Afrika är till storleken den 3:dje i ordningen af verldsdelarne. Namnet A., som kommit till oss från romarne, är till sin härledning och betydelse osäkert.
Läge och gränser. Den samlade massan af Afrikas fastland skattas till 532,243 qv.-mil (således = 3 1/2 gånger Europa), hvartill ytterligare komma öar af 11,289 qv.-mils ytvidd. Det är nära nog fullkomligt afskildt från de öfrige verldsdelarne; endast genom det smala (allenast 16 mil breda) näset vid Sues sammanhänger det med Asien. Dess yttersta punkter äro åt norr Kap Blanco, 37° 21' n. br., åt söder Kap Agulhas, 34° 49' 15" s. br., åt vester Kap Verde (Gröna udden), 0° 6' 53" ö. lgd, åt öster Kap Guardafui, 68° 54' 15" ö. lgd. Största längden från norr till söder utgör omkr. 1,080, största bredden 1,035 mil. Af fastlandet tillhöra vid pass 361,000 qv.-mil den norra och 171,000 den södra jordhalfvan; omkring 3/4 af det hela ligger mellan vändkretsarne och endast 124,300 qv.-mil inom de tempererade zonerna, hvaraf omkring 92,000 inom den norra. Afrika begränsas åt norr af Medelhafvet, som på dess kust skär in de båda vikarna Stora eller Östra Syrten (Sidra-viken) och Lilla eller Vestra Syrten (Kabes-viken); det omkr. 2 1/2 mil breda Gibraltar sund skiljer här Afrikas och Europas närmast belägna punkter. Atlantiska hafvet sköljer hela vestkusten och bildar på densamma den väldiga Guineabugten med Benin- och Biafra-vikarna. Indiska hafvet bildar gränsen mot sydöst och skiljer genom Mosambik-kanalen fastlandet från ön Madagaskar; åt nordöst ändtligen möter Röda hafvets vatten såsom gräns mot Asien. Ingen af de öfrige verldsdelarne företer i sin kustbildning en så ofantlig enformighet som Afrika; de mångtaliga och djupt in i landet skärande stora hafsarmar och fjärdar, som annanstädes i så hög grad lifva samfärdseln, saknas här fullkomligt. Afrikas hela kuststräcka beräknas utgöra omkr. 3,520 mil, hvaraf 600 vid Medelhafvet, 1,470 vid Atlantiska hafvet och 1,450 vid Indiska oceanen och Röda hafvet. Sålunda svara i Afrika omkr. 152 qv.-mils yta mot 1 mil kust, medan Europa endast har 37 qv.-mil mot hvarje kustmil. Redan denna omständighet har bidragit att i alla tider göra Afrika till ett af de otillgängligaste och obekantaste land. Endast dess kustnejder hafva någon gång kunnat deltaga i och utöfva inflytande på den historiska utvecklingen i verlden. Men dessa hinder äro ej de enda; de omgifvande hafven äro nära nog öfver allt, rundt om Afrikas kuster, besvärade af starka strömsättningar, som försvåra sjöfart och landning.
Till Afrika räknas följande öar och ögrupper. I Atlantiska hafvet: Madeira, Kanari-öarna, Gröna uddens öar, Guinea-öarna, Ascension, S:t Helena och Tristan da Cunha; uti Indiska hafvet: Madagaskar (10,751 qv.-mil), Sokotra, Komorerna, Réunion, Mauritius, Seychellerna, Amiranterna, Sansibar samt några mindre.
Fysisk geografi och klimat. Afrikas ytbildning företer i det hela samma enformighet som kustbildningen. Tvärs igenom nordliga hälften af verldsdelen, mellan 16° 5' och 32° 5' n. br., drager sig ett väldigt, vattenlöst, klippfyldt, saltrikt lågland, hvaraf den vestra delen nämnes Sahara, den östra Libyska, Egyptiska och Nubiska öcknen. Det omfattar, jämte de få odlingsbara sträckorna derinom, mer än 118,500 qv.-mil (således vid pass 9 gånger Tysklands, 3 gånger Medelhafvets yta). Söderut begränsas detta lågland af en bred, sank och ytterst vattenrik landsträcka, Nigers och öfre Nilens flodområde. -- I skarp motsats dertill, så vidt vi veta, följer derpå ännu längre söderut en ofantlig, terrassformigt uppstigande högslätt, vid kanterna begränsad af bergskedjor, parallela med de stora verldshafven. Endast delvis eger denna högslätt öcknens natur; största delen deraf är åtminstone tidtals ett med ymnigt gräs bevuxet betesland.
