Alexander, kallad "den store", den tredje af de macedoniske konungarne med namnet Alexander, föddes d. 19 Juli 356 f. Kr., samma natt som Artemis' tempel i Ephesus uppbrändes af Herostratus. Enligt traditionen härstammade han genom sin fader, konung Filip af Macedonien, från Hercules och genom sin moder, Olympias, från Achilles. -- Alexander egde, hvad grekerna ansågo som en gudarnes gåfva, skönhet. Redan tidigt utmärkte han sig genom kraft och skicklighet, men äfven genom stolthet och äregirighet. Han ville ej försöka sin lycka vid de olympiska spelen, emedan der ej funnos några konungar att öfvervinna, och vid sin faders segrar klagade han, att ingenting blefve qvar för honom att eröfra. Till lärare hade han bland andra Aristoteles, den kunskapsrikaste och mångsidigaste af alla forntidens män. Vi känna visserligen ej så noga hvad Alexander af honom fick inhemta under de fyra år han åtnjöt hans undervisning: säkert är likväl, att filosofen vidgade och höjde hans sinne, och att han ökade hans begär att utföra stora bragder såväl i fred som i krig. Jämte Homerus voro Pindarus och Stesichorus Alexanders älsklingsskalder. Han tog Achilles till sin förebild och förskaffade sig i Hephæstion en vän, som var för honom hvad Patroclus var för Achilles. Tidigt visade han prof på lysande tapperhet. Vid Chæronea bröt han sig genom thebanernas heliga skara och förskaffade derigenom sin fader segern (338). -- Filips död (336) uppmuntrade såväl det underkufvade Grekland som de besegrade barbarerna till uppror. Macedonierna sjelfva voro söndrade i olika partier. Alexander vände sig först emot grekerna. Tessalien underkufvades utan svårighet. Thebe föll, men Athen skickade sändebud och fick förlåtelse. I Korint lät Alexander ombud från hela Grekland utnämna honom till högste befälhafvare i det förestående kriget mot perserna. Nu kunde Alexander vända sin uppmärksamhet emot barbarerna norr om Macedonien: Under hans segerrika tåg emot dessa hade i Grekland utspridts ett falskt rykte om hans död. Detta blef signalen till ett nytt uppror. Thebe reste sig först; i Athen uppviglade Demosthenes folket och öfvertalade det att bistå thebanerna emot den macedoniska besättningen. Alexander, som emellertid skyndsamt återkommit, intog Thebe genom stormning; innevånarne blefvo dels nedgjorda, dels sålda som slafvar, och på amfiktyonernas tillstyrkan blef staden förstörd, med undantag af Pindari hus, hvilket på Alexanders befallning skonades. Dermed var grekernas mod brutet, och ingenting hindrade numera Alexander att företaga sitt tåg emot perserna. Antipater qvarlemnades hemma såsom ståthållare. Alexander fördelade nästan hela sin personliga förmögenhet bland sina vänner, och då Perdikkas frågade honom: "hvad skall du då behålla för dig sjelf?" svarade han: "hoppet". Med 30,000 man fotfolk och 5,000 ryttare begaf han sig från Sestus öfver till Mindre Asien. Vid floden Granicus väntade honom en persisk här. Striden blef het, ty perserna gjorde tappert motstånd, då Alexander skulle gå öfver floden; men Alexander och hans greker segrade, och hela det persiska lägret föll i deras händer (334). Mindre Asien stod nu öppet för segraren. I Gordium afskar han med sitt svärd den ryktbare gordiske knuten (333) och tillämpade nu på sig sjelf det orakelsvar, som lofvade väldet öfver Asien åt den, som kunde upplösa denne knut. Darius, det persiska rikets ädle, men svage herskare, hade ända ifrån slaget vid Granicus icke gjort någonting för att rädda Mindre Asien, men beslöt nu att försvara Syrien och tågade Alexander till mötes med en ofantlig krigshär. Denne, hvilken hade blifvit uppehållen i Tarsus genom en sjukdom, som hotade hans lif, skyndade emot Darius och besegrade honom fullkomligt vid Issus (333). Darius sjelf undkom med möda; hans moder, hans gemål och hans barn föllo jämte persernas omätligt rika läger i segrarens händer. Sjelf sårad, tog Alexander vård om de sårade soldaterna och behandlade sina förnäme fångar med stor uppmärksamhet. Han fortsatte sitt segertåg längs den feniciska kusten, hvarest likväl de rike städerna Tyrus och Gasa gjorde honom ett tappert och långvarigt motstånd. Derefter eröfrade A. Palestina och Egypten samt anlade Alexandria, hvilket skulle föreviga sin grundläggares namn, och besökte Jupiter Ammons tempel i den Libyska öcknen. Emellertid hade Darius hunnit samla en ny, ofantlig krigshär, men äfven denna blef af den till Asien återvände Alexander fullständigt besegrad vid Arbela år 331. Babylon, Susa och Persepolis föllo jämte sina oerhörda skatter i segrarens händer. Darius mördades under sin flykt, af satrapen Bessus. Alexander hedrade den döde och lät begrafva hans lik i Persepolis. Sedan fortsatte han sina eröfringar i det inre Asien ända bortom floden Jaxartes. I Sogdiana tog han till gemål den sköna Roxane.
