identitet med den under namnet Lubilasch i Kongo mynnande floden genom att fara uppför den till 4° s. br. och ådagalade derjämte att Camerons Lomami icke, såsom Wolf antagit, hör till Sankurus flodområde. Janssen, som 1889 kom till 4° 27' s. br., visade, att Lomami är den beqvämaste vattenvägen till Njangwe. 1887 företogos tvänne synnerligen vigtiga flodexpeditioner: af van Gèle, som framträngde på Ubangi ända till 23° ö. lgd och derigenom löste Uëllefrågan, samt af Stanley, som på sin Emin-pasja-expedition följde Aruvimi nästan till dess källor. Genom dessa fingo Schweinfurths, Junkers och Luptons tidigare forskningar i Monbuttolandet och Dar Banda sin vetenskapligt tillfredsställande lösning. Af andra forskningar i Kongoområdet må nämnas de af svenskarna Möller, Pagels och Gleerup 1883–86 vid mellersta Kongo, de af Bentley, Crudgington, Johnston, Pechuel-Loesche, Chavanne, Danckelmann och Comber vid nedre Kongo.

Den genom forskningarna vid Tanganjika bekante kapten Burton och botanisten Mann lärde oss känna Kamerunberget (1861). Andra forskare i dessa trakter äro Reichenow, Buchholz och Lühder (1872–73), Grenfell och Comber (1876–79), de der bosatte svenskarna Knutson och Valdau, vidare v. Zöller, Johnston, Zintgraff och Zeuner, Kund och Tappenbeck (efter 1887) samt Morgen. Zintgraff lyckades 1889 framtränga till Ibi vid Binuë. Morgen reste s. å. öfver Jaundestationen till Ngila och öfre Mbam tillbaka till kusten på Sannaga, och 1890 bröt han upp till Binuë, som han nådde under 10° ö. lgd, hvarefter han for utför Binuë och Niger till kusten. — Gabun och Ogowe voro nästan obekanta till midten af 19:de årh. Hvad Bowdich 1817 berättade om tillvaron af en flod Ogowe och Bouët-Willaumez 1838 om Gabuns närmaste omgifning var mycket torftigt. Banbrytande verkade Du Chaillu (1851–65) med sina resor innanför kusten och vid Ogowe, som han följde till 12° 35' ö. lgd. Han hade en mängd efterföljare, men det lyckades först Savorgnan de Brazza med Marche och Ballay att 1877 icke blott nå Ogowes källområde, utan öfver vattenskillnaden och längs Kongos biflod Alima komma fram till Kongo, hvarigenom den forna föreställningen att Ogowe var en arm af Kongo upphäfdes. Crampel drog 1890 med en stor expedition på Kongo till Ubangis båge för att derifrån framtränga till Tsadsjön, men expeditionen blef i April 1891 öfverfallen af araber och tillintetgjord. Då öfvertog Brazza ledningen af en ny expedition, med hvilken han 1892 marscherade längs Sangafloden och i Komasa under 3° 40' n. br. sammanträffade med Mizon, som dragit uppför Niger och Binuë och derifrån vändt sig mot s.

Öfver två århundraden egde Portugal kolonien Angola, utan att af landet känna mer än den yttersta kustremsan. I det närmast liggande inlandet gjorde Saldanha 1807 och Cardoza 1816–19 och efter lång paus Graça 1843–46 resor af större eller mindre betydelse. Öfver landskapet Bihe inhemtade L. Magyar 1847 tillförlitlig och noggrann kännedom, och i konungariket Kongo gjorde Bastian 1857 etnografiska studier. Derjämte hafva Welwitsch 1853–65 och Monteiro 1858–73 vidgat kännedomen om landet mellan kusten och Kuango, Duparquet 1868, Capello, Ivens och Serpa Pinto 1877–79 om den sydligare delen, A. de Paiva om trakten vid Kunene och Kubango samt van Veth 1885–86 om Bihe.