Af hvad som redan blifvit sagdt torde framgå såsom gifvet, att Afrika måste ega ett fullständigt fastlandsklimat, hvilket derjämte, med anledning af landviddens fördelning mellan de särskilda zonerna, öfver hufvud är inom samtlige verldsdelarne det hetaste. "I Nubien", säger en arabisk författare, "är marken eld, och vinden en låga." 40° C. i skuggan är ingen ovanlighet. I Senegambien liksom i öfre Egypten hårdkokas ägg genom deras nedgräfning i sanden. Höjdsträckningarna, särskildt Atlas och de abessiniska alplanden, hafva dock ett synnerligen behagligt luftstreck, medan åter i lågdalarne hettan är qväfvande. I öfrigt utmärkes Afrikas klimat af skarpa omvexlingar: på glödheta dagar följa ofta nog jämförelsevis skarpa nattfroster, så att det till och med i närheten af eqvatorn och vid allenast obetydlig höjd öfver hafvet ej är ovanligt att på morgonen finna mindre vattensamlingar öfverdragna af en tunn isskorpa. På förtärande torka följa plötsligt verkliga skyfall, på vindstilla tropikernas väldiga stormar. Vid kusterna bidraga hafsvindarne samt då och då ett måttligt regn att mildra häftigheten af temperaturväxlingarna, men i öfrigt visar sig äfven der samma oberäknelighet hos klimatet. Lika plötsliga äro öfvergångarne från en årstid till en annan. Endast tvänne dylika gifvas, en torr och en våt. Regntiden är för nejderna söder om dagjämningslinien månaderna November--April, för trakterna norr derom Maj--Oktober. Dödliga febrar rasa vid kusterna och i sumpnejderna; men deremot visar en närmare bekantskap med höglanden i det inre af Afrika, att klimatet der ej ens för den europeiske kolonisten skulle behöfva vara outhärdligt.
Trots de betydande bidrag till kännedomen om det inre Afrika, hvilka lemnats af djerfva forskningsresande, sådana som Barth, Livingstone, Speke, Burton, Rohlfs, Vogel, Munzinger, Tinné, v. Beurmann, v. Decken, du Chaillu, Petherick, Charles Anderson, Heuglin, Magyar, o. a., finnas dock ännu så betydande luckor, att en skildring af verldsdelens fysiska geografi möter hardt när oöfvervinneliga svårigheter. Två af de förnämsta flodsystemen, Nilens och Nigers, tyckas dock numera vara åtminstone till sina hufvuddrag fastställda, och "Nilens källor" hafva upphört att vara ett geografiskt problem. Bahr-el-asrak (Blå floden), hans ena källflod, ger, jämte Takase och ett mångtal andra bifloder, aflopp åt Abessiniens alpsjöar och de smältande snömassorna på dess fjäll. Bahr-el-abjad (Hvita floden) är numera definitivt spårad upp till de väldiga sjösystemen i söder under dagsjämningslinien: Tanganjika samt Albert Njansa (Luta Nsige) och Victoria Njansa. Deremot döljer sig ännu Nilens biflod Gasellflodens källa i en slingrande labyrint af utomordentligt vattenrika och af en tropisk växtlighet höljda sumptrakter vesterut. -- Niger (Qvorra) bildas jämväl af tvänne väldiga källfloder, af hvilka den vestliga, Joliba, leder sitt ursprung från Kongbergen; den andra, Binue, kallas i sitt nedre lopp Tsjadda. -- För öfrigt må bland Afrikas floder nämnas Senegal och Gambia, utmynnande på vestkusten, Kongo (Saire), som på sista tiderna gjorts till föremål för omfattande forskningsresor, och Oranje-floden (Gariep), Kap-koloniens nordgräns. Bland östra kustens floder är Sambesi afgjordt den förnämsta, ehuru ej ännu till hela sitt lopp utforskad.