På våren år 327 företog han det ryktbara fälttåget till Indien, öfvergick floden Indus och höll ett festligt intåg i Taxila. Men vid floden Hydaspes möttes han af den indiske konungen Porus, och det fordrades macedoniernas hela krigsvana och tapperhet för att segra i den mördande kampen. Porus blef sårad och föll i Alexanders våld, men behandlades af honom med största ädelmod. Vid floden Hyfasis måste Alexander efter en lång tvekan gifva efter för sina soldaters önskningar att få anträda återtåget. Detta verkställdes under fortsatta strider och eröfringar utefter floderna Hydaspes, Acesines och Indus. Från dessa trakter återvände A. med största delen af sin här till lands, under det att flottan, med Nearchus i spetsen, på sin väg från Indus till utloppet af Tigris undersökte den sydliga kusten af hans rike. De, som tågade landvägen, hade genom hetta, hunger och törst svåra vedermödor att uthärda. Efter sin återkomst till Persien straffade Alexander på det hårdaste dem, som under hans frånvaro visat sig otrogna eller tillåtit sig utpressningar. Derefter firades i Susa den lyckliga hemkomsten med den ena festligheten efter den andra. Oaktadt Alexander gifvit ett godt föredöme genom sitt eget giftermål med Roxane, gick föreningen mellan greker och perser ej synnerligen fort. Nu tog han äfven en af Darii döttrar till gemål, gaf en annan åt Hephæstion och förmälde Persiens förnämsta qvinnor med sina generaler samt uppmanade soldaterna att följa officerarnes exempel. Bröllopsceremonierna åtföljdes af storartade fester. Derefter trodde sig Alexander böra taga ännu ett steg för att fylla klyftan mellan europeer och asiater: han upptog 30,000 på macedoniskt sätt väpnade och inöfvade perser i sin krigshär ock omgaf sin person med flere asiatiska furstar. Af denna orsak blefvo de macedoniske trupperna intagna af den häftigaste vrede, hvilken det fordrades Alexanders rådighet för att stilla. I Ekbatana förlorade han sin mest älskade vapenbroder, Hephæstion. Denne sörjde han djupt och dödade en läkare, som ej kunnat rädda hans lif. Hephæstions lik förde han med sig till Babylon (324), hvilket han tänkt göra till sitt rikes medelpunkt och hufvudstad. Medan han der förberedde nya eröfringar, sysselsatte han sig äfven med inre förbättringar i sitt rike. Emellertid trodde man sig sedan någon tid märka åtskilliga för framtiden olycksbådande järtecken. Äfven Alexanders sinne rönte intryck deraf, och för att förjaga sin oro öfverlemnade han sig åt hejdlösa orgier. I Babylons klimat innebar denna omåttlighet en dödsdom. Alexander anfölls af en feber, för hvilken han snart dukade under vid ännu ej fyllda 33 års ålder, 323 f. Kr. Några veckor förut hade sändebud anländt ifrån Grekland för att egna honom gudomlig dyrkan.
Det lilla, som är bekant af Alexanders planer, visar, att han ännu skulle hafva utfört stora verk, om den största af alla krafter, tiden, hade förlänats den, som tycktes ega nästan alla andra. Emellertid hade genom honom ofantliga vägar blifvit öppnade för handeln och industrien; den grekiska civilisationen hade genom de talrika nybyggena blifvit förd till tusen punkter af det stora riket; folken, åskådningarna och religionerna hade blifvit sammanförda till en storartad enhet. Se der hvad Alexander, mer eller mindre medvetet, hade utfört, och hvarför verlden ännu två tusen år derefter stannar och böjer sig för den unge segrarens namn, under det hon glömmer hvad historien, af öfverseende för ungdom och snille, nöjer sig med att kalla hans fel. A. B-r.