Agaricus melleus Vahl., bot., honingssvampen l. honingsskiflingen, är en af våra skogars på samma gång skadligaste och egendomligaste svamparter. Dess mycelium (beskrifvet såsom en egen svampart, Rhizomorpha fragilis Roth.) lefver i jorden dels saprofytiskt på multnande träd, dels parasitiskt, vanligen på yngre barrträd, men äfven på björk, bok, körsbär, hästkastanie m. fl. Dess brunsvarta, hornartade myceliesträngar påträffas mellan bark och ved hos nämnda växter; från dessa strängar tränga enskilda mycelietrådar mellan och genom väggarna in i veden och dess celler. Resultatet häraf visar sig särskildt hos barrträdens rötter såsom s. k. jordkräfta. Vid denna spricker barken, och ett hartsflöde uppstår, hvilket vanligen snart slutar genom trädets död. Svampen sprider sig lätt från träd till träd på underjordisk väg genom sitt mycelium. Stundom fruktificerar den emellertid, i synnerhet då den lefver på äldre träd. Hatten är honingsgul, med segt, tunt och ej giftigt kött. — För att hindra utbredningen betjenar man sig ofta af isoleringsgrafvar kring de angripna träden. G. A.
Nordisk familjebok · första upplagan
Agaricus melleus
Ämne: Svampar, alger och växtanatomi · Växter och botanik
Nordisk familjebok, 1:a uppl., band 19 (1896), sp. 1585 · visa i originalet · läs på runeberg.org ↗