Utom de nyssnämnde sjöarna, hvilka ännu ej till sin fulla storlek äro bekanta, men hvilka uppskattas: Tangajika, med en höjd öfver hafvet af 1,725 f., till 335 qv.-mil, och Victoria Njansa (Ukereve), med en höjd öfver hafvet af 3,250 f., till 1,792 qv.-mil, böra nämnas: Njassa (160 qv.-mil; 1,496 f.), som står i samband med Sambesis vattendrag; Tsad (618 qv.-mil; 778 f.), medelpunkten i det inre Sudans vattensystem; Nyami i Syd-Afrika (14 qv.-mil; 2,650 f.) och Dembea i Abessinien.
Afrikas bergssystem äro till och med ännu mera okända än vattendragen, och vår kännedom om dem sträcker sig föga öfver kustområdet och Nilens floddal. Atlas bildar i nordvest en afskild grupp för sig. Norr om Guineaviken höja sig Kong-bergen samt längst österut de väldiga Kamerun-bergen med en högsta spets af öfver 12,300 f. höjd. Abessiniens alper nå öfver 14,000 f. och ligga således delvis öfver snögränsen. Ännu mera storartade äro bergsbildningarna i närheten af de store nyupptäckte sjöarne: Kilimandjaro angifves nå 19,000 f. höjd, Kenia än högre. Här känner man dock tills vidare föga mer än sjelfva bergstopparne. De tvänne bergskedjor, den Libyska och den Arabiska (Mokattam), som, den förra vesterut och den senare åt öster, begränsa Nilens lopp genom Egypten, nå ingendera synnerlig höjd (omkr. 1,000 f.). Ändtligen förtjena ock Kaplandets bergskedjor Zwarte- och Nieweveld-bergen att omnämnas (Kompass-berget 9,617 f.).
Geognostiska förhållanden. Sjelfva grundstommen af Afrika utgöres af de till urformationen hörande, kristalliniskt skiffriga bergarterna gneis, glimmerskiffer, hornblendeskiffer och dyl. samt af olika slag eruptiva och vulkaniska bergarter, såsom granit, diorit, porfyr, basalt och trachyt, hvilka sistnämnda vanligen bilda de högsta bergstopparne. Dessa uråldriga och eruptiva bergarter äro i allmänhet endast inom kustländerna och i de dessa närmast liggande trakterna af de inre slätterna öfvertäckta af yngre berglager. Så finnas t. ex. siluriska sandstenar, skiffrar och kalkstenar i Syd-Afrikas södra kustland, i Medelhafstrakterna af Nord-Afrika o. s. v. Juraformationens bergarter (kalkstenar och sandstenar m. m.) förekomma kring Senegambiens kust samt i Marokko, Alger och Tunis; kritkalk och tertiära lager i Alger och andra medelhafsländer, i Egypten och vid Afrikas sydöstkust. -- Vanligen hafva dessa yngre lager fått behålla det ursprungliga vågräta läget; endast undantagsvis äro de uppresta i lutande ställning och böjda. På fastlandet finnas endast få (Abessinien, Kamerun), men på öarna dess flere spår af en, delvis ännu fortvarande, vulkanisk verksamhet.
På mineralier är Afrika utomordentligt rikt, särskildt på salt och jern: det förra rikligt i Sahara och Libyska öcknen, det senare i Atlas och Mandingo-länderna, Kordofan, Angola m. fl. Koppar förekommer ymnigt i Marokko (Sus), Alger och Egypten, Angola och Kaplandet; svafvel i Abessinien och Tripolis. Silfvermalm är jämförelsevis sällsynt. Guld förekommer i öfre Guinea, i Kordofan och vid Sus på vestra ändan af Atlas. Stenkol finnas i Kaplandet och brunkol vid Oran i Alger. Diamanter träffas någon gång i Alger, på senare tider i mängd i Griqvalandet, norr om Kaplandet.
