Agrarpolitik (af Lat. agrarius, som hänför sig till jorden, jordbruket) kallas den gren af den nationalekonomiska politiken, som afser jordbrukets främjande och närmast statens uppgift och åtgärder för denna sak. Statens första agrarpolitiska uppgift är ordnandet af sjelfva egendomsförhållandena, agrarförfattningen. Dit hör icke blott lagstiftningen om arfsrätt till jord, fideikommissarrendelagar, jorddelning, sammanslagning af hemman, skiften o. s. v., utan äfven jordegarens eller jordbrukarens befriande från sådana inskränkningar i hans fria bestämningsrätt öfver jorden eller från sådana ekonomiska bördor, som från äldre tider qvarstått till våra dagar, t. ex. i Sverige grundskatter, frälseräntor m. m. Men det åligger staten äfven att befordra jordbrukets idkande dels direkt, dels indirekt. Det förra sker derigenom att staten sjelf uppodlar förut öde trakter, att den sörjer för bevattning eller af dikning, eller lemnar bidrag eller lån till dylika företag, vidare genom införsel af ädlare djurarter, anläggning af stuterier, genom premier för åkerbrukets eller boskapsskötselns utveckling, genom förhindrande af införsel af djur från trakter, der farsoter bland djur förekomma o. s. v. Indirekt har staten att utveckla jordbruket genom ett rationelt tullsystem, genom att underlätta jordbruksnäringens kredit, genom att upprätta läroanstalter för dess olika grenar, genom att understödja hushållningssällskap och dylika föreningar, genom att anställa personer, som resa omkring för att undervisa allmogen i hithörande ämnen, genom landtbruksutställningar m. m. Agrarpolitiken blir alltså en lika vidt omfattande som vigtig gren af statens ekonomiska verksamhet.
Om de hela samhället skakandne agrarpolitiska striderna i det gamla Rom se Åkerlagar. I det moderna Europa sysselsatte staten sig i äldre tider ej synnerligen mycket med agrarpolitiska angelägenheter Ännu under merkantilsystemets (se d. o.) herravälde (1600- och 1700-talen), egnades föga uppmärksamhet åt dem, om än detta system ingalunda fullständigt åsidosatte den agrariska utvecklingen. Det var först genom den fysiokratiska skolans framträdande (se Fysiokrater) i senare hälften af 1700-talet, som intresset för jordbrukets utveckling blef större, men framförallt under 1800-talet har detta intresse blifvit alltmer bestämmande för staternas inre politik. Hvarje stat hade dervid att utgå från de faktiskt gifna förhållandena, hvilka voro högst olikartade. Orsaken dertill är delvis att söka i folkens äldsta agrarförfattning, som var väsentligen olika hos de tre hufvudstammarna kelter, slaver och germaner.
Kelterna besutto jorden såsom »klan» (ätt), hvars alla medlemmar ansågos härstamma från en stamfader och derför buro samma namn och lydde under en höfding, som tillhörde klanens förnämsta familj. Alla klanens medlemmar voro gemensamt egare af dess jord, hvars utsträckning på Irland och i Skotland var i medeltal 500 qvkm. Ingen kunde få någon del af jorden till enskild egendom, utan hvar och en fick sig anvisadt ett stycke till nyttjande under sin lifstid. Sönerna ärfde endast faderns lösa egendom. Hvarje klanmedlem hade att efter sitt jordstyckes storlek bidraga till höfdingens underhåll, till krig och andra utgifter. — Hos slaverna var det familjen, som var jordens egare. Egendomen delades icke, utan användes gemensamt af hela familjen. En husfader var detta familjesamhälles ledare, bestämde hvad en hvar dagligen skulle uträtta, skötte kassan, köpte och sålde, ehuru efter samråd med de andra husfäderna, hvilka kunde afsätta honom och välja en annan ledare. Enskild förmögenhet fanns alltså icke; endast hvad man förvärfvat genom särskildt arbete, brölloppsskänker o. d. gick i arf till barnen. Blef de gifta familjemedlemmarnas antal för stort för att kunna födas från samma kök, delades familjen, och en ny »kommunion» (samfällighet) bildades. Uppstodo derigenom flere kommunioner, så bildades en by, men ju mer en kommunion utväxte, ju oftare den delades, dess mindre blefvo hvarje kommunions jordlotter och följaktligen äfven de enskildes hjelpmedel. Derför började redan under medeltiden — och den seden fortfar i Ryssland än i dag — hela byar att utöfva ett visst yrke vid sidan af åkerbruket: så finnas byar af korgmakare, smeder, krukmakare o. s. v. — Sedan 12:te årh. hafva alla nu tyska slaviska land omdanats genom tyskt inflytande. Hos den polska adeln har familjekommunionen