Albaneser, Albanes. sjkipetarer (»bergsboar») Turk. arnauter (förvrängning af Grek. albanites, arnabites), Serb. arbanasi, ett isoleradt folk bland indo-européerna, hvilket anses som ättlingar af de gamla illyriska bergfolken och är bosatt i europeiska Turkiet (företrädesvis i Albanien) och Grekland och i mindre antal finnes i Montenegro, Bulgarien, Slavonien, Dalmatien, Besarabien och Mindre Asien samt i Syd-Italien och på Sicilien. Hela antalet uppskattas, på mycket osäkra grunder, till 1,9 mill. Deraf bo i Albanien, mellan Adriatiska hafvet och Pindos, från Skutari till Artaviken, omkr. 1,115,000, af hvilka flertalet, omkr. 790,000, äro muhammedaner, 240,000 grekiska katoliker och 83,000 rom. katoliker. Mest oblandade hafva albaneserna hållit sig i mellersta Albanien, i n. äro de starkt blandade med slaviska element. Till Grekland (Beotien, Attika, Eubea och Arkipelagen) utvandrade albaneserna i 14:de och 15:de årh.; på Peloponnesos omnämnas de 1349. Nu finnas de flerestädes i Hellas, i södra Eubea äfvensom på Andros, bilda majoritet på Salamis, Poros, Hydra och Spetsa samt på Peloponnesos i Argolis-Korinthia och utgöra en betydlig del af befolkningen i Elis-Achaia, Lakonien och Messenien. Enligt A. Philippsons undersökningar 1887–89 (»Petermanns Mitteilungen» 1890) är den albanesiska befolkningen på Peloponnesos fördelad på 2 större och 8 mindre enklaver i ofvannämnda peloponnesiska landskap med en befolkning af öfver 90,000 (något öfver 12 proc. af halföns befolkning). I motsats till hvad Halm o. a. påstått, att det albanes. språket skulle vara nästan försvunnet från grekisk mark, har Philippson funnit, att albaneserna i de af dem bebodda byarna använda uteslutande albanesiskan i familjen och i umgänget sins emellan, att barnen lära sig först detta språk, men sedan, vanligen först i skolan, det grekiska språket (som är skolans, kyrkans och myndigheternas språk), hvarför alla vuxna albaneser mer eller mindre flytande tala grekiska, men qvinnorna ofullkomligt eller alls icke. Med undantag af några få byar, som kunna betecknas som blandade, äro öfverallt gränserna mellan alban, och grek. språkområdet skarpa (»här Rhomaéi, der Arvanítaes»), hvilket bevisar, att grekiskan på sista tiden icke gjort några framsteg på albanesiskans bekostnad, men väl har kunskapen deri tilltagit bland albaneserna. I seder och lefnadssätt, klädedrägt, bostäder, politiska åsigter, i familj- och bylif finnes deremot ingen skillnad mellan greker och albaneser; de senare känna sig som medlemmar af det grekiska folket och tillhöra alla den grekisk-ortodoxa kyrkan. — Till Italien utflyttade albaneser i 15:de och 16:de, slutligen i 18:de årh., mest från Grekland, och de finnas nu i byar i Kalabrien, Potenza och Foggia och på Sicilien. Deras antal utgör omkr. 100,000, alla rom. katoliker. Till Österrike-Ungern utvandrade albaneser i 18:de årh. och finnas vid Mitrovitz vid Sava, vid Zara samt i Istrien, der de dock äro fullkomligt slaviserade. — Albaneserna äro af medelhöjd, med stolt, majestätisk hållning; ansigtet är ovalt, halsen lång. Egendomligt är att blondt hår och grå ögon ofta förekomma hos de sydliga albaneserna, toskerna, äfven i Grekland, medan mot n., hos gegerna, en mörkare färg är förherskande. Enligt de få mätningar, som företagits, äro de nordliga albaneserna brakycefala, hvaremot de sydliga skola vara dolikocefala. Drägten vexlar ofta hos olika stammar, men består oftast af en lång, röd yllefes, den hvita, veckrika, till knäna räckande fustanellan, väst med flere rader kopparknappar, broderad tröja med vida ärmar och öppen på sidorna; öfver skuldrorna kastas vårdslöst en hvit pläd (floke); benen omslutas af broderade ylledamasker, skodonen äro sandaler. Om lifvet anbringas ett bälte af ylle eller siden, hvari stickas vapnen: sabel, pistol och dolk. Lefnadssättet är mycket enkelt. Födan består vanligen af ris eller majs, och blott på högtidsdagar stekes en get eller tillredes fårkött med ris. Husen i norra Albanien äro af sten och vanligen två våningar höga, af hvilka den öfre är bostad, i de åkerbruksidkande trakterna af trä och lera. I familjen är mannen oinskränkt herre. Qvinnans ställning är icke vidare ansedd; hon räknas till en del för en lägre varelse än mannen. Förlofning, bröllop, äktenskap uppenbara många spår af forna barbariska sedvänjor, likaså de ej sällsynta brudrofven och brudköpen. I de religiösa åskådningarna, oberoende af religionsbekännelse, har mycken hedendom hållit sig qvar.
