Alger, Algæ, bot., äro lågt organiserade växter, som fortplanta sig genom sporer, efter regeln ega blott en bål, föra klorofyll i sina celler och till allra största delen växa i vatten. Linné ställde dem i den sista af sexualsystemets klasser, Cryptogamia, och innefattade under benämningen Algæ ej blott algerna i nutidens mening utan äfven lafvarne och lefvermossorna. Flertalet af nyare författare låta dem bilda en klass, jämnsides med lafvar och svampar, af sporväxternas lägre afdelning, bålsporväxterna, Thallophyta Endl. Åtskilliga af de nyaste författarne anse, att algerna ej utgöra en naturlig grupp, utan att de innefatta representanter af flere skilda hufvudgrupper, af hvilka hvar och en derjämte omfattar en större eller mindre mängd af de växtformer, som man benämner svampar. Den stora vexling, som vi finna såväl hos deras fortplantningsorgan som hos deras näringsorgan, i förening med den nära öfverensstämmelse, som eger rum mellan olika alg- och svampgrupper i afseende på växtlifvets högsta -- och således vid systematisering hufvudsakligen bestämmande -- organ, fortplantningsorganen, gifver ett starkt stöd för denna uppfattning.
Algernas rätta element är vattnet. Visserligen växa några få, sådana som de s. k. violstensalgerna (Chroolepus-arter}, på det torra; men dessa, liksom alla andra alger, behöfva dock för att fullständigt genomgå sin utveckling, och särskildt för sporbildningen, direkt inverkan af vatten. -- Algerna trifvas i alla slags vatten: i salt, i bräckt och i sött, i det allra renaste såväl som i det af organiska eller oorganiska ämnen mest orenade, i polarhafvets och snöbäckarnes iskalla vatten såväl som i heta zonens af de lodräta solstrålarne starkt uppvärmda; ja äfven de heta källorna och de eviga isfälten (glacierernas "röda och gröna snö"), ega sina särskilda algfloror. -- Sin starkaste utveckling i afseende på såväl artrikedom som i synnerhet formernas prakt uppnår algvegetationen i de varmare tempererade och subtropiska landens haf. Men äfven i de kallare tempererade och till och med i de arktiska trakternas haf uppträder hon med mången praktfull form, och vegetationen i dessa trakters sötvattensamlingar är måhända lika formrik som den, hvilken har sin tillvaro på motsvarande ställen i de varmare landen. -- De flesta alger förekomma, på samma sätt som växterna i allmänhet, fästa vid andra föremål, antingen omedelbart på vattensamlingarnas botten eller på andra växter eller ock på djur (t. ex. snäckor, kräftdjur o. s. v.). Rena parasiter äro tvifvelsutan mycket fåtaliga bland algerna; de på organiskt underlag förekommande äro sålunda öfver hufvud blott epifyter. En stor mängd alger, nämligen de allra flesta encelliga jämte åtskilliga andra, äro aldrig fästa vid andra föremål, utan ligga antingen fria på bottnen eller hålla sig flytande nära vattenytan. Det sistnämnda är förhållandet med de alger, som åstadkomma hvad man kallar "vattnets blomning", med åtskilliga hafs-diatomaceer och med den tångart, Sargassum bacciferum, som bildar det bekanta "gräshafvet" midt ute i Atlanten.
