Ägir

Ägir, Äge (förr stundom oriktigt skrifvet Ögir, Öge), Isl. Ægir (oriktigt skrifvet Oegir), Nord. mytol., är ett urgammalt, med ål, T. -ach (i Salzach och andra flodnamn), Lat. aqua, »vatten», beslägtadt ord med betydelsen »det våta» (elementet), »hafvet», en betydelse, som ännu spåras i åtskilliga af de äldsta isländska dikterna samt i Eiderns isländska namn, Ǽgisdyrr, »hafsporten». Under den nordiska mytologiens glansperiod personifierades hafvet, och Ä., »Vattumannen», uppfattades då som en i hafvets stora sal boende gudomlighet. Hans maka är den falska Rán (»rån»), som med ett nät söker draga så många menniskor som möjligt ned i djupet. Ä:s och Ráns döttrar (böljorna) äro till antalet 9 och bära namn, som tydligt angifva deras naturgrund: Bylgja, »bölja», Bára, »våg», Unn (jfr det svenska sjönamnet Unden) o. s. v. Ägirs tjenare Eldir (»eldare») och Fimafeng (»flink») passa upp vid hans gästfria gillen, hvarvid ölet kommer fram af sig sjelf och guld tjenstgör som lyse. Bland dessa Ä:s gästabud är särskildt ett beryktadt, nämligen det, vid hvilket han hade gudarna och gudinnorna till gäster. Enligt eddadikten Hymiskviða hade Ä. icke för detta gästabud en tillräckligt stor bryggkittel, hvarför han bad Tor skaffa en sådan från jätten Hymir. Sedan Tor utfört detta uppdrag, egde gillet rum, och dess närmare förlopp skildras utförligt i eddadikten Lokasenna (d. v. s. »Loketrätan»). Straxt i början af festen dräptes Fimafeng af Loke, som retades af det myckna beröm den flinke tjenaren erhöll. Väl drefs Loke för detta illdåd af de förtörnade gudarna till skogs, men han återkom snart, och nu utspann sig mellan honom och gudarna den intressanta träta eller, rättare sagdt, samling af smädelser, som gör nämnda dikt till den fornnordiska mytologiens skandalkrönika. Först ankomsten af den genom en resa fördröjde Tor bragte Loke att tystna och aflägsna sig. — Andra namn på Ä. äro dels Gymir, Gyme, »djupet» — med makan Aurboda (se Örboda), dottern Gerd och sonen Bele —, dels Hlér, ett möjligen från det keltiska llyr, »haf», lånadt ord, som säkerligen icke har, såsom sägnen uppger, något att göra med ön Læsø (»ön, som ger lä») i Kattegatt. Ad. N–n.