Alexandrin, metr., ett versslag, som består af sex jambiska versfötter , med en takthvila (cesur) eftor don tredje. Sådana verser hafva oftast parvis ställda slutrim (aa bb), mestadels omvexlande manliga och qvinliga, med 12 eller 13 stafvelser i hvarje versrad (se här nedan). -- Alexandrinen uppstod i Frankrike i slutet af det 12:te årh. och har antagligen sitt namn efter en 1184 gjord fornfransk bearbetning af Alexandersagan, nämligen Rouman d'Alexandre, i hvilken detta versslag första gången fick en vidsträcktare användning. Enligt ett annat, mindre sannolikt, påstående är det uppkalladt efter en af nyssnämnda dikts bearbetare, Alexandre de Bernay. Under den franska literaturens s. k. klassiska period nyttjades alexandriner i nästan alla slags poesi. I det 18:de årh. ("alexandrinens tidehvarf) var bruket af detta versslag allmänt äfven i en stor del af det öfriga Europa. I Tyskland fick det en fast ställning särskildt genom Opitz, men tillbakaträngdes af Klopstock, som införde antika versmått, och Lessing, som började använda femfotiga jamber. -- På svenska skrefvos alexandriner redan i midten af 1600-talet, t. ex. verserna i Sundhetzens speghel af Andreas Sparman (1642), Stjernhjelms Hälse-prijs o. s. v. På 1700-talet och i första början af 1800-talet skrefvos de flesta episka skaldestycken äfvensom lärodikter och tragedier m. m. på detta versmått (Svenska friheten af Dalin, Tåget öfver Bält af fru Nordenflycht, G. F. Gyllenborgs skaldestycke med samma namn, Atis och Camilla af Creutz, Första uppfostringen af Wallin, största delen af Tegnérs Svea o. s. v.). -- I nyaste tider har alexandrinen varit jämförelsevis litet använd.
Fahlcrantz har i Noachs ark, 6:te arktalet, lemnat en skämtsam teckning af detta versslag:
Hell dig, alexandrin! du går på säkra fötter. Till själens innersta gå dina djupa rötter. Ur hjertats feta mark du drar din rika saft Och, likt en regnsky, ger ditt ursprung lif och kraft. O. s. v.