Växtverldens alster och djurriket. Växtligheten är i allmänhet tropisk, hvarhälst ej torka hindrar; dock öfverträffas Afrika i detta hänseende vida af Syd-Amerika och Ostindien. Bestämmande för de afrikanska landskapens utseende äro i södra Atlas-sluttningarna och Saharas oaser dadelpalmen och för Kaplandet de mångtaliga Erica-arterna; vidare må nämnas ebenträd, drakblodsträdet, apebrödsträdet (bao-bab), durraa (negerkornet) och den jättehöga vassen vid flodstränderna. Jordnöten, smörträdet och oljepalmen tillhöra vestkustens heta landsträckor, liksom ock gummialstrande buskar och träd af många slag, men växa äfven i Egypten, kring öfre Nilen och i Somalilandet.
Ännu märkligare äro djurrikets många karakteristiska slägten och arter. Chimpans och gorilla, giraff, lejon, flodhäst, tvåhornade noshörningen, zebra, gnu och talrika antiloparter, panter, hyena, struts, krokodil, boa och termiter förekomma alla i Afrika och tillhöra antingen uteslutande denna verldsdel eller äro åtminstone för honom utmärkande.
Befolkningsförhållanden. Den senast (1874) verkställda uppskattningen af Afrikas folkmängd slutar med en summa af 206,007,000, hvilket gifver en relativ folkmängd af 380 på hvarje geografisk qv.-mil (Behm-Wagner, Die Bevölkerung der Erde. III). Då likvisst endast för jämförelsevis obetydliga områden de till grund liggande talen hvila på verkliga folkräkningar (Alger, Egypten, Kapkolonien samt en del af öarna), är det klart, att endast högst ringa vigt kan och bör fästas vid denna siffra. Om de särskilda i Afrika bofasta rasernas och folkstammarnes inbördes slägtskap sväfvar man ännu, af lätt insedda skäl, i mycken ovisshet. Så mycket är dock redan satt utom allt tvifvel, att i>negrerna, hvilka förr identifierades med nära nog hela Afrikas befolkning, befunnits vara inskränkta till det jämförelsevis obetydliga bältet af 15--5° n. br., dock med utsträckning från Atlantiska hafvet ända till Nilen, hvarjämte åtminstone delvis -- så vidt man känner det -- negerstammar (Bantu) innehafva Syd-Afrika ända till hottentotternas och boschmännens områden. -- Medelhafskusten och Nildalen ända upp till Nubien och Abessinien intagas dels af invandrade, dels af inhemska stammar af dels rent semitisk, dels blandad härkomst. Bland de senare böra särskildt nämnas kopterna (ättlingar af de gamle egypterna) och berberna (kabyler, suaver m. fl. i norra Afrika från Marokko till Tripolis, tuarik i Sahara). Vidare märkas här turkar, araber (morer), judar och åtskilliga koloniserande europeiska folk. Sydöst om negerstammen, utmed Afrikas östra kust, anträffas kaffer-stammen och sydvest om denna, den något beslägtade hottentott- stammen, af hvilken åter boschmännen utgöra en afart. -- Den systematisering, som till ett helt under namn af nuba förenat en del stammar, som bo norr om negrerna, men söderut från de till Medelhafssträckan räknade raserna, har i senaste tider mött stark gensägelse. Likaså betviflas ock starkt det befogade i påståendet att Madagaskars howas skulle tillhöra en med arab- och negerelement uppblandad malajisk ras. -- Äfven på raslärans område har Afrika ännu många intressanta, men svårlösta problem att bjuda forskaren.
Kulturförhållanden. Af näringsflit träffas allenast få spår och af konstflit ännu färre. Finare väfnader och flätningar samt arbeten af guld, koppar, jern, elfenben, läder och lera -- se der i det närmaste allt hvad den inhemska afrikanska industrien har att bjuda på. Handeln är i det inre af landet fortfarande nästan uteslutande byteshandel och hvilar ytterst på "öcknens skepp" (kamelen). Af den verkligen inhemska befolkningen äro somali på östra kusten de enda, som inledt handelsförbindelser sjöledes. För öfrigt är hela verldsdelen i detta hänseende uteslutande hänvisad till främmande inflytande.