efterträdts af familjemedlemmarnas rätt till godtgörelse eller »apanage» af arfvingen samt arfsrätt. — I Ryssland har den gamla slaviska familjekommunionen efterträdts af »mir», d. v. s. bondekommunens gemensamma besittning af jorden. Denna institution kan spåras till början af 17:de årh., då lifegenskapen fullt genomförts. Ett visst antal lifegna bildade då en kommun med bestämdt jordområde och med solidarisk ansvarighet för alla utlagor till godsegaren eller staten. Jorden odlades ej gemensamt, utan var delad på de olika husfäderna, men denna fördelning gjordes nu vid hvarje skatterevision, d. v. s. hvart femtonde år, och när det eljest blef nödvändigt, till följd af att familjefädernas antal vuxit. »Mir» motsvarar alltså icke den gamla »familjekommunionen», om den ock utvecklats ur denna, utan liknar mera det keltiska klanväsendet. När lifegenskapen upphäfdes d. 19 Febr. 1861, bibehölls »mir», och jorden eges alltså icke af bönderna enskildt, utan af kommunen »mir» samt fördelas liksom förr tid efter annan bland dess husfäder. — Hos germanerna finnas inga spår af klan eller familjekommunion, utan hvar husfader var sjelfständig egare af sitt noggrant fixerade jordområde. Att detta dock, för såvidt det var ärfd jord, betraktades arven såsom en ättens tillhörighet framgår af sådana stadganden, som Uplandslagens att icke större delar finge borttestamenteras till kyrkan utan de andra ättmedlemmarnas samtycke samt af slägtingarnas företrädesrätt att få inlösa egendomen. Hos germanerna gällde godset såsom en personlighet med vissa rättigheter och skyldigheter, oafsedt hvilken ställning egaren innehade.
Under den äldre medeltiden blef lifegenskapen rådande i de flesta af södra Europas stater, hvilka ärft denna institution från det romerska riket, och denna institution utbredde sig småningom mot norr och öster. I Polen blef den allmän i början af 1500-talet, i Ryssland ett århundrade senare; i stora delar af Danmark infördes »vornedskabet» (se d. o.) mot slutet af medeltiden. Lättandet af böndernas ställning blef i alla land ett af agrarpolitikens första mål. Visserligen finner man åtgärder i detta syfte långt tillbaka i tiden. Så afskaffade några italienska städer lifegenskapen redan på 1200-talet och England under Elisabets tid, men först under 1700-talet vunno dessa sträfvanden allmännare anslutning (jfr art. Lifegenskap). Men äfven efter lifegenskapens upphörande qvarstod en mängd onera af olika slag, som bönderna hade att utgöra till sina forna herrar, hvilkas eganderätt till deras hemman i regel icke rubbats genom den nämnda reformen. Att lätta eller alldeles afskaffa dessa blef nu agrarpolitikens nästa mål. I Preussen, der lifegenskapen upphäfts 1807, medgafs 1811 bönderna rätt att förvärfva jorden med full eganderätt och lösa sig fria från prestationerna till godsegaren antingen genom att afträda en del af jorden eller genom att betala en årlig ränta. Senare förordningar fortgingo vidare på denna väg; »räntebanker» inrättades för att underlätta frilösningen, godsegarnas domsrätt upphäfdes 1848, deras polismyndighet 1872. I Österrike liksom i de flesta andra tyska land medförde 1848 års händelser liknande reformer. I England började man 1836 och 1845 likaledes vidtaga åtgärder för att bereda bönderna möjlighet att lösa sig från de på »copyholds» beroende utgifterna till grundegarna (»freeholders»). Men ingenstädes har agrarfrågan under senare tiden varit så brännande som på Irland. Största delen af dess jord är i engelsmännens ego, och de irländska bönderna äro endast arrendatorer; dessutom är jorden samlad på få egare. Blott 5,7 proc. af innev, äro jordegare; och af den odlade jorden, som skattas till 590 mill. ar, tillhöra 522 mill. ar 10,000 jordegare. Denna ojämna fördelning af jorden med åtföljande tryckande arrendesystem, hvartill kommer den nationella motsatsen mellan jordegare och jordbrukare, har sedan gamla tider framkallat icke blott fattigdom och nöd bland de senare, utan äfven våldsamma strider, som ofta omintetgjort lag och ordning på ön. Bland de åtgärder, som Englands parlament vidtagit, för att råda bot på detta onda, äro följande de vigtigaste. 