I afseende på sin inre byggnad förete algerna mycket stor vexling. Under det att de lägre formerna, t. ex. flertalet af Nostocaceæ, Diatomaceæ och Conjugatæ, äro så enkla, att individen i sin helhet bildas af blott en enda cell, ega de högre formerna, t. ex. de flesta Phæozoosporaceæ, Fucaceæ (tångalger) och Florideæ (röda alger) en inre struktur af jämförelsevis mycket hög utveckling. Växtkroppen är nämligen hos dessa bildad af ett oräkneligt antal celler, som äro förenade till flere skilda slag af cellväfnader. Mellanformer mellan dessa båda ytterligheter finna vi i (Edogoniaceæ och talrika Chlorozoosporaceæ, med sina till enklare cellföreningar, vanligen cellrader, förenade mera fåtaliga celler. -- Betraktar man den enskilda, vegetativa algcellen, så finner man hos hvarje sådan en cellvägg, hvilken, åtminstone från början, efter regeln utgöres af äkta cellulosa, samt ett urslemsinnehåll, protoplasma, som i sig hyser en större eller mindre mängd af bladgrönt, klorofyll. På närvaron af detta klorofyll beror, att algerna ej äro eller behöfva vara parasiter. De ursprungligen af cellulosa bestående membranen öfvergå vid tilltagande ålder mycket ofta till geléämne; deraf den utomordentliga slemmigheten hos tångarterna och många andra alger. Hos andra åter upptager cellväggen uti sig en mängd oorganiska ämnen: så hos korallalgerna kalkföreningar och hos diatomaceerna kiselföreningar. Dessa växter bidraga då, genom de vid växtens död qvarblifvande mineralskeletten, till bildning af stenarter och jordlager, sådana som kalk, kiselskiffer och bergmjöl. -- Hos många alger innehålla cellerna intet annat färgämne än bladgrönt, och växten eger då den vanliga, rent gröna färgen. Hos andra åter förekomma, blandade med klorofyllet, andra färgämnen, sådana som algblått (phycocyan), alggult (phycoxanthin), algbrunt (phycophæin)I eller algrödt (phyco-erythrin), och dessa ämnen meddela åt de alger, som ega dem, andra färger än den rent gröna. En del alger blifva sålunda blågröna, en annan del lädergula, återigen andra olivbruna och ännu andra röda eller rödaktiga. Vid denna olikhet i färg fäste en del äldre systematici så stor vigt, att de med anledning af denna delade algerna i tre stora afdelningar: de gröna, de bruna och de röda. -- Bland egendomliga ämnen, som förekomma hos en del alger i större mängd än hos andra växter, må nämnas natrium- och jodföreningar. Det är närvaron af dessa ämnen, som gör, att åtskilliga alger, i synnerhet tångalger, blifva af vigt i ekonomiskt afseende, i det de lemna ett utmärkt material för tillverkning af soda och jod.
Äfven hvad den yttre formen vidkommer, förefinnes inom alggruppen en högst betydlig vexling. Då hos det ojämförligt största antalet alger näringsorganen utgöras endast af en bål, så finnas dock, särskildt bland fucaceer och florideer, många arter med tydligt skilda stam- och bladorgan. Äkta rötter, med rotmössa och med särskild uppgift att upptaga de flytande näringsämnena, finnas deremot aldrig hos dessa växter. -- De encelliga algerna äro öfver hufvud taget mikroskopiskt små; några, de minsta arterna af Nostocaceæ och Palmellaceæ, hafva en diameter af mindre än 1/1000 dec.-linie. Jämte dessa för obeväpnadt öga ej synbara organismer innefatta algerna former af alla möjliga storlekar, ända till de jättelika gestalter af öfver 1,000 fots längd (phæozoosporaceer, af slägtet Macrocystis), hvilka förekomma i de haf, som skölja Patagoniens och Chiles kuster.
