Akershus

Akershus, någon gång i äldre tider benämndt Akersborg, fästning vid Kristiania, anlagd i slutet af 13:de århundradet på Akersnäs, södra spetsen af Akershagen (se Aker). Det belägrades första gången om vintern 1308--09 af den svenske hertigen Erik. Under föreningen mellan Sverige, Norge och Danmark fick borgen en allt större betydelse och var ofta konungarnes residens. Af denna orsak var hon under unionstiden vanligen anförtrodd åt män, på hvilka de danske konungarne trodde sig kunna lita, t. ex. under en lång följd af år (1443--1476) åt den ryktbare Hartvig Krummedike. Mot slutet af 15:de årh. var A. en kort tid anförtrodt åt Knut Alfsson af Tre Rosor, men blef honom åter fråntaget. Under den kort derefter inträffade fejden rörde sig striden hufvudsakligen om besittningen af A., som intogs af Knut Alfsson, men som åter måste gifva sig, då denne blef mördad (den 18 Aug. 1502). Sedermera belägrades A. af Kristian II, 1532, och af svenskarne, 1567, båda gångerna utan att blifva intaget. Under Kristian IV, hvilken sjelf ofta besökte A., blef den gamla borgen underkastad en genomgripande ombyggnad, hvarvid hon i det hufvudsakliga fick det skick, hon ännu eger, men hvarvid också de flesta lemningarna från medeltiden försvunno. Äfven fästningsverken utvidgades och förbättrades af sistnämnde konung:, den nu så kallade öfre fästningen, som närmast omgifver den gamla borgen, är till största delen uppförd af honom. Ytterligare utvidgades de af Kristian V, förnämligast med den så kallade nedre fästningen, som uppfördes under ledning af fältmarskalken grefve J. V. Wedel-Jarlsberg. Ännu en gång belägrades A., näml. 1716 af Karl XII, som dock af brist på belägringsartilleri hindrades från att intaga fästningen. Sedan har hon icke spelat någon roll i krigshistorien och har nu betydelse endast såsom den norska härens central-dépôt. Fästningsverken hafva derför efter hand blifvit till en stor del nedrifna på den mot land liggande sidan, under det de som vetta åt sjösidan utgöra vackra spatsergångar. Det gamla slottet -- hvaraf den östra flygeln på grund af sin bristfällighet refs ned omkr. 1740 -- nyttjas till rustkammare. Äfven riksarkivet hade der sin lokal till 1866. Till 17:de årh. var slottet bostad för ståthållarne samt för konungarne, när dessa besökte Norge. Det gör genom sitt borgartade yttre, med sina torn och gaflar, en utmärkt effekt i det omgifvande landskapet. På öfre fästningen finnes det så kallade "slafveriet", en straffanstalt för de farligaste förbrytarne; på nedre fästningen hafva i senare tider uppförts stora arsenalsbyggnader. -- Efter Akershus hade fordom det omliggande distriktet, som innefattade större delen af det sunnanfjällska Norge, namnet Akershus län, hvilket 1660 förändrades till Akershus amt. Detta har likväl under tidernas lopp småningom förminskats, så att det nu blott innefattar landskapen omkring den inre delen af Kristianiafjorden och upp mot Mjösen, nämligen de tre fögderierna Aker och Follo, Öfre Romerike och Nedre Romerike, med en yta af 94,48 geogr. (40,77 norska) qv.-mil, på hvilka 1865 lefde 107,416 innev. Detta amt innefattar flere af Norges fruktbaraste trakter, bland dem i främsta rummet Akersdalen omkring Kristiania (hvilken utgör största delen af Akers prestgäll), ehuruväl äfven flere jämförelsevis öde sträckor. Sålunda utgår i norr och vester från Akersdalen en mycket stor skogshöjd, Nordmarken och Krokskoven, som är glest befolkad och endast på tre ställen genomskäres af vägar. -- Amtets hufvudnäringar utgöras numera hufvudsakligen af åkerbruk och skogsskötsel, sedan flertalet af de många bergverk, som fordom funnos (Eidsvold, Bærum, Hakkedal, Dikkemark m. fl.), numera äro nedlagda och endast få nya trädt i stället. År 1870 räknades 109 sågverk, med 7,167 arbetare. -- Under benämningen Akershus stift innefattades fordom de två gamla biskopsdömena Oslo och Hamar, men sedan Kristiania skildes från Akershus amt, kallades stiftet i allmänhet Kristiania stift, och från detta har i senare tid Hamar stift blifvit skildt. Y. N.