Hollands kolonialpolitik lät mycket litet göras för kännedomen om det inre Syd-A. Visserligen sände regeringen små expeditioner till okända trakter, men deras resultat hemlighöllos, och främlingar fingo endast med svårighet besöka landet. Först 1777 hade Gordon funnit Oranjes öfre lopp och Patterson 1778 dess mynning, dock är det möjligt, att regeringskommissarien Hop redan 1761 gått öfver floden i sistnämnda trakt. Men med engelsmännens besittningstagande af kolonien (1795) blef det annorlunda. Barrow (1797–98) och Lichtenstein (1803–06) framträngde den förre till kaffrerna, den senare till betsjuanerna. Protestantiska missionärer nedsatte sig efter 1807 långt in i landet, såsom Burchell (1810–12) i Kaplandet, Campbell (efter 1812) i Natal och vid Oranjefloden bland betsjuanerna, La Trobe (1815 ff.), Philip (1820 ff.), Thompson (1821 ff.), Cowie och Green (1828), Moffat, Hamilton, Arbousset, Daumas (1834–39), Steedman, A. Smith (1834–36), Alexander (1836–37) m. fl. Genom boers' vandringar sedan 1835 öppnades hittills okända land. Jägare, såsom Gordon Cumming, Gassiot, svensken Wahlberg, Galton, Green, svensken Ch. J. Andersson m. fl., trängde långt in, men ingen så långt som missionären Livingstone, Moffats måg. De första åren af sin vistelse i Syd-A. bodde han bland vestbetsjuanerna vid Kuruman samt på de af honom grundade stationerna Mabotsa och Kolobeng omkring Limpopos källor. 1849 upptäckte han Ngamisjön och de följ. åren Tsjobe och öfre Sambesi. Derefter följde 1852–54 hans stora resa från Kapstaden genom Betsjuanaland öfver vattenskillnaden mellan Sambesi och Kassai till Lunda och Angola, hvarifrån han sedan (1854–56) återvände till Kilimani, undersökte Sambesis område, hvarunder han upptäckte sjöarna Njassa och Sjirwa samt hela det stora området omkring sjöarna Njassa, Tanganjika, Moëro och Bangveolo. Vid Tanganjika sammanträffade han 1871 med den till hans uppsökande utsände Stanley och dog, ända till slutet verksam, 1873 vid Bangveolo. Af hans många efterföljare i Syd-A. kunna vi här nämna endast några få. Bleek uppehöll sig 1855–56 bland kaffrerna för att studera deras språk, och Fritsch studerade 1864–66 sydafrikanernas språk och seder i Oranjefristaten och Betsjuanaland. Mauch undersökte 1865–72 Matabeles rike och Mashonaland samt upptäckte derunder ruinstaden Zimbabue, Erskine 1868–75 särskildt nedre Limpopo. E. Holub färdades tre gånger (1868–74, 1875–76 och 1886–87) genom betsjuanernas land till och öfver Sambesi. Selous' resor 1887–89 bekräftade guldrikedomen i Mashonalandet, som, sedan Britiska Sydafrikanska kompaniet tagit det i besittning, blifvit ännu mera kändt.

Östra hörnet af A., Somal- och Gallalandet, är till följd af befolkningens fientlighet en af de minst kända delarna af kontinenten. Owens (1824–26) och Guillains (1846–48) kustfärder uppdrogo kustlinierna. Burton, Speke m. fl. sökte intränga norr ifrån, men kommo ej långt. Från samma sida utgingo ock Haggenmacher (1874), som lyckades nå 8° 30' n. br., Révoil (1878–79), Menges (1884–85), v. Hardegger och Paulitschke (1885) samt James och Aybner (s. å.), som öfver Ogaden kommo ända till Webi. Från ö. och s. ö. gjorde von der Decken (1865), Brenner (1867–68), Munzinger (1875), Révoil (1881–82) samt Bricchetti och Robecchi (1890–91) mer eller mindre lyckade försök att intränga. Framgångsrikare voro försöken från s., från Tana, hvars omgifning undersöktes af Krapf 1851, Wakefield och New 1865–67 samt Denhardt och Fischer 1877. De första säkra underrättelserna om landet innanför Sansibarkusten, mellan Tana och Rovuma, lemnade missionärerna Krapf och Rebmann, som 1848–52 företogo resor till Usambara, Dsjagga och Ukamba samt bragte underrättelser om snöbergen under eqvatorn. Om ock alla senare expeditioner, som från Sansibar gingo vesterut, betraktade kustlandsträckan som genomgångsland, innehålla dock de om dessa expeditioner utgifna arbetena af Burton, Speke, Stanley och Cameron m. fl. grundvalen för vårt vetande om dessa trakter, som under det sista årtiondet varit ovanligt rikt besökt af resande. J. Thomson, som på sina forskningar vid Njassa och Tanganjika (1878–80) hade upptäckt Rikvasjön, reste 1884 mellan Kilimandjaro, Kenia och Victoria Njansa och upptäckte Aberdarebergen, Johnston uppehöll sig nära ett halft år (1884) vid Kilimandjaro, men kunde ej komma högre än till omkr. 5,000 m. höjd, hvaremot H. Meyer efter flere försök 1889 med Purtscheller kunde nå bergets topp (6,010 m.) och upptäckte A:s första glacier. Teleki och v. Höhnel fastställde på sin märkliga resa 1887–88 sammanhanget mellan abessinska höglandet samt Kenias och Kilimandjaros vulkankedja och upptäckte i st. f. den gåtlika Samburusjön tvänne stora insjöar n. om Baringosjön, hvilka de kallade Rudolf- och Stephaniesjöarna. Peters följde 1889–90 Tana ända till dess källområde, och Jackson gick vid samma tid från Naivasjasjön vesterut till Kavirondo, hvarifrån han öfver Ligonjiberget kom nära södra stranden af Rudolfsjön. Pigott drog 1889 genom höglandet mellan Tana, Sabaki och Kenia. Baumann upptäckte 1892 de salthaltiga Manjaraoch Eiassisjöarna. A. W–g.