Till karakteren äro albaneserna grymma och opålitliga, men tappra och oförfärade krigare, hvilkas håg står till vapenbragd, och de hysa afsky för hvarje regelbundet arbete. Det är endast få albaneser, som icke i sin ungdom tillhört något af de många röfvareband, som göra bergen icke blott i Albanien, utan äfven i Tessalien och Macedonien osäkra. Senare öfvergå de ofta i den turkiske sultanens tjenst. Derigenom hafva turkarna icke blott stärkt sin egen maktställning, utan äfven beröfvat Albanien dess bästa motståndskraft, hvilket kanske också är skälet till att albaneserna intill sista tiden lefvat liksom i nationel slummer, medan de dem omgifvande folken afkastat det turkiska oket. Turkarnas myndighet är emellertid, särskildt i n., endast skenbar, ty i verkligheten styr hvarje stam sig sjelf. Med guvernören (vali) stå blott några stammar i förbindelse genom en mellanhand, bulukbasji. Hvarje stam bildar en liten, för sig bestående aristokratisk republik, i spetsen för hvilken står en barjaktar, som i krig är stammens anförare. Hans värdighet är ärftlig. Vigtigare spörsmål afgöras af ett råd af äldste (plekte). Beslut öfver krig och fred och andra särdeles vigtiga angelägenheter fattas af en folkförsamling (kuven), till hvilken hvarje hus sänder en representant. Förbrytelser straffas med böter af penningar eller kreatur, men mord, ärekränkning, qvinnorof, äktenskapsbrott, skändande af qvinnor bestraffas genom blodshämd, hvilken ännu kräfver en mängd offer.
Albanesiska språket talas i en mängd, delvis hvarandra ganska olika dialekter, som dock kunna hänföras till tvänne hufvudgrupper, den gegiska i n. och den toskiska i s.; gränsen dem mellan utgöres i sjelfva Albanien af floden Sjkumb. De dialekter, som talas i Grekland och Italien, sluta sig närmast till toskiskan, dock med många egendomligheter. Öfver hufvud är skillnaden mellan dialekterna så stor, såväl i fonetiskt hänseende som i böjningsformer och ordförråd, att albaneser från olika trakter ofta endast ofullkomligt eller alls icke förstå hvarandra. De hafva icke häller något gemensamt skriftspråk, och ljudbeteckning och rättskrifning äro mycket vacklande. Toskerna använda mest det grekiska, gegerna det latinska alfabetet, hvilket i vetenskapliga arbeten är det ensamt brukliga med tillägg af tecken för några särskilda ljud. Albanesiskan hör otvifvelaktigt till den indo-europeiska språkstammen och synes närmast böra föras till den grupp, som omfattar de litu-slaviska, traciska och ariska familjerna (jfr G. Meyer: »Die stellung des albanesischen im kreis der indogermanischen sprachen», i Bezzenbergers »Beiträge zur kunde der indogerm. sprachen», bd 8, 1884, och i hans »Albanesische studien», häft. 3, 1892). Undersökningen af Albanesiskan försvåras väsentligen genom mängden af låneord från olika grannspråk. Vigtiga bidrag till belysning af denna punkt lemnade redan Miklosich (»Albanesische forschungen», 1–3, 1870–71), men en mera vetenskaplig och fullständig analys af albanes. ordförrådet har G. Meyer gifvit i sin mycket förtjenstfulla »Etymologisches wörterbuch der albanes. sprache» (1891). I detta verk behandlas etymologiskt albanesiska ord; det visar sig, att af dessa icke mindre än 1,420 äro