Alfred (Angels. Aelfred, Elfred) den store, konung i England 871--901, yngste sonen till den vestsachsiske konungen Ethelwolf, föddes 849. Ehuru den yngste af fyra bröder, valdes han redan vid 22 års ålder till konung vid sin broder Ethelreds död, 871. Han mottog ett rike, som till störste delen låg i danskarnes våld och som genom deras ständiga plundringståg blifvit fördt till undergångens brant. A., som redan under sin broders regering aflagt lysande prof på skicklighet och kraft att tillbakaslå danskarnes anfall, fördubblade nu sina ansträngningar för att återställa sitt lands oberoende. I början fördes striden med vexlande framgång, men fienderna sände ständigt nya skaror öfver till Englands kuster, och A. måste flere gånger genom penningesummor friköpa sitt land från dem. Slutligen lyckades en väldig dansk här sätta sig i fullständig besittning af vestsachsernas konungarike (878). Alfred, som icke var i stånd att hastigt uppställa en här, måste söka skydd i Somersets skogstrakter, i hvilka han kringvandrade i flere månader, fattig, förklädd och okänd af sina egne undersåtar. Hans olyckor och faran för hans folks sjelfständighet eggade honom dock till nya ansträngningar. Så småningom lyckades han samla sina vänner omkring sig och å nyo väpna folket. Efter en jämförelsevis kort tid stod han i spetsen för en ansenlig styrka, med hvilken han plötsligen öfverföll danskarne och tillfogade dem ett nederlag vid Ethandun (nu Edington) i Wiltshire (878). Deras höfding Gudrum, som var konung i Ostangeln, förband sig då att lemna Wessex och lät derjämte döpa sig -- han fick i dopet namnet Ethelstan -- tillika med en stor mängd af sitt följe. Detta fördrag bekräftades af en sachsisk riksförsamling, s. k. Witenagemot, som nämnda år sammanträdde i Wedmor. Under de fredliga år, som nu följde för England, egnade sig Alfred åt sitt lands inre angelägenheter. Han återuppbyggde förstörda städer och fästen samt anlade nya, byggde fartyg, uppmuntrade handel, näringsflit och geografiska upptäckter, inkallade främmande handtverkare och köpmän samt utgaf visa lagar och författningar, hvilka lade grunden till Englands framtida storhet. Det är ett stort och egendomligt drag hos Alfred, att han midt i en tid af okunnighet och barbari med en ifver, som få regenter någonsin upphunnit, sökte främja sitt folks upplysning och andliga förädling. För detta ändamål uppbyggde han de under krigen nedbrutna klostren, den tidens härdar för vetenskap och odling, inrättade skolor och inkallade till sitt hof en mängd lärda män. Sjelf skref han ett Manuale ("kyrkohandbok") samt öfversatte och bearbetade från latin till angelsachsiska Boëthii berömda skrift De consolatione philosophiæ ("Om filosofiens tröst"), Bedas Historia ecclesiastica gentis Anglorum ("Angelsachsernas kyrkohistoria"), Orosii Historiarum libri VII adversus paganos m. fl. I detta sistnämnda arbete införde A. äfven åtskilliga geografiska underrättelser, bl. a. norrmannen Ottars beskrifning öfver Norge, företrädesvis öfver Finnmarken från Hålogalands norra gräns till Dvinaflodens utlopp, samt äfven en del andra upplysningar, som han hemtat ur nordiska resandes mun. -- (Alfreds arbeten utgåfvos 1858 i London af Bosworth under titel The whole works of king Alfred.)
885 landsteg en svärm vikingar och började belägra Rochester, men återvände till sina skepp vid Alfreds ankomst. Hans fredliga värf afbrötos åter 893 af ett nytt infall af danskarne under den fruktade vikingen Hasting. Vid deras ankomst reste sig äfven danskarne i Northumberland och Ostangeln. Alfred var dock fullt rustad att möta dem och tillfogade dem flere nederlag och förluster. Han kunde likväl icke hindra dem att öfversvämma och plundra en stor del af landet, och först 897 lyckades han förjaga hufvudstyrkan från England. Återstoden af hans regeringstid synes hafva varit fredlig. Efter en mångårig sjukdom afled A. 901, 52 år gammal.
Alfred den store var enligt alla engelska häfdatecknares öfverensstämmande omdömen den visaste,bäste och störste konung, som någonsin herskat i England. Han var stor icke blott i det offentliga lifvet, såsom krigare, statsman och lagstiftare, utan äfven i sitt enskilda lif, såsom kristen och menniska. Det har med fog blifvit sagdt, att Alfred var flere århundraden före sin tid, och beundransvärdt är, att han, fastän omgifven af råhet, våld och okunnighet samt tärd af kroppsliga plågor, ensam lyckades utföra så många stora planer för sitt lands odling och ärofulla framåtskridande. A. W-n.