I jämförelse med vexlingen hos näringsorganen är fortplantningsorganens vexling i afseende på beskaffenhet och verksamhet snarare större än mindre. De lägsta formerna, Nostocaceæ, ega, så vidt man vet, endast könlös fortplantning, och denna är hos flertalet af det allra enklaste slag, nämligen endast en tvåklyfning af de vanliga vegetativa cellerna. En modercell delar sig i två dotterceller, och derigenom har hos dessa så enkla organismer två individer omedelbart uppstått af en. Hos de något högre stående formerna, Diatomaceæ och Conjugatæ, förekommer bredvid den rent könlösa fortplantningen äfven befruktningsfortplantning, men utan att tydligt skilda kön ännu kommit till utveckling. Tvänne till utseendet alldeles likartade, med cellvägg försedda celler, hvilka hvar för sig ej ega förmåga af vidare utveckling, förena sig med hvarandra och bilda genom sin sammansmältning en utvecklingsbar cell, en zygospor (ok-spor). Detta det enklaste slaget af befruktning har man kallat kopulation eller konjugation. Den rent könlösa fortplantningen hos dessa växter besörjes fortfarande genom vanlig tvådelning af vegetativa celler utan bildning af hvilceller. De närmast högre, Chlorozoosporaceæ och Phæozoosporaceæ, ega också -- så vidt de i detta afseende äro kända -- en sporbildning genom kopulation; men de kopulerande cellerna sakna här cellvägg samt äro försedda med s. k. flimmerhår (cilier), d. v. s. oändligt fina, med rörelseförmåga försedda utskott från cellens urslem. Dessa kopulationsceller äro också sjelfrörliga och hafva, på grund af sin stora likhet med vissa infusionsdjur, blifvit benämnda zoosporer (djursporer) eller, med afsende på sina lifliga rörelser, svärmsporer. Jämte dessa s. k. svärmsporer, som först efter förutgången kopulation gifva upphof till nya individer, ega dessa växter äfven ett annat slags, vanligen större, svärmsporer, som, efter att en kort tid hafva svärmat omkring, gro alldeles sjelfständigt och sålunda förmedla den könlösa fortplantningen. Hos grupperna Vaucheriaceæ, Oedogoniaceæ och Fucaceæ finner man redan tydligt utvecklade hanliga och honliga befruktningsorgan, om de också ännu äro af det enklaste slaget. De hanliga, antheridierna, såväl som de honliga, oogonierna, äro nämligen bildade hvar och en af blott en enda cellul. De i antheridierna alstrade, hanliga befruktningscellerna, antherozoiderna, äro försedda med flimmerhår samt rörliga. Den grobara cell, som blir befruktningens resultat, benämnes oospor (äggspor). Den könlösa fortplantningen besörjes hos de två förstnämnda grupperna enligt regeln genom svärmsporer, under det att fucaceerna, så vidt hittills är kändt, sakna särskilda organ för neutral fortplantning. Hos de högst stående bland algerna, florideerna, äro de hanliga och honliga befruktningsorganen nästan alltid flercelliga, och befruktningens resultat är här i hvarje särskildt fall ej en enda spor utan en hel, flersporig sporfrukt. Antherozoiderna äro här, ovanligt nog, flimmerhårlösa och orörliga. Könlös fortplantning eger rum genom orörliga celler, bildade medelst vanlig delning, fyra och fyra tillsamman, och dessa sporer benämnas derför tetrasporer (fyrsporer). -- Alla alger, som ega både befruktning och könlös fortplantning, hafva enligt regeln de olika slagen af fortplantningsorgan fördelade på olika individer, och man har också all anledning att antaga, att den utvecklingsgång, som man kallat generationsvexling, är den hos algerna regelmässiga. De vigtigaste, på samma gång som de bäst kända, alggrupperna äro, om man går från de lägsta till de högsta: 1) Nostocaceæ, 2) Diatomaceæ, 3) Conjugatæ, 4) Chlorozoosporaceæ, 5) Phæozoosporaceæ, 6) Vaucheriaceæ, 7) Oedogoniaceæ, 8) Fucaceæ och 9) Florideæ. Till algerna räkna en del författare de vanligen såsom en särskild afdelning upptagna Characeerna, växter af stort intresse, hvilka i afseende på utveckling och byggnad utgöra ett mellanting mellan alger och mossor. Att algerna sannolikt ega slägtingar bland svamparne, är förut antydt (se Växtrikets system); bland de lägsta djurformerna ega de nära fränder. De nu till algerna räknade Volvocineerna (se Chlorozoosporaceæ) hafva till och med länge intagit en plats bland de äkta infusionsdjuren, och deras likhet med dessa djur är också onekligen mycket stor. Vissa lifsyttringar, som eljest anses vara egendomliga för djuren, äro ingalunda främmande för algerna öfver hufvud. Så är förmåga af sjelfständig rörelse icke blott allmän hos dessa växters antherozoider och svärmsporer, utan äfven inneboende hos många algers rent vegetativa celler; så hos mångtaliga nostocaceer, diatomaceer och conjugater.
Rikedomen på former inom alggruppen är mycket stor. Tvifvelsutan är ännu endast den mindre delen af dem känd, men de beskrifna arterna uppgå ändock till ett antal af mer än 7,000. V. W.