Alexander. Åtta påfvar hafva burit detta namn.
1) Alexander I, 109--119. Om honom är icke mycket kändt. Han räknas såsom den 6:te i ordningen bland påfvarne och efterträdde Evaristus. Häfdatecknaren Platina säger, att han var "till åren en yngling, men till sina dygder en gubbe". Han anses, ehuru inga bevis finnas derför, hafva infört bruket af vigvatten m. m. och uppgifves hafva lidit martyrdöden under kejsar Hadrianus, den 3 Maj 119.
2) Alexander II, 1061--1073, hette egentl. Anselmo di Badagio och tillhörde en ansedd milanesisk slägt. Han var förut biskop i Lucca och blef Hildebrands (Gregorius VII:s) närmaste företrädare i den påfliga värdigheten. Denne A. var den förste påfve, som valdes uteslutande af kardinalkollegiet, utan andras inblandning. Han verkade under sin regering med mycken framgång för genomförandet af Hildebrandismens grundsatser. 45 bref af hans hand äro ännu i behåll. Han dog den 21 April 1073 och ligger begrafven i Laterankyrkan.
3) Alexander III, 1159--1181, bördig från Siena, var förut kardinal och hade då namnet Orlando. Han var en mycket framstående påfve och regerade i Gregorius VII:s anda. På hans tid började den hohenstaufiska striden, under hvilken han med kraft, ehuru i början utan framgång, motsatte sig Fredrik I Barbarossas djerfva anspråk. Efter slaget vid Legnano, 1167, måste dock den stolte kejsaren beqväma sig att ödmjukt kyssa påfvens fot och hålla hans stigbygel. En ännu djupare förödmjukelse drabbade konung Henrik II af England, mot hvilken furste A. med lysande framgång förfäktade den andliga maktens öfverhöghet. Med anledning af mordet på Hildebrandismens ifrige försvarare i England, ärkebiskop Tomas Becket, måste Henrik underkasta sig en skymflig botgöring på denne sin dödsfiendes graf. A. höll 1179 det 11:te ekumeniska mötet, hvars vigtigaste beslut var den bestämmelsen med afseende på påfveval, att ingen kunde förklaras för rättmätig påfve, om hvilken icke två tredjedelar af de väljande hade förenat sig. -- Det var under denne påfve, som Sverige gjordes till en särskild kyrkoprovins under egen ärkebiskop med säte i Upsala (1164).
4) Alexander IV, 1254--1261, hette förut Rainaldo och var biskop af Ostia, när han d. 12 December 1254 utsågs till påfve. Han tillhörde samma slägt (den grefliga Contiska) som Roms störste påfve, Innocentius III. A. var en ädelsinnad man, ehuru med stora hierarkiska anspråk och icke fullt vuxen sin höga ställning. Olycklig i sin strid med Manfred af Sicilien, måste han fly från Rom och dog i Viterbo d. 25 Maj 1261. Under sin lifstid arbetade han med mycken ifver för åvägabringandet af en förening mellan den grekiska och den romerska kyrkan och gjorde sig äfven känd som en varm gynnare af tiggareordnarne, bland hvilkas antal han 1256 upptog Augustin-orden.
5) Alexander V. Dennes påfliga regering räckte endast 10 månader och 8 dagar, eller från den 26 Juni 1409 till den 3 Maj 1410. Han var född grek (hans egentliga namn var Pietro Filargi), upptogs till en början i ett franciskan-kloster, studerade i Oxford och Paris och blef sedan kardinal och ärkebiskop i Milano. Svag till sin karakter, förvärfvade han sig dock ett namn såsom skarpsinnig tänkare, stor talare och utmärkt predikant. Ehuru han hade blifvit utsedd till påfve af det s. k. för-reformatoriska partiet på kyrkomötet i Pisa 1409, visade han dock ringa böjelse för reformeringsförsök. Tvärtom skref han mot Wiclifs allt mer sig utbredande läror och kallade Johan Hus att stå till rätta inför sin domstol i Rom. Som påfve tillbragte han sin mesta tid i Bologna, der han ock dog, 71 år gammal. Det antages allmänt, att han blef förgifven af sin efterträdare, Johan XXIII.