Bildningsgraden är i allmänhet ytterligt låg; kristendomen har hittills endast gjort obetydliga framsteg. I Abessinien finnas några i råhet och anarki försjunkna, till namnet kristna stater, och på Madagaskar kämpa kristendom och hedendom om väldet. Starkare har islam spridt sig; den herskar tämligen obestridt utmed östra och norra kusten och har jämväl vunnit fast fot djupt in i Sudan. Bland negerstammarne råder i regeln rå fetischdyrkan med menniskooffer, bland hottentotterna lägsta graden af sjamanism, under det att till och med de enklaste religiösa föreställningar tyckas vara okända för en del kafferstammar.
Politisk indelning. Kolonier. Styrelsesättet i de fleste stater i Afrika är oinskränkt despotism. Man räknar följande sjelfständiga stater: Marokko, Madagaskar, Abessinien, tre fristater, näml. den bekanta neger-republiken Liberia på Guineakusten och tvänne af holländska kolonister grundade republiker, Transvalska och Oranje-flodens, norr om Kaplandet, samt ett betydligt antal samhällen i det inre, ännu delvis stående på statslifvets sista trappsteg, af hvilka, såsom de mest bekanta, må nämnas: Segu, Bambarra, Bornu, Bagirmi, Adamaua, Wadai, Darfur, Asjanti och Dahome samt Joloff- och Mandingostaterna i Senegambien. Bland beroende stater märkas: Egypten, styrdt af en ärftlig, under Turkiet åtminstone nominelt skattskyldig vicekonung, Tunis, hvars bej åter (1871) erkänt Turkiets öfverherskap, det despotiskt styrda Tripolis, hvars pascha sultanen utnämner och Sansibar, som lyder under imamen af Maskat.
Dessutom äro ett flertal af europeiska stater i besittning af mer eller mindre vidsträckta nybyggen på Afrikas kuster eller bland dess öar. Storbritannien eger sålunda 12,195 qv.-mil, näml. Natal och Kaplandet, hvilka upptaga omkr. 11,000 qv.-mil, vidare Lagos, fasta platser på Guldkusten, Sierra Leone och vid Gambia, samt öarna Ascension, S:t Helena, Tristan da Cunha, Seychellerna, Mauritius, Amiranterna, Rodrigues, Chagos-öarna, S:t Paul och Amsterdam. Frankrike har satt sig i besittning af Alger, 12,150 qv.-mil (A. räknas officielt ej längre såsom "koloni"), Senegal (4,540 qv.-mil?), Gabun, öarna Réunion, Mayotte och Nossi-Bé; Bali-viken och Diego-Suares-hamnen samt S:t Marie på Madagaskar. Spanien eger Kanari-öarna (132 qv.-mil), Fernando Po, Corisco, Elobey eller Morisco, nejden kring Kap San Juan samt ön Annobon. Portugal: Madeira, Asorerna (så väl M. som A. räknas officielt bland moderlandets provinser och anses således ej såsom "kolonier"), Gröna uddens öar, några fasta punkter i Senegambien, öarna S:t Thomé och Principe, Fort Ajuda samt (nominelt) 14,700 qv.-mil af Angola, Bensuela och Mosamedes på Syd-Afrikas vestra kust och 18,000 qv.-mil af Mosambik och Sofala på dess östra.
Upptäcktshistoria. Gamla verldens folk kände af Afrika föga mer än norra kustbältet samt Nildalen. Lägger man dertill berättelsen om en på den egyptiske konungen Nechos föranstaltande af fenicier utförd kringsegling af halfön från öster till vester samt en af den kartaginiensiske fältherren Hanno med en stor flotta företagen expedition utmed Afrikas vestra kust ända ned till 7-8° n. br., är i det närmaste allt sagdt. Den grekiska bildning, som med Ptolemæerna infördes i Egypten, bar dock äfven för geografien frukter, hvilkas länge ringaktade och glömda värde först i våra dagar kommit till heders, då det visade sig, att -- särskildt i fråga om Nilens öfre lopp -- många af nutidens stora geografiska upptäckter varit de gamle författarne ganska väl kända.