1848 medgafs det rätt att sälja skuldsatt jord till katoliker utan hinder deraf att största delen af sådan jord var fideikommiss. Palmerstons kabinett genomdref 1860, att arrendevilkoren skulle noga fixeras i kontrakten, under det att de förut mest varit grundade på häfd, samt att arrendatorerna skulle hafva ersättning för gjorda förbättringar. Genom Gladstones »land-act» af 1870 blefvo arrendatorernas rättigheter ytterligare ökade. De fingo» bl. a. rätt att afstå arrendet till annan person. Ännu vigtigare var den jordbill, som Gladstone genomdref 1881. Enligt den fick hvarje förpaktare, som kände sig ur stånd att betala arrendet, rätt att hos en grefekapskommission begära en »billig» arrendesumma, hvilken, sedan den af kommissionen bestämts, ej fick höjas inom 15 år. Efter denna tid kan arrendatorn åter vända sig till nämnda kommission, hvadan det alltså är denna och icke jordegaren, som bestämmer arrendet. Rätten att sälja arrendet bekräftades, och möjligheten att vräka en arrendator, som ej fullgjorde sina förpliktelser, försvårades. Dessutom skulle en del af den 1869 afskaffade irländska statskyrkans gods säljas på billiga vilkor till irländska förpaktare. — Enligt »lord Ashbournes lag» 1885 lånar staten åt de irländske arrendatorer, som vilja köpa sina arrendehemman, den derför nödiga summan mot afbetalning under 45 år enligt 4 proc. ränta. Genom dessa och andra lagar hafva de irländska förpaktarna i det närmaste vunnit det mål, som de framställt under slagorden »fixity of tenure», (arrendets ouppsägbarhet), »fair rents» (arrendesummans nedsättande), »free sale» (frihet att sälja arrendet). Dessutom har möjlighet beredts dem att blifva jordens egare. — Föga bättre än på Irland äro de agrariska förhållandena uti Italien. På grund af historiska förhållanden har en stor del af Italiens jord råkat i adelns eller kyrkans händer, och största delen af jordbrukarna, särskildt i slättbyggderna, är blott arrendatorer i den allra uslaste ekonomiska ställning. Särskildt gäller detta om Po-slätten. Litet har ännu gjorts för att förbättra arrendatorernas ställning, och de svårigheter, som uti Italien möta dylika reformer, äro icke alla af den natur, att de kunna undanrödjas blott genom lagstiftning. De ogynsamma bevattningsförhållandena, särskildt i norra Italien, göra dyrbara kanalanläggningar nödvändiga och hindra derigenom uppkomsten af en fri bondeklass, enär de små egendomarna icke kunna bära dessa omkostnader.
I Sverige har agrarpolitiken haft delvis andra uppgifter än i nu nämnda land. Lifegenskapen har aldrig funnits i vårt land, icke häller stora godskomplex i syd- och mellan-europeisk mening sedan Karl XI:s reduktion. Våra bönder behöfde derför ej befrias från sådana bojor, som dylika förhållanden framkalla. Då derför en agrarpolitik på 1700-talet böljade göra sig gällande, afsåg den blott att förbättra de bestående för hållandena, icke att i grund ombilda dem. Hit höra åtgärderna för egoskiften (se d. o.), spanmålshandelns frigifvande (1775), lindringar i sådana å jorden hvilande bördor, som vägunderhåll, indelningsverk, grundskatter, ändringar i lagarna om arfsrätt till jord, hemmansdelning o. d., inrättande af hushållningssällskap, landtbruksskolor och institut, hypoteksföreningar m. m., anslag till vägars anläggande, utdikningar etc. Hvad som i andra land betraktas såsom en hufvudsak, ordnandet af arrendatorernas ställning till jordegarna, har i vårt land helt naturligt icke ansetts så vigtigt, men äfven här torde numera en tidsenlig arrendelag icke längre kunna uppskjutas.
Medan agrarpolitiken hittills sålunda i väsentlig grad afsett att undanrödja hindren för en fri dispositionsrätt af jorden, börjar nu en viss reaktion göra sig gällande. Det har visat sig, att denna obegränsade frihet medfört sina olägenheter, som kräfva rättelse. Rättigheten att fritt sälja delar af egendomen har i vårt land haft till följd att skogen afyttrats och afverkats, hvarefter jordegaren sedermera icke kunnat existera på hvad han egt qvar, samt att sågverksbolagen för skogens skull inköpt en mängd hemman samt låtit jordbruket förfalla. Liknande missförhållanden hafva redan i andra land framkallat lagar, som begränsa rätten att splittra ett hemman (dismembration) eller att alltför mycket samla jordegendomen på få händer. Äfven i dessa afseenden har den svenska agrarpolitiken vigtiga uppgifter att lösa. I nära sammanhang härmed står i Sverige frågan om hur jordlotter skola kunna lemnas dem, som önska bryta mark i förut ouppodlade trakter, särskildt i Norrland. Genom ett ändamålsenligt ordnande af denna sak skall icke blott landets uppodling befordras, utan äfven emigrationen minskas. J. Fr. N.