Albertus, grefve af Bollstädt, af sin samtid hedrad med namnet Albertus Magnus, berömd såsom filosof, teolog, kemist och skriftställare, född 1193 (enligt andra 1205) i Lauingen i Schwaben. Han egnade sig åt det andliga ståndet, studerade i Padua, ingick 1223 i dominikan-orden och utnämndes 1260 till biskop af Regensburg. Redan 1265 öfvergaf han dock denna befattning. Han ingick nu i dominikan-klostret i Köln och dog der 1280. -- Albertus Magnus omfattade sin tids alla vetenskaper. Hans efterlemnade arbeten, som utgåfvos 1651 och fylla 21 folioband, äro till större delen af dogmatiskt och teologiskt innehåll. Bl. a. skref han en kommentar till Aristoteles. På naturvetenskapernas område efterlemnade han skrifter i botanik, zoologi, mineralogi och kemi. Han var till och med den förste mera betydande kemist, som Tyskland frambragt. Hans kemiska lärdom var hufvudsakligen hemtad ur den arabiske kemisten Djebers arbeten. A. var öfvertygad om metallernas förvandlingar, kände konsten att med salpetersyra skilja guld från silfver och upptäckte arsenikmetallen. Han egnade ifriga studier åt metallernas föreningar med svafvel och lärde att af svafvel och qvicksilfver sammansätta cinober. A. var den förste, som nyttjade ordet affinitas (frändskap) för att beteckna orsaken till svaflets föreningar med metaller. P. T. C.
Nordisk familjebok · första upplagan
Albertus
Ämne: Kemister (biografier) · Kemister och geologer
Nordisk familjebok, 1:a uppl., band 1 (1876), sp. 366 · visa i originalet · läs på runeberg.org ↗