af romanskt ursprung, 1,180 äro turkiska, 840 nygrekiska, 540 slaviska, och endast omkr. 400 kunna med större eller mindre säkerhet visas vara gamla indo-europeiska arford; slutligen är det omkr. 700, hvilkas ursprung ännu är oklart. Hvad böjningsformerna angår, förtjenar särskildt framhållas, att substantivet har en efterhängd artikel liksom i rumanskan och bulgariskan, i hvilka språk denna egendomlighet måhända inkommit från albanesiskan (illyriskan); pluralbildningen är af latinskt ursprung. Verbet har aktiv och passiv form; i aktivum finnas af enkla tempora och modi pres. indikat., imperfektum, aorist, optativ och former af imperativ och konjunktiv; futurum bildas genom omskrifning. Passivum bildas dels genom sammansättning med hjelpverbet jam, »jag är», dels genom reflexiva uttryckssätt och genom omskrifning. Infinitiv saknas. — Någon egentlig literatur ega icke albaneserna. Jämförelsevis mest torde de italienske albaneserna arbetat på att göra sitt modersmål användbart för literär produktion. Särskildt må nämnas Gerolamo de Rada, hvilken verkat både som skald och som utgifvare af folksånger: Poesie albanesi (1–6, 1873–84), Rapsodie d'un poema albanese raccolte nelle colonie del Napoletano (1866), en sångcykel, som rör sig om albanesernas nationalhjelte, Skanderbeg. 1883 började han utgifva en albanesisk och italiensk månadsskrift: »Fiamuri Arberit, La bandiera dell' Albania» (Albaniens banér), som dock afstannade före afslutningen af 3:dje bandet. Den förnämste konstdiktaren i det egentliga Albanien är Nesim Bey, hvars dikter dock till minsta delen blifvit tryckta. Vigtigast äro de samlingar af folksagor och sånger, som utgifvits af Halm (»Albanesische studien», 1854, »Griechische und albanesische märchen», 1864), Dozon (»Gontes albanais», 1881, och »Manuel de la langue chkipe», 1879), Mitkos (»Albanike mélissa», 1878, af hvilka G. Meyer öfversatt de flesta i »Archiv für literaturgeschichte», 1883) m. fl. I nyare tid har särskildt Konst. Kristoforidis med framgång arbetat på att odla det albanes. skriftspråket. Utom flere läroböcker har han författat en albanes. grammatik öfver toskiska dialekten (1882) samt utgifvit öfversättningar af Nya testamentet (på gegiska 1872, på toskiska 1879) samt delar af Gamla test. Derjämte har han färdig i manuskript en rikhaltig albanes. ordbok. För öfrigt är hvad som existerar af albanes. literatur nästan uteslutande af religiöst innehåll; särskildt har den romerska propagandan låtit öfversätta en mängd uppbyggelseskrifter. — En fullständig bibliografi öfver allt, som utkommit på eller om albanesiskan, finnes i G. Meyers »Albanesische studien» (1–3, 1883–92) och i hans ofvannämnda »Etymologisches wörterbuch». Af denna öfver 200 nummer omfattande förteckning må som de vigtigare och lättare tillgängliga arbetena nämnas Reinhold: »Noctes pelasgicae» (1855), Rossi da Montalto: »Regole grammaticali della lingua albanese» (1866), »Vocabolario italiano-epirotico» (1869), »Tocabolario della lingua epirotico-italiana» (1875), G. de Rada: »Grammatica della lingua albanese» (1870), Dozon: »Manuel de la langue chkipe ou albanaise» (1879), G. Meyer: »Kurzgefasste albanesische grammatik mit lesestücken und glossar» (1888).