6) Alexander VI, 1492-1503, var utan tvifvel den lastbaraste och, hvad karakteren angår, sämste af alla, som sutit på S:t Petri stol. Han hette förut Roderigo Borgia och härstammade på mödernet från den frejdade familjen Borgia, hvars namn redan hans fader, Giofré Lenzuoli, hade antagit. Redan tidigt visade han en ovanlig begåfning och egnade sig till en början med mycken ifver åt lagfarenhetens studium, men råkade genom ett lättsinnigt lefverne snart på afvägar. Ännu icke 25 år gammal, utnämndes han af sin morbror, påfven Calixtus III, till ärkebiskop i sin födelsestad, Valencia, och kort derefter till kardinal och romerska kyrkans vice kansler. Efter Innocentius VIII:s död, 1492, lyckades han sjelf bestiga den påfliga stolen, sedan han frikostigt mutat de röstande kardinalerna. -- Man kan med skäl säga, att hela hans påfliga regering gick ut på att förskaffa rikedomar och höga hedersplatser åt sina barn, särskildt åt Ludovico, Cæsar, Giovanni, Giofré och Lucrezia Borgia, som alla voro frukter af hans brottsliga umgänge med den sköna romarinnan Rosa Vanozza. I detta sträfvande ligger ock nyckeln till hans nästan fabelaktiga ränkfullhet och trolöshet äfven på det politiska området. Hans slut var hans lefnad värdigt. Han dog d. 18 Aug. 1503 genom förtärandet af förgiftad konfekt, som var ämnad åt en af hans kardinaler, men som af hans bestuckne köksmästare framsattes för honom sjelf. Om än mycket af hvad som blifvit honom lagdt till last torde vara uppdiktadt -- såsom t. ex. att han skulle hafva bedrifvit blodskam med sin egen dotter Lucrezia -- finnas likväl så många svarta fläckar och högst betänkliga skuggsidor i hans lif, att man med skäl kallat honom det kristna Roms Nero eller Tiberius. Under hans påfliga regering och på hans anstiftan måste den bekante kyrkopolitikern och för-reformatorn i Florens, Hieronymus Savonarola, bestiga bålet 1498. Från A. förskrifver sig äfven början af den förteckning på förbjudna böcker, som är känd under namnet Index librorum prohibitorum.
7) Alexander VII, 1655--1667, hette egentligen Fabio Chigi och var liksom Alexander III bördig från Siena. Han var förut kardinal och deltog i egenskap af påflig nuntius i underhandlingarna vid den westfaliska fredens afslutande. Såsom påfve visade han en otyglad praktlystnad, fåfänga och falskhet, men var en stor vän af konst och vetenskap och skref sjelf poesi. En tragedi, Pompejus, äfvensom en samling episka, lyriska och elegiska dikter, Philomathi labores juveniles, finnas ännu i behåll. Han inlade ock stora förtjenster om Roms och särskildt Peterskyrkans försköning. -- I de jansenistiska stridigheterna i Frankrike deltog han äfven och förnyade derunder den redan af hans företrädare, Innocentius X, uttalade fördömelsedomen öfver Jansenius. Deremot kunde han icke uppehålla sitt anseende i en mera personlig strid med den då ännu helt unge franske konungen Ludvig XIV, med hvilken han måste ingå ett mycket förödmjukande fördrag (i Pisa, 1663). -- Under hans påfliga regering inföll den svenska drottningen Kristinas offentliga öfvergång till den romersk-katolska kyrkan (1655). Alexander VII dog d. 22 Maj 1667. 8) Alexander VIII, 1689-1691, hette förut Ottoboni och var bördig från Venedig. Han blef vid tämligen unga år af påfven Innocentius X utnämnd till kardinal och var nära 80 år gammal, då han genom kardinalkollegiets nästan enstämmiga val utsågs till påfve (d. 6 Okt. 1689). Under sin korta regering hann A. dock att göra sig känd för en hänsynslös nepotism (partiskhet för egna anförvandter), när det var fråga om bortgifvandet af kyrkliga ämbeten och äreställen. Ehuru eljest ganska vänligt stämd mot Frankrike och Ludvig XIV, hvilkens inflytande han ock i ej obetydlig mån hade att tacka för den påfliga tiaren, fick dock vänskapen vika, när det gällde att häfda de påfvisk-hierarkiska intressena. Derför förnyade han sin företrädares motstånd mot de s. k. Quattuor propositiones cleri gallicani af år 1682, i hvilka den franska kyrkans nationella frioch rättigheter förfäktades, och utfärdade, ännu dagen innan han dog, en bannlysningsbulla mot desamma. -- För öfrigt gjorde han sitt namn berömdt genom inköpet af den svenska drottningen Kristinas dyrbara bibliotek, hvarigenom bland annat icke mindre än l,900 manuskript under namn af "det ottoboniska biblioteket" införlifvades med den vatikanska boksamlingen. J. H. B.