De slutlige arftagarne till det romerska väldet i Nord-Afrika, araberna, vidgade icke obetydligt kännedomen om det inre landet, ehuru af lätt förklarliga skäl deras upptäckter ej för samtiden vunno synnerligen stor praktisk betydelse. Det var ock medelbarligen samma medeltida kulturfolk förbehållet att åter leda européerna in på de afrikanska upptäcktsfärderna. Den pyreneiska halföns kristne innebyggare och särskildt portugiserna fortsatte nämligen förföljandet af islam på andra sidan hafvet. Det är med denna utgångspunkt Henrik Navigators storartade verksamhet inledes. Från udde till udde allt längre mot söder vågade sig de af framgången djerfve seglarne. Kap Bojador nåddes 1415, Kap Blanco 1441, Kap Verde 1443, Kap Rojo 1446, Kap Sierra Leone 1463. Ändtligen öfverskreds eqvatorn af Diego Cam år 1485, och två år senare nådde Bartolommeo Diaz den af honom s. k. Kap Tormentoso (stormiga udden), som af en framsynt herskare omdöptes till Goda-Hopps-udden. Det stora problemet - en sjöväg till Indien -- blef ock kort derpå löst (Vasco da Gama 1498). På dessa forskningsfärder lärde man ock slutligen känna Afrikas hela östra kust ända upp till Sues; Albuquerque, Barreto och Estevam da Gama voro i dessa nejder banbrytarne.
Andra upptäckter af än väldigare art tilldrogo sig dock snart de sjöfarande folkens hela uppmärksamhet; för Amerika fick Afrika träda i skuggan. Under de följande århundradena är det allenast en och annan enstaka djerf resande, som bringar några snart i glömska fallande underrättelser från den stora gåtuppfyllda kontinenten, hvarjämte Frankrikes nybyggen vid Senegal (1622) bidrogo att i någon mån vidga den ringa synkretsen. -- I förra århundradets senare hälft var det egentligen det naturvetenskapliga intresset, som framkallade afrikanska upptäcktsfärder, och till raden af dessa har äfven Sverige bidragit genom Sparrman och Thunberg. -- Med stiftandet i London (1788) af "the African Association" randades dagen för de systematiskt genomförda och med stora hjelpmedel understödda undersökningarna af det inre landet. Bonapartes expedition till Egypten bragte nytt lif i vetenskapsmännens arbete. Länge voro Timbuktu och Nigern det svårnådda målet, och många (Ledyard, Houghton, Nicholls, Roentgen, Hornemann, Mungo Park, Burchardt, Ritchie, Clapperton m. fl.) blefvo intygen på lämpligheten af Afrikas gamla binamn "det mannaslukande" -- Libya vorax hominum. -- Clappertons tjenare Richard Lander fann 1830 Nigers mynning. Sudan genomforskades under följande årtionden i alla riktningar, men under ständigt nya offer af menniskolif. Få var det förunnadt att såsom Barth (d. 1865) sjelfva bringa hem kunskapen om sina upptäckter; Richardson (d. 1851), Overweg (d. 1852), Vogel (d. 1856) hvila i Afrikas jord. -- Den franska eröfringen af Alger bidrog väsentligen till spridandet af ljus från annat håll.
Samtidigt utfördes på halföns södra hälft än större verk. David Livingstones namn. (L:s upptäcktsresor fortgingo från 1849 till hans död 1873) säger ensamt mer än volymer, och namnen Burton och Speke, Grant, Baker, Schweinfurth, Stanley och Cameron rada sig till detta, återkallande erinringen om de stora sjöupptäckterna och Nilproblemets lösning. -- Af det stora inre landet återstår numera endast att "upptäcka" en fyrkant af 7 gånger Tysklands storlek. Det är tyskarne, som tagit på sin lott denna undersökning, liksom de i allmänhet med ifver sökt godtgöra hvad de hittills försummat af samarbetet på de geografiska upptäckternas stora fält. År 1873 stiftades i Berlin ett "Deutsche Gesellschaft zur Erforschung Eqvatorial-Afrikas", och den för nyssnämnda undersökning afsedda storartade expeditionen afgick samma år under ledning af Paul Güssfeldt. J. H.